Roman i behov av annan genrebenämning

böcker.vinjett

[111114] I vissa stycken av denna roman förvandlas den återberättande texten till prosadikter. Ibland med en extra synkopering, som i Lundells sånger – för att ett ord ska sägas två gånger men med så att säga bibehållen rytm.
Vad övrigt är, är en roman som likt föregångarna handlar om en man som i de flesta avseenden skulle kunna vara författaren själv.

Joar Cirroan, kallad Red på grund av en slinga rött i håret som vägrar slockna, är världskänd fotograf och han bor vid havet i södra Sverige. I Skåne närmare bestämt. Han fotograferar inte längre men inför ett erbjudande, som han av fåfänga inte kunnat avböja, har han gått med på att sammanställa en retrospektivsamling av sina bilder, sin karriär.  Modellplåtning, krigsskildringar och erotik är några områden som denna världsvane globetrotter har hunnit med under sitt drygt 60-åriga liv. Dock kompliceras erbjudandet av att han befinner sig mitt i en annan process som går ut på att lämna det förflutna därhän, äntligen, och hitta en ny väg framåt under de år som återstår.

En katastrof av något slag, har en gång inträffat på det personliga planet. Vad det är får man aldrig riktigt veta, men man lägger ihop två och två som läsare. Red umgås med en sjutton år yngre kvinna vid namn Anne som kommer hem till honom på helgerna ibland. Hon jobbar annars i Göteborg. Hon läser mycket böcker, somnar i fåtöljer, sprider lugn som en katt omkring sig och ger sig ut på milslånga promenader i havsskogarna. Ibland är Red med men oftast går hon ensam.

De älskar med varandra. Mest på morgnarna. Anne är bisexuell och hennes före detta kvinnliga partner är svartsjuk och tycker hon ska göra slut med Red.

Reds yngre bror Nicklas, VD för NicPac, är orolig för sin äldre bror – inte minst för att han dricker för mycket –  vilket får Red att känna sig jagad och trängd. Nicklas dyker upp och har gjort något fruktansvärt men Red har svårt för att förbarma sig över sin lillebror ändå.

Och fler katastrofer är att vänta.

Red träffar Ugg Madekus i en matsal på ett hotell i Kristianstad. Ugg är artisten som har ställt in sin vinterturné och tidningarna spekulerar i om han är svårt sjuk i cancer, men han avslöjar för Red att han i själva verket bara är utled och trött på skiten. Han orkar inte göra samma sak igen efter mer än 30 år i musikbranschen.

Ugg Madekus är på väg söderut, till ett annat land, och Red kommer så småningom att möta honom igen – på Teneriffa – i denna roman som inte har så mycket mer att förtälja egentligen i den övergripande handlingen. Inte så att det inte händer något alls – för det gör det: t ex dyker en gammal fotografkollega vid namn Peter Foll upp där på en av Kanarieöarna och en 27-årig tjej vid namn Sara Lindbergh kommer i Reds väg. Han är på vippen att ta modellbilder av henne men så sker något dramatiskt. Senare får vi möta Sara igen, på Reds gård, och då finns två kvinnor där tillsammans med honom eftersom Anne också är med.

Mest består dock denna bok av reflektioner i form av huvudpersonen Reds inre tankar och monologer. Om t ex det politiska tillståndet i Sverige – om ”moderatifieringen” av Stockholm – och egoismens och girighetens utbredning och utförsäljningen av det allmänna som både sossar och borgare har våldtagit vårt välfärdssamhälle med. Men samtidigt kan man ana en så kallad högersosse nånstans via följande treradiga pamflettuppmaning till ny socialdemokratisk ordning:

”Undan med dom röda fanorna!

Ge fan i Internationalen!

Gå till förnuftet!”

Vidare ventileras om bl a läget i världen, om åldrandets mysterier och ångest. Ulf Lundell skriver långa meningar, så nära talspråket det går att komma. Emellanåt är han nostalgisk. Andra gånger kommenterar han aktuella världshändelser med skarp analytisk förmåga och bitskhet. Men visst går det att hitta gubbgnäll också. Och att han är en uppkomling som därmed lätt kan fjärma sig från vedermödor som drabbar mindre bemedlade i samhället, kan man utläsa. Exempelvis tar huvudpersonen in på dyra hotell när helst han vill. Det räcker med att han känner sig utled på att vara hemma och vill komma ifrån några dagar.

Associationer föder nya associationer, och flödet i språket är det som vanligt inget som helst fel på. Han är väderkunnig likt en styv meteorolog och naturromantiken i följande stycke imponerar på mig:

”Allt är hursomhelst i rörelse. Mot vad vet man aldrig. Det går i vågor. Det går framåt sen bakåt sen framåt igen. Varje dag är en dag i rörelse. Utom för dom som inte kan röra sej. Men i tankarna rör sej också dom. Stenar rör på sej, det ser jag i åkrarna. Eller jorden. Stenarna vandrar i jorden. Det tycks inte spela någon roll hur mycket sten bonden tar bort från sin åker, nästa år har nya bumlingar kommit upp till ytan. Förmodligen vandrar stenarna på längs också. Och jorden i hisnande fart runt stjärnan som ska brinna i miljarder år framöver. Om kvällarna om himlen är klar som den varit några nätter Jupiter, åt öster Andromeda, upp i nordost Plejaderna, där står jag på cementaltanen med vanlig kikare, det går an, man borde skaffa ett teleskop, sitta i natten i snöskooteroverall, glo ut i rymden, den oändliga…/”

Filosofer, författare och rockmusiker avhandlas även i denna roman. Exempelvis Keith Richards biografi, som huvudpersonen Red har läst och inte riktigt kan föredra. Bruce Springsteen avgudar han dock i panegyriska ordalag. Och Stones, Bob Dylan, Joan Armatrading med flera finns med i boken i begrundande kommentarer. Liksom beatnikpoeter som Ginsberg, franske poeten Rimbaud, Strindberg med flera.

Han är nojig ibland, blasé ibland, men han drömmer om resor till länder han inte besökt ännu, som Indien.

En härligt, dråplig beskrivning av en gata i Stockholm får mig att tänka på prosan i debutromanen Jack:

”…Hornsgatan till exempel, denna brutala hornstöt till gata rätt ut i den intet ont anande skärgården, den mest bicepsspännande gatan i hela Skandinavien, som hade den en själ, svart och ohejdbar, hämtad från nederlagens Hornstull. Tog sats uppför sin fulaste backe för att sen bli ett hånskrattande monster vid Zinkensdamm och nå sin Arvid Falkska frihet vid Slussen där den liksom bara gav fan i allt och snurrade sej snurrig i fyrklövern och kastade folk och bilar långt ut i Strömmens vilda vatten…/”

En roman av Ulf Lundell vore inte komplett om där inte fanns fåglar. Ornitologiskt kunnig som få är han ju – något han lärde av sin far under uppväxten – och de fågelarter jag hittat i denna bok är gråsiskor, svalor, tofsvipor, kråkor, råkor, skator, vråkar. Vidare: gulsparv, talgoxe, pilfinkar, grönfinkar, sångsvanar, havsörnar, storspoven, turkduvor, sädesärlan, starar, koltrastar, gråsparvar, ankor, svanar, tranor, svalor, lärkan, ladusvalan, grönsångare, ejdrar och alfågeln.

Men det är ju via huvudpersonen Red som vi får oss allt detta till livs. Eller, är det inte? Lätt kamouflerad gör sig författaren åter till jag-berättare i en roman. Jag vet att han inte tycker om att få den kritiken, men det må inte hjälpas att den invändningen är oundviklig när man har läst alla hans romaner – utom en, Tårpilen – och för övrigt följt med vad som hänt i hans liv genom åren via hans musik och texter och reportage i pressen.

Detta betyder inte att det är dåliga romaner Ulf Lundell skriver. Han har en otvetydigt egen stil, med starka influenser från den amerikanska beatnikgenerationens sätt att respektlöst brottas med språket och på säreget sätt få det att flöda.

Men att kalla det för romaner…nog skulle det väl ändå gå att hitta en mer passande genrebenämning.

▪ Leif Wilehag

bokomslag
Ulf Lundell

Allt är i rörelse

Wahlström & Widstrand, 2011

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: