Utvecklingsroman i serieform

[110421] Banglatown är en roman (inte en sann historia, det står i början) om en 23 årig svensk tjej som flyttar till östra London, Banglatown, för att studera psykologi. Hon flyttar sedan vidare i London från det ena boendet till det andra. Hennes pojkvän kommer över, det går åt skogen, det supes lite, det knarkas lite. Banglatown är en klassisk utvecklingsroman – som serie.

Från Wikipedia om utvecklingsromanen: Ofta är den skriven i första person och ibland har den stora likheter med självbiografin. Berättaren, jaget, delger läsaren en historia som handlar om en ungdomstid.” Banglatown gör allt detta, men här är huvudpersonen en kvinna, till skillnad från i 1800-talets romaner som oftast handlade om en man: Wikipedia igen: ” Handlingen går i stort sett ut på att huvudpersonen, som ofta är en man, i sin ungdom bryter upp från sitt barndomshem och ger sig ut på en resa. Ofta upplever jaget en slags vilsenhet och finner sin tillflykt i kvinnor av olika karaktär, men får även råd och vägledning från någon annan person.
När utvecklingsromaner skrivs av pratiga män (exempelvis, men ej begränsat till, Lundell) blir dom skogshotande tjocka. När utvecklingsromaner skrivs av kvinnor blir inte sällan observationerna originellare och formuleringarna snärtigare.
Tanken på 800 sidor Lundellsk-halvfylla känns klaustrofobisk, Daniela Wilks 136 tecknade sidor serieroman känns precis tvärtom (ok, kanske inte som frisk luft, det är rätt sunkigt i Banglatown, men det är roligt sunk, korrekt beskrivet sunk, fyndigt observerat sunk…)

Banglatown ser lite ut som typ ett riktigt superduktigt barn tecknat, det är klara stora färgfält, färglagt med tuschpenna, handtextat, snarare än slick-standard-serie-stil.
För mig gjorde det boken lättläst. Lättläst gjorde snabbläst. Snabbläst gjorde att jag aldrig besvärades av bokjagets neurotiska monolog (ex huvudpersonen kräks och tänker: ”tänk om mamma såg mig nu… hon skulle bli så besviken”)
Den genomgående självreflektionen (”jag känner på mig att jag kommer att skämmas imorgon” – när huvudpersonen knarkar t ex) skapade ihop med de tydliga bilderna en helhet.
Efteråt dröjde en känsla av att ”Yes, det var inte bara jag som var skiträdd i tuffa tuffa England” (jag är visserligen inte tjej, men jag har bott i Brighton och London). Även om det inte var exakt vad jag själv upplevt i London var det så pass likt. T ex beskrivningar av ett hyreskök som var ”täckt av ett tjockt lager gult fett. Man kunde inte ens se ut genom fönstret”. Eller som när huvudpersonen kysst en person ”som nån fånig barmhärtighet” och sen tänker: ”Varför spelar det stå stor roll för mig vad andra vill. Varför spelar det mer roll än vad jag vill? Banglatown är så full av sådant att jag efteråt kände en väldigt stark känsla av att ha blivit förstådd. Den känslan är något av det flottaste en roman kan bjuda.

Banglatown är inte den enda serieromanen som känns självbiografisk (oavsett om den är det), men det var definitivt en av bättre. Väldigt rolig i sin extrema tydlighet, dessutom känns den väldigt personlig. Ingen utvecklingsroman man drunknar i mot sin vilja. Rekommenderas.

/Jacob Stålhammar

För några veckor sedan läste jag på nytt en av mina favoritserieberättelser, Julie Doucets My New York Diary från 1999. Det är en självbiografisk serie som handlar om en konstskolestuderande tjej som flyttar till New York med sin kille.

Daniela Wilks Banglatown handlar om samma klassiska tema, att flytta iväg till ett coolare ställe när man är ung och att komma hem igen på slutet, som någon som har blivit lite äldre och erfarnare. Hon är precis som sin kanadensiska kollega lite rädd för fattigdomen och allt läskigt.

Banglatown! Bara namnet väcker ju förhoppningar om ett London som inte alls är som Stockholm.

Det här är en riktigt maffig seriebok, stor med mjuka pärmar och tjockt bestruket papper. Daniela Wilks tecknar med vanliga smala tuschpennor, ett medium som ger en slags naiv känsla, den där karaktäristiska blödningen på pappret. Vi har alla ritat med tuschpennor som små och man vet när man bläddrar hur mycket arbete och hur många uppsättningar tuschpennor som har gått åt. Det är en fantastisk berättarglädje som lyser igen på varje uppslag. Tecknarstilen signalerar (till skillnad från Julie Doucet) inte ”duktig”, men det är ju ändå det, eftersom bilderna bär berättelsen så suveränt.

/Helena Bergendahl

Här kan du hitta Julie Doucet: www.juliedoucet.net

▪ Helena Bergendahl, Jacob Stålhammar

Bokomslag
Daniela Wilks
Banglatown
Kartago förlag

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: