Yahia Yaïch amnesia

Tema: Det nya medielandskapet

[110908] Plötsligt hyschar folk i salen. Jag fattar först inte varför. Lamporna har ännu inte släckts och scenen är helt tom – svart, djup, mörk. Sedan ser jag dem: män i svarta kostymer och vita skjortor, och sobert klädda kvinnor – också de i svart. De har ljudlöst uppenbarats på båda sidor om oss. I en lång rad skymmer de utgången. De låter blickarna svepa över oss i publiken – ler oroväckande förföriskt mot oss. Det är alldeles tyst i salen när de svepande rör sig fram mot scenen och ställer sig på led framför den med ryggarna mot oss. De stirrar in i mörkret som om de ser något där som vi inte ser – något fascinerande, en betydande händelse… Kanske ser de revolten som snart kommer att ske. De vänder sig om och riktar återigen sina gåtfulla leenden mot oss innan de glider upp på scenen.

Så börjar pjäsen – med en tryckande tystnad och med mystiska karaktärer som dröjer med att ta fastare roller. Det är också bara ett fåtal som sedan har kvar en roll under hela pjäsens gång. De andra glider in och ut ur olika skepnader – tillsammans gestaltar de ett helt samhälle av yrkesroller och sociala skikt: doktorer, advokater, poliser, journalister, vårdare, städerskor och tjänstefolk – makteliten och folket.

Pjäsens handling är relativt enkel, men samtidigt på många sätt svårtydbar. En diktator, Monsieur Yahia Yaich, tvingas bort från makten efter en våldsam revolt. Han placeras i husarrest, både han och hans familj fråntas sina pass och förvägras att lämna landet. Det talas om att det förbereds en rättsprocess mot honom, men informationen är vag. Själv spelar han stoisk. Han ser sig själv som oskyldigt offer för en politisk komplott. Han har ju inte gjort något fel – har uteslutande handlat för folkets och landets bästa. Han har ingen anledning att skämmas eller försöka fly. Han har både rätten och Gud på sin sida. Men den totala isolering som han nu utsätts för i och med husarresten, och de, enligt honom, orättvisa anklagelser han ser riktas mot sig i medierna, bryter ned honom. Efter att ha skadats allvarligt efter en brand, som han misstänks själv ha anstiftat i sitt eget bibliotek, tvångsintas han på psykvården. Här fortsätter han att hävda sin oskuld och måla upp de olika möjliga sammansvärjningarna mot sig. Bland sjukhuspersonalen har han både bittra motståndare och sympatisörer. Han behandlas med viss respekt, men samtidigt bubblar hat och missnöje under ytan – det tar sig uttryck i ilsket sammanbitna meningsutbyten mellan läkarna och högljutt proklamerade anklagelser riktade direkt till honom från städpersonal och sjuksköterskor.

Nu blir anklagelserna efterhand alltmer konkreta. Det hävdas att han sugit ut landet, att han gynnat en liten grupp av vänner och släktingar, att han ökat de sociala klyftorna, att all kritik mot regimen har undertryckts, att han har ingjutit fruktan i folket, förstummat dem, och förgjort den unga generationens hopp. ”De intresserar sig bara för fotboll, teve, skräpmusik och fyllefester, eller för bönemattan och stel religiositet”, hävdar en av hans kritiker bittert. Själv försvarar han sig envist med att han alltid verkat för det goda. Att han ständigt har uppmuntrat debatt och demokratisk opposition inom partiet. Att han aldrig har haft eller påstått sig besitta någon ekonomisk expertis, men att han alltid förespråkat jämlikhet och en rättvis fördelning av landets tillgångar.

Kritik och försvar tar form, den politiska och samhälliga situationen i detta pjäsens namnlösa land blir alltmer tydlig. Men ändå är det mycket som förblir oklart för mig i den här föreställningen. Handlingen pendlar snabbt mellan konkreta samtal och drömlika, hallucinatoriska scener, och det är omöjligt att hålla isär vad som är vad. Speciellt svårt blir det mot slutet där jag, också efter att ha läst pjästexten i efterhand, ändå inte lyckas klura ut vad som egentligen händer med diktatorn. Går han under – som det verkar utifrån den sista drömlika beskrivningen där det istället för ord till försvar väller fram grönt skum ur hans mun, och han ser sin egen kropp sönderstyckad och utspridd i smådelar? Eller är det som jag läser i en av beskrivningarna av pjäsens handling – att han lyckas fly från sjukhuset och landet och sedan kan återvända några år senare då lugnet åter lagt sig och ingen bryr sig om honom och hans irrhandlingar längre? Kanske talar den allra sista scenen för det. Där återupprepas en av de första scenerna – ett slags återerövrat lugn och normalitet.

Frågan är också vad detta vill säga om pjäsförfattarnas hemland Tunisiens. Pjäsen skrevs innan de stora protesterna i Tunisien inleddes – de som ledde till diktatorn Ben Alis fall i januari i år. Och i pressmaterialet står det att pjäsen har setts som ett slags förutsägelse för vad som skulle komma. Men betyder det att pjäsförfattarna ser situationen i landet så pessimistiskt som föreställningen låter påvisa? Med revolter som inte leder någonvart – som bara hjälper till att öppna vägen för de korrumperade, giriga maktgalningar som stod bakom de gamla makthavarna. Rättslöshet, förtryck av de svagaste, en allsmäktig polisstyrka, manipulation och censur – folket firar på gator och torg, men ingen verklig förändring sker. Detta är en fråga som ställs av en ur publiken under den diskussion som anordnats efter föreställningen kring frågan ”Vad kommer efter den arabiska våren?”.

Jalila Baccar svarar att hennes inställning till viss del har förändrats. När pjäsen skrevs var det ingen som kunde föreställa sig att det skulle gå så snabbt – att det skulle kunna startas en revolt med så stort folklig stöd och engagemang på så kort tid. Och speciellt överraskande var det att den unga generationen var de som ledde det hela. De unga har underskattats av de äldre oppositionella i landet. Man har sett dem just så som det sägs i pjäsen – som helt ointresserade av politik, passiviserade, och bara på jakt efter stimulans genom populärmedia och konsumtion, eller genom fanatisk religiositet. Man hade fel. I nuläget finns det en massa möjliga hinder i vägen för den demokratiska processen i Tunisien – mer än hundra partier har registrerat sig inför valen, islamisterna är starka och de politiska alternativen är splittrade. Och samtidigt sitter många ur den gamla makteliten fortfarande på höga poster och det finns också en relativt stor grupp som fortfarande är anhängare till den gamla regimen. Men just det faktum att det i första hand varit de ungas revolt – att de sett vilken kraft och betydelse deras engagemang kan ha – detta ger hopp om att kampen i det här fallet inte ska gå förlorad. Det kommer att ske sociala och politiska förändringar, eftersom det är tillräckligt många som gått ut på gatorna och krävt det – som riskerat sina liv för det.

En betydande skillnad finns det alltså mellan pjäsens handling och den verkliga situationen i Tunisien. I pjäsen skildras en annan form av revolt – en som letts mer uppifrån och som också fortsätter att styras därifrån. Och kanske handlar pjäsen också överlag mindre om revolt och samhällsförändringar och mer om de mentala mekanismer som styr en människa som vägrar att lämna ifrån sig makten – om den sneda världsbilden, självglorifierandet, förnekandet, blindheten, naiviteten, idealismen… Kritik och opposition har förtryckts och censurerats så till den grad att makthavaren helt glömt att det överhuvudtaget skulle kunna finnas någon. Hans egen retorik har tillåtits dominera i så stor utsträckning att den för honom nu framstår som den enda sanningen. Genom den förvåning som pjäsens diktator uttrycker över de starka protesterna och anklagelserna mot sig, kan man kanske bättre förstå Tunisiens Ben Alis och Egyptens Mubaraks reaktioner. Hävdar inte de också, liksom han, att de alltid bara handlat för folkets och landets bästa?

/Hanna Nordqvist

Faktatillägg: Pjäsens båda författare – regissören och filmmakaren Fadhel Jaïbi och författaren och skådespelerskan Jalila Baccar – är viktiga personer inom den tunisiska teatervärlden. De var bland annat 1972 initiativtagare och grundare till Tunisiens första fria teatergrupp ”Nouveau Théatre”. Deras pjäser har uppmärksammats stort inom den arabiska världen och de har de senaste åren också allt oftare bjudits in att gästspela i Europa, Amerika och Asien.

▪ Hanna Nordqvist

Av: Jalila Baccar och Fadhel Jaïbi
Regi och ljus: Fadhel Jaïbi
Scenografi: Kaîs Rostom
Kostym: Anissa B’diri
Musik: Gérard Hourbette [Art Zoyed]
På scen: Jalila Baccar, Fatma Ben Saîdane, Sabah Bouzouita, Ramzi Azaiez, Moez M’rabet, Lobna M’lika, Basma El Euchi, Karim El Kefi, Riadh El Hamdi, Khaled Bouzid och Mohammed Ali Kalaî.

Spelades 1 september 2011 på Haus der Berliner Festspiele som del av teaterevenemanget ”Spielzeit Europa”.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: