[110930] Den engelske dramatikern Ronald Harwoods pjäs Påklädaren ( The Dresser) hade sin urpremiär i Manchester 1980. Det är längesedan. Men på något vis känns den ännu äldre än så. Den handlar om ett resande teatersällskap som far runt i Storbritannien och ihärdigt, med knappa resurser, spelar en stående repertoar av Shakespearepjäser. Det är under andra världskriget, och föreställningarna riskerar ständigt att avbrytas av flyglarm och bombanfall.
Gruppens ledare och stjärna är den gamle skådespelaren Sir John – en självgod charmör, som likt en bortskämd jättebaby kräver ständig passning, service och uppbackning för att fungera. Han kläs, matas, roas och lirkas med av den servilt korrekte teaterfanatikern Norman, som är hans personlige påklädare.
Truppens övriga skådespelare får finna sig i att uppträda i skuggan av Sir John, och ställa upp som biroller och älskarinnor. Men när pjäsen inleds råder oro i truppen. Sir John har drabbats av depression, förvirring och ålderdomssvaghet. Han har hamnat på sjukhus och kvällens föreställning av Kung Lear är i fara… Men i samma stund dyker sir John upp. Han har rymt från sjukhuset i bara särken. Och påklädaren Norton är genast redo att göra allt för att den tvehågsne och något förvirrade åldringen skall ikläda sig rollen av Kung Lear.
Resten av föreställningen handlar om samspelet mellan Norman och sir John. Två magnifika och kantstötta personligheter som bägge är redo att spela sin roll till ”the bitter end”. Sven Wollter spelar sir John, och Tomas von Brömssen spelar påklädaren Norman. Naturligtvis är de som gjorda för sina roller. Fattas bara. Detta är ju teater om teater. Wollter är dominant, yvig, teatralisk och gråtmild. Precis som rollen kräver. Och von Brömssen är en perfektionist med en otrolig träffsäkerhet i replikerna.
Det är roligt en hel timme. Men efter paus blir det lite enformigt. De andra skådespelarna blir, precis som i pjäsen, reducerade till biroller. Och det är faktiskt lite synd. Jag funderar på varför det är krig i pjäsen, och varför kriget ändå inte spelar någon roll, trots att flyglarmet går. Nu blir det mest en pjäs som handlar om hur det är att vara passionerad men tvingas spela andra fiolen. Tomas von Brömssen gör en kongenial rolltolkning. Men just när hans figur börjar bli verkligt intressant, och tragisk, är föreställningen slut. Och jag går ut med känslan av att ha sett en välspelad men föråldrad komedi som helt saknar budskap och samtidsanknytning. Jag har sett två kända skådisar spela upp varsin roll, och känner en snopen tomhet inombords.
/Kajsa Öberg Lindsten
Har man två gamla scenrävar till sitt förfogande måste det vara svårt att motstå frestelsen att spela Påklädaren, till och med för en svensk teaterchef som inte har den engelska teaterns traditioner i ryggen. De resande teatersällskapen försvann ju i stort sett under nittonhundratrettiotalet när Riksteatern tillskapades för att sörja för landsortens behov av teater. Den siste entusiasten på området var väl Karin Kavli.
Vi på vår stadsteater kan i ställa Thomas von Brömsen och Sven Wollter på scenen och utan vidare fylla ett antal salonger med belåtna besökare i pjäsen Påklädaren, en engelsk import. Även de måste dock ta ett steg tillbaka i tiden. (Dessutom är det ju inte sant att vi har turen att ha dessa bäda skådespelare i vår ensemble. De har funnits där.)
Pjäsen ger oss tillfälle att få njuta av skådespelarnas skicklighet och bjuder oss samtidigt spännande och roande inblickar i livet bakom kulisserna. Hade man lånat litet mera text från Shakespeare kunde man ha fått mer poesi i pjäsen. Men å andra sidan måste man väl iaktta en delikat balans. Dagens publik känner inte längre igen skaldens ord, absolut inte vi i Göteborg.
Behållningen av kvällen är den kärlek som skymtar i gliporna mellan de båda krockande egona.
/Åke S.Pettersson
