EVERY SINGLE DAY

[110805] Koncept/koreografi: Toula Limnaios
Musik: Ralf R. Ollertz
Ljusdesign: Jan Langebartels
Kostym: Antonia Limnaios och Toula Limnaios
Dans/utformning: Maria de Dueñas López, Hwan Hee Hwang, Amit Preisman, Mayra Wallraff, Frenando Balsera Pita, Alexander Carrillo Ahumada och Antonios Vais

Premiär var 29 juli 2011 på Halle Tanzbühne i Berlin.

Ett litet hus inne på en bakgård – gråa ytterväggar, klarblå fönsterkarmar, varmt gult ljus som strålar ut genom fönstren på första våningen. På sidan av huset sträcker en gräsmatta ut sig avgränsad av de omkringliggande hyreshusens höga väggar. Flera stora lövträd skapar vackra skuggmönster på gräset. Om man tar några steg över gräsmattan kan man smygtitta in genom de stora fönstren till föreställningssalen – en lägre tegelbyggnad som hänger samman med frontbyggnaden. Jag skymtar räcket till åskådarplatserna och bakhuvudet på en av dansarna som samlar sig inför föreställningen.

Konstnärliga ledare för Halle Tanzbühne är koreografen Toula Limnaios och kompositören Ralf Ollertz. Deras danstrupp är välkänd både i Tyskland och utomlands och en stor del av året befinner de sig på turné i olika delar av världen. Halle är sedan 2003 deras egen hemmascen, där de har tid och ro att skapa och repetera in nya verk.

Föreställningsprogrammet här är glest. Det spelas bara en handfull föreställningar per år. Men de som spelas är man tvungen att reservera biljett till i god tid. Till förra föreställningen stod jag och väntade förgäves på en restbiljett inklämd i en stor grupp människor som skockades framför föreställningssalens dörr. Vi var säkert femton-tjugo stycken som väntade, men bara två lyckliga själar fick smita in. Sedan var det smockfullt och dörren gled oåterkalleligt igen framför våra besvikna miner.

Men den här gången släpps jag in och hittar en plats nästan längst fram. Scengolvet är helt täckt av mörk jord som räcker nästan ända fram till våra fötter. Längst bort i ena hörnet står en man och skyfflar upp jord på en stor hög. Han skyfflar och skyfflar, men högen verkar inte alls växa – för varje spadtag han tar glider jorden ner längs sidorna. Ett sisyfosarbete. Och det är just vad det ska vara. För föreställningen är ett slags egen tolkning av Albert Camus Myten om Sisyfos – en filosofisk essä om människolivets absurditet. I detta verk hävdar Camus att mening kan rymmas också i uppenbart meningslösa handlingar, att själva kampen är tillräcklig mening i sig själv, även om den inte når något bestämt mål. Därför bör man också betrakta Sisyfos – som enligt den gamla grekiska myten dömdes att för evigt häva en stenbumling upp för en brant bergssida, men att aldrig lyckas nå toppen – som en lycklig människa.

Någon verklig lycka finner jag inte att den här föreställningen ger uttryck för. Istället präglas den av ett gravallvar. Dansarna stirrar stint framför sig, helt inneslutna i sig själva. De rör vid varandra – smeker, släpar, lyfter, slår – men samtidigt verkar det finnas en oöverbryggbar klyfta mellan dem, och mellan dem och oss. Jag uppfattar rädsla, ursinne, begär, desperation och däremellan ett slags koncentrerad apati. Men tillfredsställelse, lycka eller eufori ger de aldrig uttryck för. Intensitet och tempo skiftar, men allvaret består.

Det är så otroligt vackra scenbilder som skapas! Från den allra första scenen, med mannen med spaden, till slutscenen, där dansarna ilar fram och tillbaka över scenen med tröjor och klänningsliv fullproppade med jord – som höggravida, med jorden som en arketypisk bild av fruktbarhet, hinner jag tänka, innan de en efter en dumpar jorden framför oss på ena sidan av scenkanten och rusar tillbaka efter mer. Långsamt återskapas jordhögen från första scenen på en annan plats. En helt meningslös flytt, men fylld av mening genom deras febrila arbete. I en annan scen upprepar två par dansare gång på gång samma rörelsefrekvenser – de faller ihop på varandra och rullar snabbt bakåt på scenen i en krampaktig omfamning. Så småningom letar sig förändringar in i rörelserna. De blir hetsigare, snabbare ryck och undanskuffningar. En försöker frigöra sig och gå därifrån, men den andra hindrar bryskt med ett hårt grepp över axeln. Vrider runt. Omfamnar. Faller.

Jorden i scenografin skapar en känsla av magi – det ser ut som ett tunt lager, men verkar kunna rymma en oändlig massa. Från bakom jordhögen – som inte kan vara mer än två meter hög – klättrar dansarna fram i början av föreställningen. En efter en uppenbarar sig en lång rad människor, som över krönet på ett högt berg. Hur har de alla kunnat få plats där bakom eller inuti högen utan att vi märkt något? De verkar växa fram ur tomma intet. Och också andra saker döljs i jorden – olika former av klädesplagg, färggranna klänningar som genom trolleri dras fram ur den tilltrampade jordhögen inför slutscenen.

Det är också något mardrömslikt över föreställningen. Med sina allvarsamt stirrande blickar och alltmer jordtäckta ansikten och kroppar, verkar dansarna zombieartade. Men också från början – i sina rena bomullsklänningar och skjortor – ger de ett lite otäckt intryck. De verkar grymma på något sätt. Det intrycket förstärks också av en av inledningsscenerna, där en kvinna, klädd i ett solkigt vitt linne och med en otäck, tortyrlik lädermask tajt fastspänd runt ansiktet, plötsligt dras fram ur den till synes platta jorden framför oss där hon legat begravd. Hon släpas bakåt på scenen av mannen med spaden. De andra dansarna ställer sig på rad, lyfter upp henne, och låter henne försiktigt vandra fram över deras lyfta handflator. Men så fort hon har kommit halvvägs låter de henne abrupt falla, fångar henne precis innan hon slår i marken, släpar brutalt tillbaka henne till utgångsläget, och slänger henne i jordhögen. För att i nästa stund få henne att balansera över deras händer ännu en gång. Det är som en sadistisk lek, där hon som ett förblindat, försvarslöst offer, hela tiden ges ny förhoppning – försiktiga beröringar, mjuka händer som hjälper henne framåt, men som plötsligt förbyts i våldsamma kast och hårdhänt slitande. Hon är helt utlämnad åt deras viljor och nycker – har ingenstans att fly.

En av de andra figurerna på scenen verkar istället besitta en sorts förgörande urkraft. Hon står lätt framåtböjd, gungar och svänger armarna i mystiska cirklar framför sig. Det långa svarta håret döljer helt ansiktet och med våldsamma, spasmiska ryckningar får hon den som står närmast att slås till marken. Hon verkar oövervinnerlig och okontrollerbar. Ett slags schaman som skapar förgörande starka kraftfält omkring sig.

Och så hela tiden musiken, som ömsom framhäver och ömsom motsäger de olika stämningslägena under föreställningens gång. Den skiftar mellan uppförstorade ljud och melodier. Panikartad andhämtning, dova stötar, elektriskt knaster, som plötsligt övergår i ett vackert klassiskt stycke och så tillbaka till ett ångestskapande flämtande. Det är både kusligt och gripande, och otroligt vackert!

/Hanna Nordqvist

▪ Hanna Nordqvist
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: