Intressant nytolkning av tidigt medeltid

Tema: Det nya medielandskapet

[110722] Ursprungligen visste jag inte ett dugg om de s.k. liljestenarna, som på senare år blivit alltmer intressanta, för arkeologer, historiker, religions- och konstvetare.

Efter rundresa i Kinnekulletrakten och på Falbygden vet jag mer och intresserade läsare kan ta del av en vetenskapligt grundlig genomgång i Annelie Nitenbergs lic.- avhandling, publicrad på nätet: Liljestenar och stavkorshällar. Kulturmöten och social praktik i tidig medeltid. Gotarc 2009.

Vad är en liljesten rent konkret?
I regel en sandstenshäll omkring 180 cm hög, 60 cm bred, ett par decimeter tjock, med ramkant i relief och prydd med bladrankor kring en stam, huggna i relief.
De är bredare upptill än nertill, liksom bredaxlade, påminnande om människokroppars proportioner.

Brist på källor, på namn, på tidsangivelser eller uppgifter om vilka som beställde dem och formade dem och var de från början var placerade, har skapat frågor, svåra att besvara.

När det gäller deras placering förefaller man ense om att de har hört hemma på kyrkogårdar eller inne i kyrkor. De har stått eller legat i anslutning till gravar, kanske som lock och minne.

Men vad var meningen med utstyrseln, det vackert finhuggna motivet?
Stenhällen avbildar i regel en stam – kanske symbol för ett livsträd – med slingrande bladornament, ofta i hjärtformer med inflätade liljor.
Trots likartade mönster är den ena stenen inte den andra lik.
Med kyrkorna, där man finner dem, utanför eller innanför – är det likadant.

Anneli Nitenberg skriver också i sin avhandling, att aristokraterna kanske ville vara moderna.
Kanske ville de boende på och kring Kinnekulle säga till varann:
– Vi är alla stiliga, fast vi är olika.
Vi är det vackra folket, som det heter idag om modemedveten överklass. Den var på 1100- och 1200-talen rik på avkastningen av jordagods. De hade resurser för en livstil, till vilken liljestenarna kan ha hört.

Kyrkomodet var romanskt med variationer: Skälvum,. Västerplana, Kinne–Vedum, Kinne–Kleva …
Alla troligen byggda som gårdskyrkor, så små, att att de knappast rymt församlingar i modern mening, utan främst vederbörande herrskap med befryndade. Kanske slavar, som nog ännu utgjorde gårdarnas arbetsfolk.

Det är 1100-tal och slaveriet avskaffades formellt först under1300-talet, även om det sedan länge vari avtagande och ersatt med torparsystem. Församlingar i vår mening uppstod först när en centralt och regionalt styrd kyrka bildades och införde socknar, ofta till storlek och gränser i många fall fortfarande identiska med gårdarna, vilkas ägare en gång låtit bygga kyrkorna.

Spår av denna privata ägartid kan man finna i några kyrkors västtorn. En trappa upp sitter läktare, eller lämningar av läktare, varifrån byggherren under mässan uppifrån kunde överblicka församlingen och den präst, som han själv tillsatt.

Det var elvahundratal. På kontinenten rådde riddarväsen. I den dåtida kända världen pågick korståg. Kanske hör fenomenet liljestenar också ihop med tidig korsfarartid?
Kanske står eller ligger de på kyrkogårdarna som en hälsning till de stupade och en önskan om ett paradisliv efter kampen i det heliga landet?
En inte helt orimlig hypotes?
Vi kan inte veta.

Stenhällarnas skönt mönstrade ytor saknar namn och tidsangivelser. De döda, stupade korsfarare eller ej, har avstått från sina namns nämnande.
Eftervärlden står frågande.
Inte heller Guds namn nämns.
Men han finns där, liksom Sonen och dennes mor Maria, för alla dessa skickligt i relief huggna livsträd med stammar kringslingrade av växt- och bladornament är symboler, kristna symboler.
Liljor för hjärtan, Både den lidande sonens och moderns.

”O, vad outsäglig smärta
kvalde då ditt helga hjärta,
höga rena gudamor
när du svida fick och kvida
skådande vad han fick lida,
sonen, för den högste stor..

Ack, vem skulle ej bedrövas
vid att se den fromma prövas
så i sorg vid sonens död?”

[Ur Marias klagan]

Varifrån kom idén till dessa monument eller gravvårdar eller lock till gravvårdar? Eller vad det nu var fråga om. Var finns liljestenarnas motiviska och stilistiska förebilder?
Påverkan från öst eller väst?
Grekisk ortodoxt eller romerskt katolskt?
Bysantinskt? Islamiskt?

En sak är klar.
Den tidiga medeltidens västgötska aristokrati saknade inte internationella kontakter. Kristendomen var i Västergötland sedan århundraden känd och etablerad. Med kristendomen följde nya språkkunskaper, i särklass stod latinet, det internationella tal- och skriftspråk, som innehöll tidens kunnande.

Kanske har man anlitat stenmästare utifrån? Ett förstklassigt material att bearbeta och forma fanns i västgötabergens sand- och kalkstensbrott. Men fanns här redan inte framstående stenmästare, sysselsatta vid den tidiga medeltidens hundratals kyrkobyggen? Aristokratin var troligen också allmänkulturellt påverkad av bl.a. medelhavsvärldens konst, litteratur och musik.

Vad man kallade en hövisk kultur.
Dit hörde balladerna, ringdanserna och vad idag kallar folkvisor med deras omkväden: ”Nu görs skogen lövegrön …
Jag upplever en musikalitet i liljestenarnas slingrande mönster, i upprepningarna, i omtagningarna, som påminner om tidens oändligt långa ballader om kärlek och ond bråd. Besläktade med Livsvandringen, livets fortsättning som uppståndelse efter döden. Hällarna andas både skönhet och harmoni, kraft och fruktbarhet.
Var det i dessa tecken man ville dö för trons sak i Palestina eller i ett boställe på Kinnekulles sluttningar?

Utanför Kinne-Klevas kyrkogård står ett antal liljestenar lutade mot muren. Några är söndriga, andra upp- och nervända. Varför står de inte inne på själva kyrkogården? Eller uppställda mot kyrkans vägg eller rentav intagna i vapenhuset?
Varför denna utstötthet?

Jag vet inte om detta är en senare tids protest, ett förakt för oidentifierad skönhet. En religiös hållning som inte tolererar annan hyllning till Herren än bilder som är synligt begripliga. Renläriga.
Kristna bilder, vars värde ligger i vad de återger av liv fyllt av frestelser, synd och skuld och där liemannen står vid nedersta steget på livstrappan och avvaktar…

Liljestenarnas saga blev rätt kort, ett drygt århundrade är en vanlig uppfattning. Min hypotes är, att en ny inriktning av troslivet tog över, med betoning av syndamedvetande och straff. Man skulle inte längre gå till paradis med glad förtröstan, utan inför döden hysa en överväldigande ovisshet och fruktan och be om nåd.

Domsbasuner mäktigt skalla
och ur jordens gravar alla
Mänskor framför tronen kalla.

Döden själv skall häpen vara,
När, att inför döden svara,
Sig de döda uppenbara.

Boken öppnas: där står skrivet
Vad av alla är bedrivet
I det flydda jordelivet.
….
[Ur Dies Irae]

▪ Gustav Öberg

Bokomslag
Annelie Nitenberg
Liljestenar och stavkorshällar
Kulturmöten och social praktik i tidig medeltid
Gotarc 2009

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: