Om platsens själ och stadens kreativitet

[110324] Seize the day, lyder en av våra dagars slagord. Fånga dagen. Varför vänta med framtiden tills imorgon när vi kan få den idag? Men det finns även andra saker som är viktiga att fånga – exempelvis platsens själ. Nu finns en handbok om hur man gör det.

Okej, det här är kanske ett långskott. Men stadsplanering handlar idag ofta om att hitta platser där staden kan förtätas. Därefter blir det fokus på arkitekturen, vilket inte minst de som ritar hus starkt har bidragit till. Tjänstemännen har fått lära sig att ägandeförhållanden är av underordnad betydelse, utom på en punkt. Blandning av boendeformer är bra. Så ser filosofin i grova drag ut i Sverige.

Och resultatet? Vi har drabbats av den västeuropeiska storstadssjukan. Nästan alla av Europas storstäder blir alltmer ointressanta som härdar för den kreativa ekonomin. Den som tycker att Paris år 2011 är lika bohemiskt och spännande som på 1960-talet är antingen för ung eller vägrar att se omvandlingen. Paris är idag mer en turistisk kuliss där du kan försöka fästa dina fantasier om staden.

Städerna blir allt viktigare för den kapitalistiska marknadsekonomin och allt fler talar om kreativitet som en nyckelresurs. Men var hittar man kreativiteten? Frågan pockar på uppmärksamhet. I bostadsområdena är ett tänkbart delsvar, men dess betydelse minskar i samma takt som boendet kommersialiseras och privatiseras. Det finns knappast ett enda kvarter i centrala Paris som inte är omvandlat till ett socialt isolat. Resultatet har blivit att de mest påtagliga platser som är tillgängliga för andra människor är kommersiella ytor som caféer, museer och andra kulturinstitutioner, köpcentra och nöjespalats. Dessa platser är absolut inte socialt döda men villkoret för tillträde stavas pengar. Kvar som fria offentliga restytor är trottoarer, torg och parker.

Går det att bedriva motstånd mot denna allt starkare privatiseringsvåg? Det kanske är ett långskott, men Sveriges kommuner och landsting har givit ut en liten handbok om det som på engelska heter cultural planning och som är en metod att föra in kulturella perspektiv i samhällsplaneringen och samtidigt fånga in det som är unikt för en plats. Kan cultural planning vara stadens räddning?

Finessen med cultural planning är att den kan användas på alla geografiska områden, inte bara på storstäderna. Utgångspunkten är istället att titta på vad som är de stora tillgångarna hos en plats och att utgå ifrån dessa när platsen ska förändras. Tankegångarna påminner en hel del om den kulturstrategi som antagits i Göteborg. Inte förvånande är tidigare kulturchefen i Göteborg, Christina Hjorth, en av de bägge redaktörerna till handboken. Hon var den som arbetade fram stadens kulturstrategi för några år sedan.

I handboken poängteras att cultural planning kan vara ett redskap i den tilltagande konkurrensen mellan kommuner, städer och regioner. Det låter som ett ganska dåligt sätt att sälja in planeringsmetoden till politikerna på de olika nivåerna. För tankegångarna i skriften går att använda utan att snegla på konkurrens – det räcker att vi accepterar tanken på att det ska gå att bo och få ett bra liv överallt i landet. För, som skribenterna skriver, cultural planning handlar om att hitta ”den verkliga bilden”, ”platsens DNA”. Förutsatt att man inte tolkar platsens DNA som något naturbundet utan till det själsliga, något som människor har skapat.

Cultural planning handlar enligt författarna om att sätta in konst- och kulturpolitiken i ett vidare samhällsperspektiv och ska betraktas som ett komplement till traditionell samhällsplanering. Må så vara, men här behövs en grundligare diskussion om relationen mellan de bägge förhållningssätten. Hus behöver ritas, här behövs infrastrukturer.

Men kan cultural planning bidra till att storstäderna stärker sin roll som kreativa nästen? I så fall kan man se ett spänningsförhållande mellan cultural planning och stadsplanering. Det blir då betydelsefullt att försöka blottlägga vari detta spänningsförhållande består. Det är här jag tror att den mest akuta knuten finns att lösa upp för utvecklandet av storstädernas kreativitet, hållbarhet och den livsviktiga demokratin. Inte av privatisering, kalkylerade vinster och splittrande individualisering.

Så för att vara en kort handbok på 50-talet sidor om cultural planning, ger den möjligheter att reflektera över mer existentiella frågor som rör så viktiga saker som utbildning, boende och arbete – trots att skriften på grund av sitt begränsade omfång teoretiskt är vag. Författarna avslutar med att poängtera att cultural planning inte är detsamma som kulturplanering, ”utan handlar om att integrera ett kulturellt perspektiv/ förstärka det kulturella perspektivet i samhällsplaneringen. Det är därför inte givet att cultural planning är redskapet när det gäller att utforma de regionala kulturplanerna”.

▪ Christer Wigerfelt

Bokomslag
Kerstin Lundberg/Christina Hjorth (red)
Att fånga platsens själ
Handbok om cultural planning
SKL Kommentus Media 2010

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: