[110307] Det är omöjligt att förstå Olof Palme om han inte placeras mitt i den stora arbetarrörelse han en gång representerade.
Symbiosen mellan Palme och socialdemokratin gav liv åt varandra och den offentliga sektorns utbyggnad var hans demokratiska socialism, hävdar Göran Greider.
Den brett definierade arbetarrörelsen omfattar i dagens västvärld lika många löntagare som under Olof Palmes tid, men den är långt mer svårorganiserad nu sedan den spridits ut på den nya tjänsteekonomins tundra där företagen är mindre och anställningsvillkoren ofta osäkrare. Vänstern och arbetarrörelsens grundläggande problem i dag är i första hand inte ideologiskt utan organisatoriskt. Därav att moderaterna kunnat ”stjäla” ordet arbetarparti eftersom det inte längre fanns något arbetarparti på vänsterkanten som ville behålla ordet.
Denna bok är full av analytiska klargöranden och genomtänkta framåtblickande argument. Det är en fröjd att läsa den. Greider är en mycket skarp intellektuell, kanske den enda värd att lyssna till på vänsterkanten.
Han följer i Olof Palmes fotspår, under och strax efter valet 2010, och de fyra promenader han företar går till platser som ger en bild av Palmes liv: det högborgerliga Östermalm där han växte upp, förorten Vällingby dit familjen flyttade på 50-talet, adressen på Västerlånggatan i Gamla Stan där han och Lisbet bodde sedan och Adolf Fredriks kyrkogård på Sveavägen där han ligger begravd.
Greider resonerar med sig själv, och kommenterar och bl a kritiserar de senaste årens Palmebiografier. Gemensamt för dessa är att man glömt att betona mycket av det kontroversiella i Olof Palmes hållning, menar han. Det desarmeras, som i Henrik Berggrens bok, och Palme lyfts ut ur sin tids klassamhälle och även ur vår tids dito, anser Greider och irriteras över att borgerligheten vill skriva om historien.
Göran Greider har själv sitt politiska ursprung i Vänsterpartiet när de hette VPK, men blev socialdemokrat i början av 90-talet och har troget betalat medlemsavgiften sedan dess. Kritiken har han dock inte sparat på och många ledande s-politiker tittar på honom med skepsis, hävdar han, men han framhärdar envist i att rörelsen måste ta ett steg åt vänster om den skall ha någon framtid.
Eftersom socialdemokratin gått åt höger under de år han tillhört partiet, försöker han finna orsakerna. Palme mytologiserades snabbt efter mordet till att bli en allmän vänsterpolitiker, men det är inte sant då den vänster som fanns när han levde ofta kritiserade honom hårt. Inte minst de sista månaderna av hans liv, i början av 1986, när han fick rejält med kritik från LO-grupper ute i landet för att regeringens budget var för högerinriktad. Och det är sant, menar Greider, att politiken gick åt höger under Palmes 80-talsår vid makten, och det var han säkert medveten om, men han lyckades ändå – med sin retoriska skicklighet – ge bilden av att han stod för ett rättvist samhälle. Att med socialdemokratin vid makten skulle det inte bli något systemskifte i Sverige.
Göran Greider träffade aldrig Olof Palme i levande livet, men minns vilket stort intryck han gjorde på honom under 70- och 80-talen. I slutdebatten i valet 1982 höll Palme – mitt i den nyliberala våg som fanns – ett brandtal om varför han var ”demokratisk socialist.”
Han exemplifierade det med de orättvisor han sett i ungdomens resor han gjort i Amerika och Asien och hur han bl a hade kämpat för arbetarnas ATP-pension på 50-talet. Palme kunde säga så då, påpekar Greider, eftersom det fanns tillräckligt många socialdemokrater och vänstermänniskor som kunde identifiera sig med vad han sa. Och som därmed tyckte det var meningsfullt att gå och rösta på sossarna, trots nyliberalismens attacker och trots kommande marknadsliberala experiment hos socialdemokratiska regeringar.
Socialdemokratin hade en mer eller mindre socialistisk tanketradition, det kan läsas i folkliga men intellektuellt skarpa broschyrer författade av ledande politiker som Wigforss och Möller, från 20- till 50-talet, menar Greider. Det är mycket möjligt att Palme ögnade igenom en del av dessa och finansministern Per Edvin Sköld sa så sent som i början av 50-talet att en ”väldig socialiseringssektor öppnade sig” och Tage Erlander och Palme byggde vidare på detta med tankefiguren ”Det starka samhället”. Och Per Albin Hanssons tal om folkhemmet i slutet av 20-talet rymde långtgående tankar på socialisering om man läser hela talet, visar Greider, och utnämner den stora utbyggnaden av den offentliga sektorn under 60- och 70-talet till demokratisk socialism.
”På sätt och vis kan man påstå att Palme faktiskt själv inte var helt medveten om att han byggde socialism när han gick i spetsen för en dittills icke skådad expansion av den offentliga sektorn.”
”Embryonal socialism” är uttrycket som Göran Greider också använder när han beskriver hur jämlikheten ökade när kvinnor kom ut på arbetsmarknaden och jämställdhetsarbetet kunde påbörjas.
”Den som borrar sig ner i Olof Palmes politiska gärning får syn på ett radikalt arv som den officiella historieskrivningen oftast förträngt, den marxistiska vänstern sällan förstått och högern helst inte vill höra talas om – för här var det trots allt fråga om en demokratisk styrd och väl fungerande socialism.”
Idag ekar arbetarrörelsen av politisk tomhet – och Greider ser ingen framtid om inte den är kapabel att ta ett tredje steg. Och det är närvaron av en marxistisk/socialistisk impuls han efterlyser. Och varför skulle det marxistiska perspektivet vara så avgörande? Jo, så länge vi lever i en kapitalistisk värld är marxismen – i vid och icke-doktrinär mening – den systemkritiska tanketradition som klarast belyser och urskiljer de historiska sammanhang vi befinner oss i och de konflikter som hemsöker det nuvarande industrikapitalistiska produktionssättet.
Jag kan tänka mig att det har mullrat och gnällts bland så kallade sosseförnyare, när de läst denna slutsats i boken. Men Göran Greider distanserar sig tydligt från dessa, som han anser är ”högervridna” och det är ingen förnyelse.
Denna bok är späckad med intellektuell mjukvara som borde diskuteras ingående på SSU:s kurser på Bommersvik och i studiecirklar på ABF. Men, som författaren också kommer in på, så är det demokratiska underskottet alarmerande lågt i dag. Sossarna, liksom de borgerliga partierna, har blivit som PR-byråer vilka gör marknadsundersökningar för att känna av opinionen.
Rörelsen är budskapet, som det står på en av dessa 239 sidor. Och det gäller att få med flera rörelser, så som feministiska, ekologiska, national- och företagsekonomiska – som den ekonomiska makten länge än lär lyssna till – och naturvetenskapliga och tekniska perspektiv. Europeisk liksom svensk socialdemokrati måste reorganisera sig, sluta gå mot mitten, och röra sig några steg vänsterut.
”Den andra färdvägen är prövad och befunnen ofarbar.”
Boken avslutas med en dikt han skrivit på i fem år, betitlad ”Ingen kommer undan Olof Palme.” Jag återger en del av den:
Vad betyder Olof Palme nu?
När hans röst ibland hörs ur någon radioapparat
är det en annan tid, förfluten tid.
Men denna andra tid
har styrkan att bryta in i min egen tid
så att den blir främmande,
så att vi kan se den tydligare.
Olof Palme var, som de flesta verkligt betydande
politiska gestalter,
ingen teoretiker.
Han var mer just en politisk gestalt än en politiker,
i alla fall är det så han dröjer kvar hos oss
(statsmannens missräkningar och cyniska kalkyler
kommer vi att glömma.)
Om politiken är musik bidrog han med en
djupare klangfärg, absolut samtida
och därför når den oss också nu.
Var han antikapitalist?
Nej. Men han trodde att inom kapitalismens imperier
kunde områden befrias
och dessa områden växa:
på arbetsplatserna, i skolorna, i våra ansikten
men också
i själva världsrummet.
(……..)
Var han antiimperialist?
Ja. Och han hade också styrkan att vända sig mot
det kommunistiska imperiet, vars dödsprocess
då ännu inte var uppenbar.
Han var en politisk taktiker, machiavellisk också han,
inte minst i relationen till USA.
Men han förlorade sig inte i det taktiska.
(…)
