[110318] ”Sådan var ju min natur: att längta efter en annan plats.”
Ett mer passande citat kan man nog knappast hitta.
En man ung och något äldre ständigt på väg, till eller ifrån något. En Herul, en Vandrare och Resande jäktar omkring på boksidorna. Det är vemodigt, smärtsamt självutlämnande såväl som spännande och stundvis farsartat roligt. Som när Jan Henrik, som jag-berättaren heter, blir omcyklad av en sjuttioårig dam och blir förnärmad i sin skrala manlighet. Han tar sats och kommer förbi kvinnan, som dock svarar på attacken. Det slutar med att han fuskgenar rakt över en rondell, men den gamla damen kommer trots det i kapp och ”vinner”.
Det här med självbiografier/memoarer är intressant och på vissa plan också något problematiskt, inte minst med tanke på att minnet är så nyckfullt och därför svårt att lita till. Tänk så många författare som genom åren skrivit om sina liv, om händelser eller små taniga detaljer som utspelade sig femtio sextio år tillbaka. Hur kan de ha så rent fantastiska minnen, och hur vet vi som läser att allt är sant, att det verkligen hände precis så? Det kan vi naturligtvis inte och därför känns det välgörande att som på senare tid exempelvis Kjell Espmark och Torgny Lindgren ifrågasätta det egna minnet (Lindgren menar till och med att han inte har några minnen, enbart inbillningar). Jag tror det skapar en känsla av autenticitet.
Ytterligare en som på ett sympatiskt vis inte påstår sig komma ihåg absolut allt är Jan Henrik Swahn som nu kommer med sin nya bok, Mitt liv som roman, den elfte sedan debuten 1986. Hans senaste, Manolis mopeder, recenserades på denna sida 2008.
När jag först började läsa trodde jag att titeln anspelade på att det hela skulle vara fiktionaliserat, att man alltså inte skulle kunna gissa vad som var självupplevt och vad som var ”påhittat”. Men det handlar snarare om att författarens liv presenteras i koncentrerad form, är ett avkok av händelser, resor och möten. Det går ju näppeligen att gestalta ett helt liv exakt som det levdes.
Jan Henrik Swahn är förutom romanförfattare även översättare från danska, polska, franska och grekiska, och bland annat före detta redaktör för saligt insomnade BLM. Swahn har en brokig bakgrund och fram tills han blev far levt i rastlöshetens tecken; avlad i Montpellier men född i Lund och uppvuxen i Danmark och Malmö, har också bott i Paris. Sedan sonen föddes verkar han dock ha blivit Stockholm trogen.
Det är således, helt naturligt, väldigt mycket rörelse i romanen; Jan Henrik åker tåg, cyklar och promenerar mest hela tiden. Han träffar på och är vän med en hel del av den kulturella/litterära eliten i Sverige, i texten ofta nämnda med förnamn eller initialer. Ekonomin är i ständig botten. Han försörjer sig genom att skriva recensioner eller andra artiklar för dagspressen, och under perioder också som brovakt i Stockholm. Jan Henriks kvinna ”H” förekommer mest i periferin, men påverkar honom ändå starkt, anar jag mig till. Han tycks trots denna kärleksrelation fortsätta leva ganska bohemiskt och singelaktigt. Överhuvudtaget har han ett någorlunda komplicerat förhållande till kvinnorna. Men framförallt till sig själv, vilket kanske förklarar saken.
I den yttre ramen håller sig Swahn till den kronologiska ordningen, men därifrån gör han utsvävningar både hit och dit, mest dit om man skall vara ärlig. Jan Henrik är en impulsiv människa som ofta handlar oövertänkt, vilket försätter honom både en och två gånger i knepiga situationer. Han skriver gärna utifrån humoristiska anekdoter, men berättade på en bädd av vemod. Språket är snyggt och lättflytande (möjligen alltför lätt och motståndslöst stundvis?).
Delar av Jan Henriks rastlöshet kan säkert härledas till hans känsla av utanförskap. Som osvenskt svarthårig blir han inte så sällan tagen för polack i Polen, turk i Grekland, fransman i Paris eller stoppad av polisen i Sverige, ”misstänkt” för att vara från Jugoslavien. Han söker sitt ursprung, letar bakåt i historien och kommer på flera tänkbara alternativ; är han vallon eller portugis, efter ett strandat skepp i Karlskrona? Spåret han är mest inne på är dock att han är en Herul, som beskrivits som ett nordiskt vikingafolk, en folkstam som levde ”… vid goternas sida på Svarta havets norra strand.”
Föräldrarna kommer från närmast diametralt olika bakgrunder. Modern är av prästsläkt, med nykterister och bibliotekarier, medan faderns familj inhyser alkoholister, naturläkare och djävulsdyrkare. De hade sinsemellan ett ”hemligt” språk de andvände när de ville undanhålla barnen något, ett fenomen jag själv har erfarenhet av. Och misstänker därför att det stora intresset för språk kanske föddes någonstans där, i en annan form av utanförskap. Självklart vill man förstå vad mamma och pappa säger, och kanske att Jan Henrik Swahns breda översättargärning också står på denna grund. Förstår man språken som talas där man befinner sig känner man sig rimligen mindre utanför.
Slumpens inverkan på en människas liv och öden. Jan Henrik är i Frankrike och hamnar utefter Nomandies dramatiska kustlinje. Som så ofta vandrar han och vid ett vägskäl står han länge och tvekar inför höger eller vänster. Vägen han valde för honom ner till en strand. Det blåser och regnar i hiskliga mängder, och han tar skydd i en liten grotta. Där sitter Jan Henrik och begrundar sitt öde. När en iskall rännil tar sig ner för ryggen blir det för mycket och han bestämmer sig för att göra något åt situationen och lämnar grottan. Han blir nyfiken på en lång stentrappa som leder upp till en liten bar, där blir han inbjuden att sova hos ett par försupna bröder. En av dagarna får bröderna besök av en kvinna, en kvinna som Jan Henrik Swahn sedan fantisera kring och börjar skriva om. Skrivandet mynnar i debutromanen Jag kan stoppa ett hav; och ett författarskap är fött.
Det finns en scen som etsat sig fast och som även återkommer i boken, en scen som kanske har ett betydligt större psykologiskt djup och allvar än författaren själv lägger i händelsen. Familjen är på skidtur på högfjället. Den nioårige Jan Henrik ramlar av utmattning, blir liggande i en snögrop och gråter för att mamman skall komma och trösta eller åtminstone vänta in sonen. Något som dock inte händer och tydligen inte hänt tidigare heller.
”Så här kändes det att vara ensam och övergiven. De hade inte stannat efter någon kilometer och hållit överläggningar om att kanske låta någon åka tillbaka och hjälpa mig. De vände inte om. De förbarmade sig inte.
Detta var lärdomen jag vägrade få in i min skalle: Du är inte ensam men du får gå för egen maskin. Du kan inte lägga din börda på andra, inte kräva att andra skall anpassa sig efter dig. Bra karl reder sig själv, ligger inte någon till last.”
Det låter kanske inte så helt oklokt när det handlar om en vuxen människa, men vad innebär det för ett barn?
Jan Henrik Swahns känsla av utanförskap har med all säkerhet fört med sig en naturlig och väl uttalad inlevelse och empati för människor som är lite udda, eller ”eljest”, en förmåga han använt sig av i sitt författarskap. Kronan på verket av det jag hittills läst är Vandrarna från 2001. Nu har han själv blivit romanfigur.
Man kan naturligtvis undra om världen behöver ännu en (manlig) konstnärsbiografi. Varför verkar det förresten enbart vara män som skriver sådana? Enda kvinnan jag i hastigheten kan komma på är Patti Smith, som förra året kom med sin Just Kids. Men å andra sidan var det ur ett löfte hon gett Robert Mapplethorpe; att skriva om deras gemensamma liv i början av sjuttiotalet.
Personligen skulle jag dock inte vilja vara utan att ha läst Jan Henrik Swahns senaste alster.
