[110410] Av Malin Lindroth och unga människor i Göteborg
Backa Teatern, premiär 2011-04-08
Regi: Gunilla Johansson
Scenografi och kostym: Linda Wallgren
Medverkande:; Ashkan Ghods, Anna Harling, Rolf Holmgren, Josefin Heldén, Lawrence Plumridge
Musik av och med: Stefan Abelson och Bo Stenholm
Vad hände sen, när sagan tar slut? Hur blev det på slottet sedan prinsen slängt upp Askungen på sadeln och ridit iväg med henne? Kvar fanns hennes styvsystrar med sönder skurna fötter sedan de försökt pressa in dem i den trånga glasskon.
Om kärlek och längtan och om svikna förhoppningar handlar systrarnas tillvaro medan hovmännen i sina välskräddade kostymer försöker få dem att svälja förtreten, plåstra om sina tår och gå vidare. Publiken har hjälpt dem att sätta ord på sin längtan, att uttrycka sin besvikelse. Dessa medförfattare är i 13-årsåldern och det framgår att de minsann har starka känslor, som inte ska bagatelliseras. De för så långt att en av systrarna ligger avsomnad när pjäsen är slut.
”Hakuna matata”, citerar en ur publiken och det slagets lättsinne önskar man att föreställningen ska injaga i de unga, som förmodligen kommer att få många anledningar att utbrista i de orden. Livet är inte slut för att man inte får gå på en bal på slottet.
Det är en gedigen och välspelad föreställning som Backteatern bjuder i Gunilla Johanssons regi och Linda Wallgrens dekor och kostym. Klänningarna är fantastiska!
/Åke S. Pettersson
Backa Teaters nya uppsättning Systrarna är en fullträff. Den mångsidiga författaren och dramatikern Malin Lindroth har gjort en ypperlig pjäs om Askungens elaka styvsystrar. De där som inte bara var bortskämda och orättvist privilegierade, utan också elaka, fula, dumma och klumpiga. Här får vi möta dem i närbild.
På något vis är de lite smartare än i sagan. Eller också är det prinsen som är lite dummare: Båda systrarna har lurat honom, men bara tillfälligt. De har i tur och ordning lyckats få på sig den trånga skon som prinsen kom med, och därför har han i tur och ordning tagit dem med sig på sin häst. Men när han fått syn på deras blodiga, stympade fötter har han genast dumpat dem och kastat av dem från sin häst. För prinsen vill ju bara gifta sig med flickan med de små, nätta fötterna…
Att göra en sagopjäs för trettonåringar kan tyckas djärvt. Men detta är ju en ironisk pjäs OM en saga. Och den koncentrerar sig på ett ämne som är superaktuellt för målgruppen – människor i trettonårsåldern. Det handlar om hur man skall vara för att bli accepterad. Det handlar om att vara i en ålder då man slits mellan föräldrarnas och kamraternas krav. ”För gammal för att leka, men för ung för att supa sig full.” – så skriver en av de trettonåringar i Göteborg som bidragit med texter till pjäsen. Dessa texter har på ett vackert sätt infogats i Malin Lindroths berättelse. Alltsammans bildar tillsammans en stark, humoristisk och tankeväckande enhet. Allra vackrast blir det när fyra äldre män i strikta kostymer – pjäsens hovmän och musiker – läser trettonåringarnas texter med en äkthet och ett allvar som faktiskt ger mig tårar i ögonen. Pjäsen slutar med död och frigörelse – dramatiskt och lyckligt. Den unga publiken, som tyst och intensivt har lyssnat hela tiden, bryter ut i jubel.
/Kajsa Öberg Lindsten
