”… och snart är vi lyckligtvis utomlands och får dansa varje dag om vi så vill och vi får äkta galoscher, där i väst råder rikedom och folk är flinka, männen går omkring i filthatt, herrskapens bord dignar av sockrad mat och husen är stora, till och med den slagna säden är två gånger längre och tjockare till axet än den oslagna här och på butikshyllorna finns allt som vi fattiglappar och slitvargar inte ens kan drömma om.” Läs mer
Det blev två dagböcker till för Ulf Lundell, den första nr 6 löper från 7/9 2020 till 16/4 2021. Prosadikterna är de samma som i de föregående fem, i regel väderrapport först, sedan en promenad i intilliggande nationalparken och därefter bl a kommentarer om vad han läser, ser på TV, besök hos exfrun S i galleriet i Simrishamn. Fast nu finns en annan ung dam som han delar säng med. Läs mer
Det här är fjärde översättningen på några få år, efter ”Trilogin”, memoaren Analfabeten, och kortromanen I går. Den här gången en novellsamling, om nu novell är rätt beteckning på de kortkorta minihistorierna. Ofta inte mer än ett par sidor, den längsta på drygt sju. Man känner igen Agota Kristofs stil och ton, men långa stunder ändå inte. Det kan nog bero på att det till stor del rör sig om väldigt skruvade texter, och ska man berätta något på en och en halv sida gäller det att sätta igång direkt. Risken är att det tar slut innan man kommit in i historien, som man kanske får försöka tänka sig vidare själv. Det blir nästan lite som att läsa dikter emellanåt. Läs mer
Det händer dessvärre att man emellanåt får läsa om fall där ett barn slussas fram och tillbaka mellan biologiska- och fosterföräldrar, ”Lilla Hjärtat” är det mest hjärtskärande och groteska misstaget på senare tid.
I inledningen av den irländska författaren Claire Keegans novell Det tredje ljuset (från 2010) bestäms att den namnlösa (och berättande) dottern till en barnrik och fattig familj ska få tillbringa en tid hos släktningar. Fadern kör henne i bil till det barnlösa paret, lämnar henne där utan att ens säga hej då. När han fått mat sticker han bara. Heller inget om hur länge hon är tänkt att stanna. Läs mer
Från den 24 februari till 2 september 2020 sträcker sig denna femte dagbok av Ulf Lundell. Han går på som förut med väder och vind på de första raderna, därefter följer promenaderna i nationalparken intill och alla ärenden han gör dagligen. Han målar sina tavlor och kör sina bilar, BMV:n och Aston (Martin, förmodar jag) som han benämner Mr A och alkolås är installerat i båda. Det villkorade körkortet ska innehas till november 2021. Läs mer
Den fjärde dagboken av Ulf Lundell rör sig från 13 oktober 2019 till 21 februari 2020. Han skriver ned stort som smått som tidigare; om t ex mycket av det som han läser i tidningar och ser på Kunskapskanalen i TV. Och kommenterar dagspolitiska lägen och ger ibland perspektiv på nutida händelser. Han går oftast upp tidigt i ottan, mellan fem och sex, en väderrapport skrivs i regel ned och grader och vindstyrkor. Efter en kopp kaffe bär det iväg ut på promenad i den intilliggande parken. Läs mer
Tobias nästan dödar skolläraren, tillika fadern och sin mor, flyr till ett nytt land och blir Sandor. Han sitter dagarna i ända och borrar små små hål i metallplattor, hundratals kanske tusentals om dan, på kvällarna skriver han. Tobias väntar på Line, kvinnan han skall leva sitt liv tillsammans med enligt den fantasi som bemäktigat sig honom. Läs mer
Hur lång är sorgen? Kan man få sörja tills man är färdig? Finns det en bortre gräns, kan det bli något ”sjukt” eller osunt i att ”bara hålla på”? Hur väl känner vi egentligen våra barn, eller våra föräldrar? Och får man skriva en roman där ingen ”utveckling” sker? Det är frågor som dyker upp när jag läser Susanne Skogstads debutroman Svartstilla som utkommit på Wahlström & Widstrand, i Cilla Naumanns poesiskimrande översättning. Skogstad är född 1992 i Nordfjord, och studerar nu på en manusförfattarlinje i Oslo. Läs mer
