Vardagen för papperslösa kartlagd

Tema: Det nya medielandskapet

[110616] Häromdagen skrev Aftonbladet på ledarplats under rubriken En utnyttjad arbetskraft om hur papperslösa invandrare sliter för extremt låga löner på den svenska arbetsmarknaden. Artikeln byggde på en undersökning om papperslösas villkor som Sydsvenska Dagbladet gjort och som visar hur systematiserat utnyttjandet blivit av människor som saknar tillstånd att uppehålla sig i landet och därmed inte heller kan göra sina röster hörda genom t ex fackföreningar eller sociala myndigheter.

Om hur papperslösa invandrare lever i det svenska samhället handlar också Helena Holgerssons nyligen framlagda doktorsavhandling i sociologi, Icke-medborgarskapets urbana geografi. Holgersson har intervjuat 15 invandrare som utan uppehållstillstånd lever i Sverige, närmare bestämt i Göteborg, och hennes avhandling formar sig till både en berättelse om hur dessa ”utvisningbara” har det och om staden Göteborg och de villkor den erbjuder sina invånare.

Allt oftare hör man nu för tiden människors situationer beskrivas som förhandlingspositioner, och så gör också Holgersson. En utgångspunkt för hennes undersökning är att invandrarna lever i en pågående förhandling med det samhälle i vilket de lever. Inte sällan beskrivs dessa invandrare utan tillstånd att uppehålla sig landet som ”gömda flyktingar.” Det är, påpekar Holgersson, en formellt sett felaktig benämning. Den som fått flyktingstatus får också uppehålla sig i landet. Om man däremot med flykting vill mena någon som flyr undan samhällets-statens ingripande mot sin person stämmer det förstås på hennes informanter, men i den meningen vill hon inte använda flyktingbegreppet.

Det är ändå så, skriver Holgersson, att beteckningen gömda flyktingar används mer och mer som ersättning för den tidigare beteckningen papperslösa. Hon anser detta bero på att varken politiker eller aktivister, engagerade i flyktingarnas sak, längre vill se problemet som nationellt och internt. Det ingår i en internationell problematik där man också finner de inom EU alltmer samordnade asyl- flykting- och invandrarfrågorna. Också de som vill förbättra villkoren för icke-medborgare, som rörelsen Ingen människa är illegal, är internationaliserade.

Att dekonstruera diskursen om gömda flyktingar var en annan utgångspunkt för avhandlingsarbetet. T.ex är det mycket sällan de människor som samlas under beteckningen verkligen är gömda av någon. De gömmer sig oftast inte själva heller, utan befinner sig i samhället, i stadens olika rum, på samma sätt som andra. De gör det dock under iakttagande av viss försiktighet. De betalar ordentligt för sina spårvagnsresor och undviker att på något sätt väcka uppmärksamhet, även om det innebär att de ibland inte kan hävda sin rätt i olika situationer där de kan komma i konflikt eller tvist med andra människor, butiker eller restauranger för att ta några exempel.

Helena Holgersson har lagt ner ett stort arbete på att finna sina informanter och att få lika representation mellan könen och olika åldrar i gruppen. Det rör sig om en kvalitativ undersökning, någon statistisk säkerhet kan naturligtvis inte påräknas, men det finns ingenting som skulle peka på att de informanter som deltar inte är representativa för gruppen ”utvisningsbara”. Holgersson har också tidigare ägnat sig åt att undersöka under vilka villkor staden Göteborgs invånare lever, och hon var en av redaktörerna bakom den uppmärksammade antologin Göteborg utforskat, som kom ut förra året och där en grupp forskare från sina olika discipliners horisonter analyserade Göteborg. Tyvärr blev resultatet väldigt fragmentariskt, vilket inte hindrar att också en hel del viktigt blev sagt.

Om det alltså finns 15 huvudpersoner som i avhandlingen lagt ner sina berättelser så är den sextonde aktören onekligen staden Göteborg. Staden utmärker sig på ett närmast bisarrt sätt för sin strävan att framstå som evenemangsstad och Nordens hjärtpunkt. Det speciella samförstånd mellan näringsliv och politik som under benämningen Göteborgsanda funnits i staden sedan åtminstone förra sekelskiftet fortlever och ger upphov till underliga korporationer som organisationen Göteborg & Co (eller go:teborg & co som man nu med användning av den nya Göteborgsloggan skriver sig) där kommun, region och näringsliv samverkar för att promota Göteborg som ”turist- mötes- och evenemangsstad”.

Nu är Holgersson oförsynt nog att påpeka att denna välkomnande attityd är ytterst selektiv. Staden har t.ex engagerat sig hårt för att få staten att avskaffa den fria bosättningen för invandrare och högljutt beklagat sig för hur svårt, dyrt och socialt oroligt det blir när invandrare fritt får välja var de vill bo och då väljer Göteborg. Nu har ju Göteborg varit en segregerad stad i århundraden, så det finns en tradition som man i enlighet med den ideologiska samförståndsandan försöker få folk att bortse ifrån.

Holgersson citerar sin sociologkollega Catharina Thörn, som i Göteborg utforskat skriver om hur Göteborgs ledande socialdemokrater lyckats skapa förtroende både hos arbetarklassen och näringslivet, vilket hon menar kan ses som ett exempel på hur nyliberal ideologi kan inkorporeras i den socialdemokratiska välfärdsregimen. I Göteborg med dess entreprenörsinriktade politik uppstår inte sådana sociala slagfält som man kan finna på andra håll. Och här, skriver Holgersson, finner man kanske en del av förklaringen till att Göteborgs kommun i så hög grad lyckats undvika att diskutera relationen mellan evenemangsstaden och den segregerade staden. Hon fortsätter med att konstatera att så länge dessa bilder hålls isär osynliggörs det faktum att all stadsplanering innehåller konflikter.

Bilden man får av Holgerssons informanter är att de med sina mycket speciella levnadsomständigheter ändå är förvånansvärt integrerade i samhället. De sitter inte och hukar bakom fördragna gardiner för att eventuellt våga sig ut efter mörkrets inbrott. De rör sig i staden, fikar på kaféer, handlar i Nordstan, promenerar i parker. Flera arbetar, men ofta till låg lön, svart och utan några av de rättigheter som gäller för vanliga löntagare. De utnyttjas på samma sätt som framkom i Sydsvenskans undersökning, och det accentuerar förstås det redan utsatta i deras situation, deras förhandlingsposition är ett avgjort underläge.

Men hur det än är med utsattheten och svårigheterna, så finns det, menar Holgersson, ingen anledning att utesluta dessa ”utvisningsbara” från det ”vi” som vi talar om när vi vill säga något om levnadsvillkor i landet. Om en doktorsavhandling kan ha ett budskap så är detta vad Helena Holgerssons undersökning leder fram till, icke-medborgarna är inte främlingar ibland oss, de hör till den gemenskap som samhället utgörs av, oavsett de beslut om avvisning som svävar över deras huvuden.

Bland de metoder Helena Holgersson använt sig av finns så kallade walk-alongs, där hon gått tillsammans med sina informanter i staden. De har kunnat ta henne med till platser de gillar och de har berättat om hur de upplever sin stad. De har också fått rita kartor över ”sitt” Göteborg, alltså hur de utifrån sina rörelser i staden upplever dess geografi. Det är mycket talande bilder som visas, de tydliggör hur en stad kan upplevas när man erfar den genom sina rörelser i den och inte genom undervisning och kartor. Denna geografiska aspekt är en särskildhet i denna sociologiska avhandling, som i ytterst konkret bemärkelse omförhandlar Göteborgs sociala karta.

▪ Christian Swalander

Karta
En papperslös ritar sin Göteborgskarta.

Bokomslag
Helena Holgersson
Icke-medborgarskapets urbana geografi
Glänta 2011

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: