[110505] Koncept: She She Pop
Scenografi: She She Pop och Sandra Fox
Kostym: Lea Søvsø
Musik: Christopher Uhe
Ljus: Sven Nictherlein
Ljud: Florian Fischer
Av och med: Sebastian och Joachim Bark, Fanni och Peter Halmburger, Mieke och Manfred Matzke, Lisa Lucassen, Ilia och Theo Papatheodorou, och Berit Stumpf.
Spelades 5 april 2011 på HAU 2 i Berlin. Premiär var 25 februari 2010.
Det tyska performance-kollektivet She She Pop har här gjort en mycket personlig tolkning av ”King Lear”. I Shakespeares pjäs delar den gamle kungen upp riket och tilldelar sina döttrar varsin bit i utbyte mot att de storstilat betygar sin kärlek till och respekt för honom. En form av pensionsförsäkring förklarar en av skådespelarna för oss. Kungen känner att han börjar bli svagare, och han behöver försäkra sig om att han kommer att bli väl omhändertagen när han blir gammal och skröplig. På det här sättet kan han bo en månad hos varje dotter. Han kommer alltid att behandlas på bästa sätt.
Eller så är det i varje fall tänkt. För planen går fruktansvärt snett redan från första början. Så som det så ofta gör i den här formen av byteshandel där pengar och kärlek är det som ska vägas mot vartannat, hävdar She She Pop. Och alldeles speciellt snett går det när det handlar om överenskommelser inom familjen, över generationsgränserna. För här finns det så mycket annat som spelar in, och som oftast lämnas outrett – gammalt groll och släktklenoder, stolthet och förtryck, bitterhet och dåligt samvete…
Det finns så mycket som inte går att värdera i pengar eller dela i lika stora syskonandelar, och så mycket som det är svårt att prata om. Men försöka kan man i varje fall!, tänkte She She Pop-medlemmarna och bjöd in sina pappor att tillsammans med dem skapa en föreställning om generationsövergångar.
I den här föreställningen varvas alltså upplästa avsnitt ur ”King Lear” med de konkreta frågor och diskussioner som växt fram under repetitionsmötena. Vad händer när en förälder blir för gammal för att bo själv? Är det möjligt att skapa utrymme i en modern lägenhet för ytterligare en vuxen person, med alla dess kärleksfullt ihopsamlade ägodelar och ingrodda egenheter? Och kan föräldern fortsätta att känna sig respekterad och värderad också när händerna skakar för mycket för att kunna hjälpa till att snickra ihop hyllor och reparera cyklar? Vad händer med relationen när man inte längre kan spela den hjälpsamma, händiga föräldern och det tacksamma, opraktiska barnet?
”Datorer, tänker jag mig att jag fortfarande kommer att kunna hjälpa till att omprogrammera, också när jag inte längre kan hantera borrmaskinen!”, hävdar en av papporna bestämt. Borrmaskinen, verktygslådan och trumpeten skulle han åtminstone ha med sig, om han skulle vara tvungen att flytta hem till sin dotter.
”Kanske om man placerade ytterligare två hyllor i hallen och en inne på toaletten…”, funderar en av de andra döttrarna på scenen, medan hon försöker pressa in en massa små svarta rektanglar, som representerar hennes pappas boksamling, på en uppritad modell av trerummaren som hon bor i här i Berlin.
Och hur skulle man förresten kunna kompensera en barnlös dotter finansiellt för den tid som pappan lagt ner på broderns båda barn. Borde det kunna räknas ut med samma timlön som pappan haft som diplomerad ingenjör?
Vissa av föreställningens funderingarna är spännande. Andra känns lite väl pressat skämtsamma. Men idén att bygga en föreställning genom att utforska de egna relationerna och relatera dem till ett äldre verk, är intressant. Det ger en möjlighet att se på den gamla pjästexten med andra ögon. Pjäsen sätts i ett nytt sammanhang, när riddare byts ut mot böcker och dramatiska tal läses upp av en åldrande far, som faktiskt också talar direkt till sin egen dotter på scenen. Jag tycker mycket om den här typen av undersökande, dokumentär teater, där skådespelarna spelar sig själva, och utforskar ämnen som har med deras egna liv att göra. Och den här föreställningen har blivit hyllad av kritikerna – den har vunnit priser och blivit utvald till Berlins årliga ”Theatertreffen”, dit de intressantaste uppsättningarna under det föregående året, från Tysklands alla scener, bjuds in. Alltså kom jag möjligen med lite väl höga förväntningar. Jag hade redan föreställt mig hur den skulle kunna gestalta sig. Och jag blev tyvärr lite besviken.
Mycket, speciellt av det som papporna sade på scenen, lät otydligt och lite stapplande, och föreställningen som helhet kändes hackig – som om det saknades ett flöde i spelet. Jag tänker i efterhand att det kanske just hänger samman med att papporna inte är professionella skådespelare – att det som amatör är svårare att spela på topp varje kväll och att säga samma repliker med övertygelse varje gång. Jag tror att jag nog kan ha råkat vara med på en av de sämre föreställningskvällarna. För det kändes som om de skulle ha kunnat spela annorlunda – med mer flyt och glöd – och som om de nog har gjort det tidigare. Men nu saknades på något sätt entusiasmen, och det fanns ett slags störande spändhet i spelet.
Kanske påverkades spelet också av det faktum att just denna föreställningskväll specialarrangerats för att dela ut tidningen ”Berliner Morgenposts” stora teaterpris ”Friedrich-Luft-Preis” till gruppen. Det skulle kunna förklara den lite överspända känslan. Och det skapade också överlag en lite underlig stämning på teatern. I baren utanför scenen, där det vanligtvis känns avslappnat, trevligt och öppet för alla, hade ”Morgenpost” delat av halva rummet, ställt upp bord med vita, stärkta dukar och färggranna blomsterarrangemang, och placerat ut ett dussin välfriserade unga män och kvinnor i välsittande, svart-vita serveringsuniformer. Ett band spärrade av den delen av rummet från den andra, där vi, vanliga åskådare stod och trängdes. Och känslan var ganska absurd. Som om det plötsligt fanns något slags rangordning på den annars ganska bohemiska HAU-teatern – en ny business-class-sektion. Det blev nästan som ett slags underlig performance i sig! Men det formella arrangemanget passade illa ihop med det öppet fundersamma och intimt trevande sökande som She She Pops föreställning verkar vilja förmedla. Det kändes helt fel med den stela högtidligheten alldeles inpå!
Eller är det möjligen jag som har en inskränkt syn på hur det ska se ut på de fria scenerna: kostymfritt, och med bara retro-skjortor och kulturkoftor? Meningen är väl egentligen att det ska vara en plats för alla – också de i välpressade kostymer. Fast jag tror att jag nog i alla fall skulle vilja se föreställningen ytterligare en gång, utan långa prisutdelningstal och avspärrningar.
Precis innan föreställningens början höll i alla fall HAUs sympatiske konstnärlige ledare, Matthias Lilienthal, ett kort tal, där han sa hur glad han var att flera föreställningar från de fria scenerna just i år uppmärksammas och får pris – att detta visar hur livfulla dessa scener är och hur viktiga för utvecklingen inom teaterkonsten. Och det kan jag bara hålla med om!
/Hanna Nordqvist
