Seuils

[111110] För att visa att Luxemburg är mer än bara banker och bensinmackar har landets ambassad i Berlin de senaste tre åren under en höstvecka anordnat kulturevenemang på olika teman med titeln ”Luxemburg ist…” (”Luxemburg är…”). Förra året handlade det om film. Det här året är det modern dans som står i fokus. I samarbete med sju av Berlins dans- och teaterscener bjöd man från 24 till 28 oktober in till seminarier, workshops, samtal och föreställningar med några av Luxemburgs mest kända samtida koreografer och dansare. Fredag 28 oktober var det avslutning och jag fick chans att se de sista två föreställningarna. 

Det som slår mig under den första föreställningen, Seuils av Annick Pütz, är hur starkt dans kan vara – hur starkt den kan påverka en utan att man riktigt förstår allt det som utspelar sig på scenen. Den senaste tiden har jag nästan bara sett dansföreställningar som gränsar till teater – där man blandar dans och tal och där det verkar finnas en bestämd vilja att berätta något specifikt. I Seuils (”Trösklar”) förblir föreställningens berättande i högsta grad abstrakt. Scenen är tom sånär på den ensamma dansaren – en kvinna klädd i normala, ospektakulära kläder. Hon rör sig långsamt och koncentrerat i olika mönster och på olika sätt inom en snäv kvadrat av ljus projicerat på golvet. Ibland klyvs kvadraten av ytterligare linjer och former av ljus som på olika sätt verkar påverka dansarens sätt att röra sig och hennes intensitet. Rörelserna och deras skiftningar är på något sätt så enkla – hela formen för föreställningen verkar så i grunden enkel, men ändå lyckas den skapa ett så komplext nät av associationer och känslor hos mig som åskådare. Bitvis får föreställningen mig att tänka på en science-fiction film. Jag föreställer mig rymdbaser, dunkla framtidsdystopier, och mystiska dörrar in till andra världar. I nästa stund föreställer jag mig att det handlar om en människas inre kamp – om att frigöra sig från begränsande handlingsmönster. Men sedan är det plötsligt som om dansaren befinner sig djupt under vattenytan. Associationerna byter snabbt av varandra, men ingen av dem hinner få riktigt fäste innan nästa kommer farande. Och efter ett tag slutar jag att försöka tolka rörelserna och låter mig bara dras med och fascineras av de olika vändningarna och stämningarna de skapar. Det är kantigt och samtidigt liksom flytande, lekfullt och allvarsamt, trevande tvekande sammanvävt med robotaktig precision. Och över och under och runt om slingrar sig en matta av ljud- och musikslingor som är lika förbluffande och mystiska som dansarens rörelser: pianomusik, surr, dova dunsar, rytmiska syntetiska klanger, knaster…

Det som fick mig att börja intressera mig för dans var när jag fick chans att upptäcka föreställningar där rörelser och spänningar i dansarnas kroppar på scenen verkade kommunicera på ett direkt fysiskt sätt med min egen kropp. Jag har fortfarande inte lyckats klura ut vad det är som gör att vissa dansföreställningar får mig att liksom gunga och vibrera inuti och andra lämnar mig stum och oberörd. Men detta är i vilket fall en av dessa vibrerande föreställningar. Jag kan inte säga vad den egentligen handlade om, men den berörde och inspirerade mig och öppnade för tankevärldar bortom det direkt tolkningsbara.

Kvällens andra föreställning, Conscienza di Terrore 1 av Sylvia Camarda, skiljer sig på det här viset mycket från den första. Också här finns det en del spännande skiftningar och rörelser som är relativt öppna för olika tolkningar, men temat är fastlagt. Det handlar om ondska och likgiltighet, om att ignorera samvetets röst, om maktlöshet, sårbarhet och passivitet. Inspiration har Sylvia Camarda hämtat från Alex Gibneys film ”Taxi to the dark side” – en dokumentär om amerikanska soldaters övergrepp på fångar i fängelser i Irak. Hon har enligt programtexten skapat sin koreografi utifrån det hon har kunnat utläsa från soldaternas kroppsspråk i filmen. Och det skulle kunna vara mycket spännande. Men för min smak är koreografin lite för action-fylld och spektakulär och lämnar inte någon riktig plats åt de psykologiska nyanser som jag hade funnit intressanta här. Istället känns det som scener tagna ur olika Hollywoodfilmer som byter av varandra – agentfilm, krigsfilm, Apornas planet… Dansaren blir ett slags superkvinna, som kryper fram och rullar runt på golvet och med häftiga ryck riktar den inbillade pistolen åt olika håll. Mest får hon mig att tänka på den kvinnliga yrkesmördaren Nikita från Luc Bessons film. Och detta kanske på vissa sätt är en intressant förbindelse – kanske en hänvisning till hur föreställningsvärlden tar över verkligheten för dessa soldater, hur kriget blir ett slags svart-vit kamp mellan ont och gott, och hur de själva blir till superhjältar, med uppdrag att oskadliggöra skurkarna med vilka medel som helst. Men trots det blir det ändå lite platt på något sätt. Sylvia Camarda är en otroligt skicklig dansare! Hon visar på styrka, precision och smidighet som skulle övertyga i vilken agentfilm som helst. Och hennes ansiktsuttryck är helt suveräna – hon växlar blixtsnabbt mellan bisarra grimaser, sockersöta leenden och ursinnigt blängande. Allra häftigast är det precis i början av föreställningen, när hon sitter på huk i en mycket liten ruta av ljus och väser med alldeles förvridet ansikte, som ett vilt djur eller något slags monstruöst väsen. Men kanske är det just denna hennes förmåga att framställa olika typer av extrema karaktärer som får föreställningen att kännas så sluten – som om den utspelas i en overklig filmisk värld, dit åskådaren inte har tillträde. Jag känner ingen förbindelse till figuren på scenen, den berör mig inte, utan förblir en stiliserad, tragisk superhjältefigur.

I vilket fall ger de här båda föreställningarna en bild av hur spännande och varierad Luxemburgs dansscen kan vara – just precis det som evenemangets organisatörer har velat åstadkomma!

▪ Hanna Nordqvist

Seuils

Koreografi och dans: Annick Pütz

Musik: Roby Steinmetzer

Ljus: Dominique Legland och Marie-Edith Leyssène

Scenografi: Caroline Jusseret

Produktion/samproduktion: Trois C-L, Dance Palace, Ministère de la Culture

 

Conscienza di Terrore 1

Koreografi och dans: Sylvia Camarda

Musik: mars Volta och Jean-Philippe Rameau

Ljus: Mierscher Kulturhaus

Produktion/samproduktion: Grand Théâtre de Luxembourg, Trois C-L, Mierscher Kulturhaus, Missdeluxedanceco

 

Båda föreställningarna visades som del av festivalen ”Luxemburg ist Tanz” 28 oktober 2011 på Halle Tanzbühne i Berlin.

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: