YVONNE – PRINSESSA AV BURGUND

[110309] av Witold Gombrowicz och unga människor i Göteborg
Översättning: Mira Teeman

Premiär på Backa Teater 5 mars 2011

Regi och bearbetning: Mattias Andersson
Scenografi och kostym: Ulla Kassius
Musik och ljuddesign: Anders Blad, Daniel Ekborg, Kenneth Kling
Mask: Linda Boije af Gennäs
Ljusdesign: Tomas Fredriksson
Dramaturg och skrivprojektsledning: Lucia Cajchanová
I rollerna: Emelie Strömberg, Peter Viitanen, Marall Nasiri, David Fukamachi Regnfors, Alexander Salzberger, P-O Gerhard Larsson, Maria Hedborg, Lars Väringer

Teatersalongen är kvadratisk, väggarna är skarpt apelsinfärgade. Publiken sitter längs tre av sidorna. Längs den fjärde sidan sträcker sig en lång bardisk. I taket över oss är speglar. Om man tittar uppåt ser man allting upp och ner. Man får svindel.

Mattias Anderssons nya uppsättning på Backa Teater är en pjäs om mobbning, av den polske författaren Witold Gombrowicz, men med inflikade repliker som författats av ungdomar i Göteborg.

Fyra eleganta ungdomare – en flicka i stilfulla, lagom sexiga kläder och tre killar i avslappnat moderiktiga kavajer – rör sig runt bardisken. De uppför sig och talar som bortskämda brats. De trakasserar en tomburkssamlande uteliggare som kommer förbi. Uppiggade av sin egen elakhet ger de sig sedan på en flicka med vardagligt utseende som sitter i publiken. Hon tiger, vägrar att svara. Det är hon som är Yvonne. Snart har de dragit upp henne från stolen, placerat henne mitt i rummet, och trappat upp trakasserierna, provocerade av hennes tystnad. Föräldrarna till en av pojkarna uppenbarar sig. Nu är vi i deras hem. Deras pojke säger att han är kär i Yvonne – den tigande flickan de plockat med sig från gatan. Överklassföräldrarna – härligt osympatiska, spelade av Maria Hedborg och Lars Väringer – blir oerhört provocerade. De försöker kontrollera sin son, de försöker kontrollera situationen. Men alla blir bara mer och mer hysteriska. De faller ur sina roller. Men påminner varandra om dem – de måste uppfylla sina roller som unga män och som ung kvinna. De unga männen skall vara lättsamma, kommentera tjejers utseende, hävda sig, vara gåpåiga, ta för sig… Och den unga tjejen skall vara lagom tuff, och lagom känslosam. Men dendär tigande flickan Yvonne får dem alla att bli vansinniga, och känna sig avslöjade, föraktade, uttittade… Tillslut är de beredda att döda henne..

Det är effektivt, spännande, häftigt, igenkännbart men uppskruvat. Ungdomarna i salongen verkar gilla pjäsen. De hänger med. Till och med i slutet, när tempot börjar sacka.

Jag tycker också om denhär föreställningen. Den är koncentrerad och bra. Ett spännande tema som undersöks och skruvas till. Det behövs inga sidospår.

/Kajsa Öberg Lindsten

Inte bara Brecht gasterar på stans teatrar. Trettiotalsförfattaren Wittold Gombrowicz har också väckts till liv i och med att Backateatern valt att spela hans pjäs Yvonne från 1938 för ungdomarna. Texten har radikaliserats genom att blandas med funderingar om livat som ungdomarna själva har bidragit med.

Föreställningen inleds med att den slitne burksamlaren P-O Gerhard Larsson kommer in för att skörda bland överklassungdomarnas sopor. Han blir i sedvanlig stil mobbad. Sedan börjar de unga skådespelarna att tracka publiken. Ni som har den goda vanan att se clownerna från Varberg vet vad jag menar.

De flesta har lärt sig att ta dessa påhopp som de skämt de är avsedda att vara, men här det en flicka i publiken som vägrar att hålla god min i det elaka spelet. De unga djuren har hittat ett ömtåligt offer. Ju mer hon försöker vrida sig undan, desto ivriga angriper de unga. Hennes undfallenhet stimuleras deras aggressivitet.

Hon får heta Yvonne, prinsessa av Burgund, utmärkt spelad av Emilie Strömberg,, och hennes angripare är Prins Filip (Peter Virtanen). Jag har ett minne av en tidigare uppsättning av den här pjäsen, där det handlade om ett furstehov, där den klumpiga flickan i den för henne obekanta rollen utsätts för hån och skämt av det s.k. hovet för att till sista tas av daga av sina plågoandar, en grotesk historia strax innan det stora vansinnet ska släppas löst över världen.

På Backateatern vill man skapa större aktualitet till ämnet och har därför städat bort titlar som prins och prinsessa och furste och furstinna. (De båda sistnämnda framställda med sedvanlig ackuratess av Lars Väring och Marie Hedborg.)

Trots det goda spelet är det faktiskt den överraskande vältänkta scenbilden av Ulla Kassius som dröjer i minnet, ett apelsinfärgat rum i rummet, begränsat upptill av speglar. Rummet bryter suggestivt med den känsla av säkerhet som ett rum inger oss. Det andra världskriget sopade bort så många av de fasta värden vi trodde oss kunna luta oss mot, att näst intill ingenting återstod, och de få rester som överlevde håller vi på att göra oss fria ifrån.

För regin svarade teaterchefen Mattias Andersson själv.

Åke S Pettersson..

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: