TOLVSKILLINGSOPERAN

[110307] av Bertolt Brecht och Kurt Weill

Orkestern:Martin Bagge, Andreas Edlund, Jonas Franke-Blom, Jonas Larsson, Love Nilsson, Joakim Rolandsson, Niclas Rydh och Robin Rydqvist.

Tolvskillingsoperan på Masthuggsteatern. Mina förväntningar är höga. En idealisk pjäs för denna ensemble som spelar tajt, musikaliskt, berättande och fysiskt.

Och uppsättningen bjuder på många härliga överraskningar. Häftiga scenkläder –ensemblen möter oss vid dörren i identiska fula svarta fotbollsshorts och tröjor, med bleka ansikten och håret fjättrat i ett slags grymma kransar av blänkande metallspännen. På scengolvet är varje karaktärs kläder utlagda till allmänt beskådande, redo att dras på när spelet börjar. De flesta kläderna är svarta – signalerar fattigdom, makt, erotik och hårdhet.

Vid ena sidan av scenen sitter kapellmästaren Franke Blom vid sitt piano. Ovanför hans huvud hänger en stor filmduk – han höjer handen och den svartvita filmens orkester börjar spela Kurt Weils berömda musik, som om det vore en direktsändning från 1928. Det är komiskt och häftigt.

Komiken och häftigheten håller i sig. Uppsättningens orginalitet och styrka är enligt min mening förmågan att kombinera komiska effekter, sång och effektfull koreografi med en svärta och bitter sorg som inte lämnar plats åt den cabaréaktiga och exotiskt underhållande framställningen av horor och tiggare som man nästan förväntar sig som teaterpublik.. Flickorna som i vinternatten står och väntar på kunder har bulliga täckjackor till midjan, och skyddslöst blottade vita skinkor.

Mrs Peachum, spelad av Helen Hansson, är svår att slita ögonen från. Hon har en clowns sorgsna gummiansikte och en bred repertoar av känsloutspel, där hon med gester och mimik avslöjar och förhånar alla tänkbara pretentioner på mänsklig godhet och uppriktighet. Medan ena ögat gråter blinkar det andra knipslugt, och till och med när hon är stupfull har hon fullständig kontroll och är ständigt redo att slita åt sig en fördel så fort den kommer inom räckhåll – om det så är från den egna dottern. Det är briljant spelat.

Övriga figurer är också intelligent gestaltade. Skurken Mackie Kniven, spelad av Per Öhagen, är en brutal jättebaby med blank hjässa – en känslosam och insmickrande kvinnokarl med mjuk röst och hårda nypor. Ständigt ett offer för sin egen ohejdbara längtan efter våld och erotik. Han har en vacker sångröst.

Mr Peachum, spelad av Jan Coster, är en cynisk och blodtörstig kamrerstyp. Dottern Lucy, spelad av Åsa BodinKarlsson, är en streetsmart tjej som överglänser fästmannen Mackie i känslosam känslokyla. En ung satmara. Med ett slags egen, torr charm. Polischefen Tiger Brown, spelad av Martin Nilsson, liknar en stor björn med liten hjärna som på något märkligt vis klarar sig utmärkt ändå.

Tillsammans sjunger och spelar sig ensemblen igenom hela Tolvskillingsoperan, och det tar över tre timmar och är hela tiden välgjort. Men mot slutet blir det faktiskt lite segt. Ändå. Trots allt.

Och konstigt nog beror det till stor del på de berömda sångerna.. Skådespelarna sjunger sig plikttroget igenom dem, till ackompanjemang av orkestern på filmduken. Och på något vis känns det som det roliga knepet att göra så upprepas för många gånger. Skådespelarnas egna försök att tolka och nå fram med sångerna hamnar liksom i skymundan. Det är inte alltid så lätt att överrösta orkestern. Och sångerna är så kända så att det verkligen krävs något alldeles extra för att man skall överraskas och drabbas av dem.

Slutligen: Föreställningen är klart sevärd. Mer än så. Den är både flott och rolig. Men det där underverket, som ibland har skett när Masthuggsteaterns ensemble är i sitt esse, vill inte riktigt infinna sig på premiärkvällen. Jag blir inte gråtfärdig av lycka. Bara glad.

/Kajsa Öberg Lindsten

Ett plötsligt uppvaknat intresse för Brecht har drabbat Göteborg. På Masthuggsteatern är den här dramatiken ingen nyhet.. Nu har man valt debutpjäsen från 1928, Tolvvskillingsoperan, väl bekant än i våra dagar på grund av Kurt Weills musik.

Den tanken måste ha slagit Masthuggsteatern, som har satsat på att framföra hela musiken med en orkester som projiceras i ”orkesterdiket”. Alla instrumenten i den inspelade musiken hanteras av den utmärkte kapellmästaren Jonas Franke-Blom. En briljant idé, som dock låser föreställningen till den längd som den hade för 80 år sedan.

Tolvskillingsoperan är en översättning/bearbetning av den engelska The Beggars Opera, en publiksuccé för 250 år sedan. Den beskrevs som så fantastisk som endast en tiggare skulle kunna föreställa sig den.

Masthuggsteaterns version har inte samma anspråk. Här har man valt att tona ner det fantastiska i modernt svart i en föreställning med skådeplatsen i mitten och publiken sittande på båda sidorna. Kanske bidrog den dystra frånvaron av färg tillsamman med de alltför välkända citaten till att föreställning upplevdes som tungfotad, dammig.. Kanske har pjäsen inte åldrats med den rätta charmen?’

Kanske har Masthuggsteatern, en av stans bästa fria grupper, gjort den onödigt svårt för sig med denna ambitiösa föreställning?

/Åke S Pettersson