En glimrande uppväxtskildring

Tema: Det nya medielandskapet

[110629] … högsta berget bor jag på
vinden svalkar solen bränns
där finns sorg som inte känns …
(ur Deirdres samba)

Han bevarar bumerangen av akaciaträ innanför jackan, har den närmast hjärtat. Varje kväll efter arbetet som snickarlärling hos mast ´Errico går han upp på terrassen med utsikt över Neapel och tränar sin allt starkare arm inför jungfrukastet. Hundratals gånger gör han utfall med först högerarmen, sedan med den vänstra.

Det är sent femtiotal i det högt belägna fattigkvarteret Montedidio. Berättaren är tretton år och har slutat skolan efter fem år, mot de obligatoriska tre. Fadern, den analfabetiske hamnarbetaren som nu i vuxen ålder går på kurs för att lära sig läsa och skriva, önskar en bättre start för sonen än den han själv fick. Italienskan är enligt den berättande pojken ”… ett fridsamt språk som tyst och snällt håller sig inuti böckerna.” Han behärskar italienskan i skrift såväl som i tal, men annars är det den betydligt strävare napolitanskan som gäller. Det måste ha varit knepigt för översättaren Viveca Melander att också bringa ordning i detta lokala språk, men vad jag kan se verkar hon ha klarat det galant.

Elisabeth Grate Bokförlag har gett ut Erri de Lucas första roman översatt till svenska. De Luca föddes 1950 i Neapel och har innan han blev författare bland annat varit byggnadsarbetare. Debuten skedde 1989, han har sedan dess skrivit ett tjugotal böcker. Montedidio kom i original ut ett par år senare.

Romanen är skildrad ur barnets naiva och på en gång konkreta värld, språket lätt poetiskt, tonen mjuk och medkännande. Det är ovanligt med barnfattigdomshistorier där arbetsgivaren inte beter sig nedlåtande eller rent av grisigt mot sina anställda. Men Mäster Errico är en mänsklig finsnickare som ser om någon är ledsen eller på annat vis har det jobbigt. Han inhyser även en skomakare, Rafaniello kallad, en judisk sorgsen liten man som drömmer om att få komma till det Heliga landet. I puckeln han har på ryggen ligger vingarna och väntar på att få veckla ut sig. På årets sista dag är det tänkt att han från takterrassen skall ta steget ut i luften och att vingarna skall bära honom till Jerusalem. Lärlingen har en varm relation med skomakaren, som delger sin unge vän sagobetonade sanningar om livets mysterier samtidigt som han lagar de fattigas skor utan att ta betalt.

Maria är en jämnårig flicka som bor i samma hus, hon verkar leva med frånvarande föräldrar. När den unge snickarlärlingens mamma hamnar på sjukhus, och fadern stannar där hos henne, lever de unga tillsammans som vore de gifta. De experimenterar med den fysiska närheten, han har svårt att förstå vart snoppen tagit vägen när den befinner sig inne i Maria. Nu är den tillbaka, nu känner han igen den igen, menar han när den slaknat till normalt tillstånd.

Kanske kan man hävda att Montedidio är en av tusentals barn/ungdomsskildringar, med ganska ”klassiska” ingredienser. Men Erri de Luca skriver så snyggt och med sådan värme att jag bara smälter. De korta styckena glimrar likt diamanter i det fattiga mörkret som omger personerna. Jag kommer stundom att tänka på Emil Ajars (Romain Gary) underbart suveräna roman Med livet framför sig.

Det handlar mycket om längtan; både berättaren och Rafaniello längtar till nyårsaftonskvällen, de skall ta plats däruppe på terrassen. Skomakaren med sina vingar, pojken med bumerangen han fått av fadern och som han tränat med under så lång tid. Rafaniello ser inte saknaden som något vemodigt ”När du grips av längtan efter något, är det inte en saknad, utan en närvaro, en påhälsning, personer, länder långt bortifrån kommer och håller dig sällskap.” På så vis behöver man inte sörja eller frukta saknaden eller längtan, istället kan man välkomna den som något gott.

En lång stund innan tolvslaget samlas de tre på terrassen. Och när kvällen briserar i en kaskad av stjärnor och smällar händer allt på en gång; bumerangen virvlar iväg med en sällan skådad kraft. Rafaniello breder ut vingarna och tar sats mot himlen. Kvar är endast hans skor och det unga paret som sitter tätt tillsammans under skomakarens slitna filt och ger ifrån sig ett åsneskri så att lungorna håller på att sprängas.

▪ Stefan Hagberg

omslag
Erri de Luca
Montedidio
översättning: Viveca Melander
Elisabeth Grate Bokförlag 2011

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: