[111017] I fredags var det ”Kulturnatta” och var vore det lämpligare att fira en sådan begivenhet än på Stadsteatern, där jag lärde mig vörda kulturen på 1950-talet.
Det som visades där denna dag en slags danspantomim som man valt att kalla Uppgifterna, vars huvudsakliga innehåll bestod av att frånvaro av uppgifter. ”Vi vill inget ont” skriver man i det stora programbladet. Det stillsamma programmet (mycket sittande i långsoffan) förefaller dock snarast formulerat på apatiska, språket som talas på Folkteatern..
Den vackra dekoren bestod av jättestora fotografiska fonder med norrländska motiv, befriande hög luft.
Dans är verkligen inte min cup of tea. På det ovan nämnda 50-talet lärde jag känna ett antal allvarliga barfotadansare som dyrkade Birgit Åkesson. Andra marginaliserade personer strävade med Cullbergsk balett. Sedan dess har mycket hänt, också inom dansvärlden i Göteborg. Detta som bjuds på Stadsteatern var Gunilla Heilborn ytterst ansvarig för.
Dans av detta slag utan direkta ambitioner är luftig på samma sätt som kejsarens nya kläder som varken värmer eller klär. Och som borde ha svårt att försvara en plats på Stadsteaterns stora scen.
/Åke S Pettersson
Uppgifterna är, efter vad jag förstår, ett slags experiment. Skådespelarna spelar ingen pjäs. De föreställer inga särskilda, utom möjligen sig själva. Och de gör inget annat en ett slags övningar, eller uppgifter, som de fått sig tilldelade. Det handlar om att röra sig på olika sätt. Enskilt eller kollektivt. Ibland liknar det dans. Ibland improvisationsövningar. Ibland är det roligt eller ganska intressant att titta på. Särskilt i början, när man inte vet vad som kan hända. Men sedan blir det ganska enformigt.
”Vi har ännu inte bestämt vilka vi är” heter det i det ”Manifest” som uppläses från scenen. Men mycket snart är det som om skådespelarna bokstavligen faller in i sina gamla roller. De börjar spela typer vi känner igen. Som om de vore rädda att vi annars skulle bli besvikna.
En trivsam publikkontakt uppstår. Men experimentet övergår i något som liknar en tafflig pjäs med osammanhängande intrig och ovanligt många gymnastiska övningar.
Den trevande, vackra inledningen där skådespelarna rör sig i kollektiva formationer är kvällens behållning för mig.
/Kajsa Öberg Lindsten
