Ekonomisk morgonrodnad i Mittens rike

böcker.vinjett

[111102] Är det inte en smula märkvärdigt att Fredrik Reinfeldt så ofta talar om hur Moderaterna ska framstå som det statsbärande partiet? Är det inte anmärkningsvärt vilken ångest han och hans partiledning tycks ha inför att redovisa varifrån partiet får sina ekonomiska bidrag? Är det kanske helt logiskt att partiet i sitt nya idéprogram försöker framställa sig som bärare av en ärorik frihetstradition, innefattande bland annat införandet av allmän rösträtt och kamp mot apartheid?

Vad är det för tankefigurer som rör sig i huvudet på en partiledning som uttryckligen vill ha en varaktig maktställning, så att säga ovanför den politiska arena där det vanliga demokratiska spelet pågår, som inte vågar vara öppen med vilkas intressen partiet i första hand företräder och som begår historieförfalskning i syfte att skönmåla sitt förflutna (och när det avslöjas skickar fram den mest försumbare i partistyrelsen, Hans Wallmark, för att försvara tilltaget).

Kanske är det så att Moderaterna på ett känsligt sätt anpassar sig till mäktigare trendvågor än de som rör sig i den svenska ankdammen. Man kan tänka sig det, och för att se hur de trenderna gestaltar sig bör man läsa Loretta Napoleonis Made in China, en genomlysande, provokativ och innehållsrik bok, där hon analyserar den nya världsordning som håller på att växa fram sedan nyliberalism och monetaristisk politik brutit ner de västerländska ekonomierna medan de asiatiska länderna, främst Kina, gjort väldiga ekonomiska framsteg utan att den polarisering mellan rika roffare och allt fler arbetslösa och fattiga som etablerats i väst ägt rum.

Napoleoni är ekonom och har skrivit fler uppmärksammade böcker där hon kritiserat den politik som bedrivits i USA och Europa ungefär sedan Reagan och Thatcher ersatte samhällstanken med den renodlade marknadsfilosofi, där köprelationen blev en central modell för all social interaktion, något som slog igenom på alla områden och, visar Napoleoni, har ställt till sådana skador, t ex i form av massarbetslöshet, att det är tveksamt om en återhämtning alls är möjlig. Konvulsionerna kring europrojektet är ett talande exempel på att hon kan ha rätt. Inte ens om de lösningar på krisen som nu föreslagits kan genomföras finns det någon egentlig ljusning vid horisonten. Allt förvärras av hur samhällets politiska och ekonomiska toppskikt organiserar sig i eliter som, bl a med hjälp av intressestyrda massmedier, håller på att desarmera demokratin som metod för samhällelig förändring.

Napoleonis provokation utgörs av hur hon lyfter fram Kinas ekonomiska framgångar som ett tecken på att en nation som inte är demokratisk i västerländsk mening kan bli mer effektiv men också mer socialt sammanhållen och solidarisk än de västländer där demokratin alltmer förlorar i betydelse när de politiska partierna blir mer och mer lika varandra och mindre och mindre representativa för olika befolkningsskikt eller sociala grupperingar – utom för den elit som styr partierna, näringslivet och dominerande medier. Hon ber oss se på världen ur ett kinesiskt perspektiv.

Kina kritiseras i väst för bristande hänsyn till de mänskliga rättigheterna. Men Kina har ratificerat fler moment av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter än USA. När ledande amerikanska eller europeiska politiker träffar kinesiska ledare brukar ändå alltid frågan om bristande mänskliga rättigheter i Kina tas upp. Med all rätt, det finns brister i Kina, men vad ser kineserna när de tittar mot väst? Ett USA grundat på folkmordet på indianerna, med en lång historia som slavnation, där en fjärdedel av befolkningen lever under fattigdomsgränsen och som helt och hållet struntat i internationella konventioner om folkrätt och mänskliga rättigheter när landet gått i krig efter 11 september. De ser ett Storbritannien som förfalskade bevis på förekomsten av massförstörelsevapen i Irak för att kunna gå i krig mot landet, där arbetslöshet och fattigdom breder ut sig medan de rika blir allt rikare och allt mindre benägna att på något vis bidra till samhällets allmänna välstånd. De ser ett EU förlamat av en idiotisk monetär union och förtryckt av en parasitär, självtillräcklig och impotent byråkrati i Bryssel. Det är inte underligt att Kina tycker sig kunna ta ganska lätt på synpunkter från västerländska politiker.

Någonting som irriterar mig oerhört är när man får höra att Sverige och andra västländer inte ska konkurrera på världsmarknaden med industriproduktion utan med tjänster, idéer, design, kreativitet. Underförstått att gammelproduktionen av industrivaror kan överlåtas åt länder som Kina, Indien och andra ostasiatiska länder där arbetskraften fortfarande är billig. Men det händer saker i dessa länder: utbildningsnivån stiger, den tekniska innovationskraften och sociala utvecklingsdynamiken är oerhörd så det är ju hur korkat som helst att försöka inbilla sig att väst har ett bestående och ointagligt försprång när det gäller tjänsteproduktion och immateriell produktion, t ex av dataprogram och andra digitala objekt som spel och mobilapplikationer. Och vad gör vi när vi blivit omkörda också på dessa områden?

Det värsta, menar Napoleoni, är att de politiker som i dag företräder västländerna fortfarande lever kvar i Reaganomics och Thatcherism, de är motståndare till den starka och fördelningspolitiskt aktiva staten, som kan bidra till inkomstutjämning och därmed till större social sammanhållning och konsensus kring nationella välfärdsstrategier, de är fast i ett envetet konkurrensperspektiv, som bl.a bidragit till att fungerande statliga verksamheter sålts ut i stället för att effektiviseras och göras mer tillgängliga. Napoleoni tar, förstås, utförsäljningen av järnvägar och järnvägstrafik som exempel. I England, och i Sverige, har den marknadsanpassade järnvägstrafiken lett till kaos med ständiga förseningar och olyckstillbud. Inte har det blivit billigare heller, även om SJ med sin budgivning på nätet kan sälja några biljetter till lägre pris än förut till några som har lång framförhållning, men också åstadkommit ett oöverskådligt prissammelsurium som borde ifrågasättas av konsumenträttsliga skäl, man ska ha rätt att veta vad en vara kostar.

Kina har en enorm tillväxt av privatbilism, men också en enorm tillväxt av modern, snabb, säker och relativt billig kollektivtrafik. Landet får ofta på nöten i internationell diskussion för bristande miljömedvetenhet, och visst, det bränns mycket kol i Kina, men där pågår också en intensiv utbyggnad i statlig regi av alternativa energikällor i en skala som inget annat land överträffar. Frågan blir naturlig, är det så fasansfullt med en statlig och samordnad politik på infrastrukturens och energins områden som marknadstalibanerna i väst gör gällande?

Det finns inslag i Napoleonis bok som är svårsmälta vilket hon själv är medveten om. Hon menar t ex att massakern på Himmelska fridens torg, även om den var oförsvarlig, kan förstås i ett större sammanhang, där strategierna för hur Kina skulle börja lyfta från att vara ett stagnerande och lågteknologiskt jordbruksland till att bli ett industrialiserat och urbaniserat samhälle äventyrades av kraven på demokrati. Morden på demonstranterna förblir förstås ändå oursäktliga, vilket Napoleoni ihärdigt framhåller, men det tar ändå emot att se Deng Xiaoping som en betydande statsman.

Det har hållits för självklart i västerländsk politisk debatt att en enpartistat som den kinesiska ofrånkomligen är mindre dynamisk och innovativ än en stat som bygger sin legitimitet på den representativa demokratin. Någon gång var det säkert så, men med det nattväktartänk som dominerat synen på staten i väst under senare decennier har följt en brist på sådan nationell förnyelsekraft som måste till för att framtidens utmaningar i form av klimathot, brist på energikällor och befolkningstillväxt ska kunna mötas.

Västländerna behöver också ge upp den koloniala attityd till länder i Asien och Afrika som fortfarande i många avseenden präglar hur man förhåller sig till dem. Man kan inte förvänta sig att asiatiska länder hur länge som helst ska svara för lågprisproduktion av industrivaror och man kan inte heller förvänta sig att västerländska bolag ska kunna fortsätta att plundra Afrika på värdefulla energi- och råvarutillgångar. Särskilt inte nu, när kinesiska företag med statens stöd etablerar sig i Afrika och i utbyte mot energi och råvaror bygger infrastruktur och energianläggningar medan amerikaner och européer tycks leva kvar i föreställningen att Afrikas rikedom kan köpas för glaspärlor. Eller automatvapen.

Napoleonis bok förtjänar en stor läsekrets, vilket den förmodligen inte får, den här sortens intelligenta och intellektuellt utmanande böcker om internationella förhållanden får ju inte det. Men jag undrar om möjligen Moderaternas partistrateger har varit där och kikat. Tanken på det statsbärande partiet har ju kinesiska drag. Samtidigt ansluter man sig dock till en västerländsk tradition när det gäller att mörka varifrån pengarna till partiet kommer och när det gäller historieförfalskning har man ju betydande förebilder, dock inte i det Kina som kritiseras för kommunistisk enögdhet utan i USA med omvandlingen av den egna blodiga historien till en cowboyromantisk saga och i Europa där kolonisationen länge beskrevs som ett hjältemodigt civilisationsprojekt. En ny blandning av gammalt och gammalt alltså, klart att man får ta i för att få det att likna nåt.

▪ Christian Swalander

Bokomslag

Loretta Napoleoni
Made in China. Den nya ekonomiska supermakten
Leopard förlag 2011

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: