[120209] Demokratin ställs alltmer på undantag. Här ska jag ta upp några av de taktiker som makten använder sig av för att, som Alex Carey skrev i boken med samma namn Ta risken ur demokratin (Taking the Risk out of Democracy, 1995).
Just medan jag sitter och skriver ihop det här står det klart att Socialdemokraterna har åsidosatt den grundläggande demokratiska principen om att det är medlemmarna som väljer ordförande/partiledare. Istället valde partistyrelsen den nye ledaren. Detta är ett tillvägagångssätt som vi lärt oss förknippa med diktaturer.
Det här är inte det enda symtomet på att demokratin får stryka på foten för det övergripande EU-intresset. Under de senaste 10-15 åren har demokratin attackerats från alla håll. Eliterna som styr oss har utvecklat många metoder att runda den på.
Att demokrati är något bra är nästan alla i Västvärlden överens om, men sedan upphör enigheten. Vi menar olika saker med demokrati. Det brukar sägas att Västvärldens länder är demokratiska trots att det är en ganska stor skillnad mellan dessa länders politiska system. Som utgångspunkt, för den korta rapsodin nedan om tekniker för att inskränka demokratin, anser jag att följande grundläggande villkor måste föreligga för att man ska kunna hävda att en stat är demokratisk:
Den ska ha allmän och lika rösträtt och rätt för alla myndiga medborgare att ställa upp i val (individuellt eller för olika partier). Den ska ha yttrande- och föreningsfrihet och rättighet för alla att organisera sig för att verka politiskt. Det ska finnas ett fungerande rättssystem med likhet inför lagen. Det ska finnas flera partier med olika ideologier eller åsikter om hur ett land ska styras och det ska finnas fria och seriöst informerande media. Det krävs också av den demokratiska staten att den tillförsäkrar minoriteter samma rättigheter som majoriteten vad gäller val, representation etc. Givetvis kräver demokratin också att väljare respekterar majoritetsbeslut.
Men, och detta är troligen det viktigaste, en demokratisk stat måste också styras av hederliga politiker och media måste befolkas av hederliga journalister som ser som sin uppgift att informera väljarna, så att dessa har en möjlighet att rösta rationellt och utifrån sina önskemål om vilken politik som ska föras i landet. Om de två sista villkoren inte är för handen spelar det i praktiken ingen roll hurdan en stats konstitution ser ut. Det är fullt möjligt för de politiker som så önskar, att sätta de demokratiska principerna ur spel eller att inskränka dem mer eller mindre omärkligt.
Tendensen de senaste 25 åren har inte gått i riktning mot ökad demokrati, tvärtom. Under de senaste decennierna har makthavare och politiker utvecklat nya och försåtliga sätt att runda demokratin och journalistiken har kommit allt längre från idealet om att informera väljarna korrekt och blivit alltmer av maktaktör som verkar för de rikastes intressen. Så här kommer en liten men långtifrån fullständig provkarta över de tekniker som används för att snäva in demokratin.
Tekniken att iaktta största möjliga tystnad inför viktiga riksdagsbeslut
En förträfflig och idag rutinmässigt använd taktik är att tiga som muren om de stora och för svenska folket viktiga förändringar man tänker besluta om i riksdagen.
Konstitutionen, grundlagarna, ska garantera att staten är demokratisk och rättssäker och för att den inte ska kunna ändras hur som helst krävs det två riksdagsbeslut om ändring med mellanliggande val. Tanken är förstås att partierna inför valet ska redovisa sina ståndpunkter vad gäller ändringsförslagen för att väljarna därmed ska kunna säga sitt om ändringsförslaget i valet.
Den senaste grundlagsändringen, som inträffade runt det senaste valet, 2010, skedde just under största möjliga tystnad. Jag tror inte att många människor vet att grundlagen ändrades i samband med detta val. Det var ingen offentlig diskussion om saken och ingen ordentlig information om vari ändringarna bestod.
Den här taktiken är förstås möjlig endast om samtliga av de stora partierna är överens, möjligen i det fallet då media förtiger saken. Det är naturligtvis helt oacceptabelt, ur demokratisk synpunkt, att tiga om saken även om partierna är överens. Det kan ju finnas väljare som vill försöka påverka beslutet via sina partier eller på annat sätt men det har de inte en chans att göra om de inte vet att en ändring är på gång. Om det istället är media som förtiger vad som är på gång, måste man konstatera att dessa inte uppfyller de krav media måste leva upp till om en stat ska kunna fungera demokratiskt.
I princip var det samma sak som skedde när man skrev under Lissabonavtalet för några år sen. Det nämndes lite i förbigående i media då och då men svenska folket fick inte någon bra information om vad avtalet innebar eller om vad de olika partiernas ledare gjorde när de i nästan total enighet skrev under avtalet. Janne Josefsson visade dessutom i ett TV-program hur inte ens riksdagsmännen visste vad avtalet innebar, men de visste ändå hur de skulle rösta. Inte bara väljarna, utan också riksdagsmännen är alltså illa informerade och det är de som fattar besluten – åtminstone formellt. När det förhåller sig på det sättet, då är det inte mycket bevänt med demokratin.
Även andra stora och viktiga beslut har fattats under största möjliga tystnad, som beslutet om avregleringarna av valuta- och finansmarknaderna i mitten av 80-talet. Det beslutet fattades några dagar före riksdagens sommaruppehåll och tillkännagavs på några rader i en sidospalt i DN. Därmed garanterade man att det inte skulle bli någon diskussion om saken. Besluten skulle dunsta bort i sommartorkan. Det gjorde de också.
Tekniken att fatta snabba beslut
En annan och näraliggande teknik är att fatta beslut så snabbt att människor inte hinner reagera, och att besluta utan att skicka ut förslagen på remiss eller ge remissinstanserna så kort tid att dessa inte hinner sätta sig i förslagen ordentligt. Det här innebär också att vanligt folk inte hinner protestera, vilket betyder att man slipper besvärliga invändningar. När media dessutom är enhetligt borgerliga under perioder med en borgerlig regering finns det inga kanaler för avvikande åsikter.
Tekniken att använda samhälls- och beteendevetare för att lura väljarna dit man vill ha dem
En annan teknik, som utvecklats nästan till fulländning, är den där man använder sig av samhälls- och beteendeforskare för att ta reda på hur man ska ”förpacka” politiska budskap för att få människor att acceptera beslut som eliterna vill fatta. Jag vet inte om man använder den här tekniken på samma systematiska sätt i Sverige som i USA, men med tanke på det idag nära samarbetet mellan en del svenska och amerikanska politiker och vi idag ser svensk partier använda sig av amerikanska spin doctors, torde tekniken ändå användas även av svenska politiker.
Ett av de knep som forskare använder för att kunna ge goda råd till politiker går ut på att man testar olika sätt att framställa ett beslut, och dess konsekvenser, på en testgrupp. Försökspersonerna tillfrågas om vad de anser om förslaget eller den tilltänkta åtgärden. Olika grupper får förslagen presenterade för sig på olika sätt. Sedan går man ut på bred front med det alternativ som fick flest positiva omdömen i testgrupperna. Människor tenderar att reagera på ganska likartade sätt inför olika fenomen och skillnaden mellan amerikaner och svenskar är inte så stor på det flesta områden.
Tekniken med triangulering, att politiska partier eller politiker lägger sig så nära sin motståndare som möjligt, vilket oftast innebär att de börjar använda sig av motståndarens argument, kan sägas vara ett resultat av sådana här undersökningar. I Sverige såg vi hur moderaterna började använda den här tekniken inför valet 2006, mycket framgångsrikt. Det gjorde man genom att stjäla socialdemokraternas retorik. Man vet nämligen att människor i allmänhet, i USA såväl som i Sverige, inte tycker om arbetslöshet eller att hotas av sådan, alltså ska man säga att man tänker skapa arbeten och motverka arbetslöshet.
Tekniken att använda opinionsundersökningar
Man vet att människor tenderar att tycka som de tror att de allra flesta andra tycker. Alltså gäller det att framställa det egna partiet som ett parti som många människor tänker rösta på eller har stort förtroende för. Det gör man genom att genomföra specialdesignade opinionsundersökningar. Det här används numer så ofta att en del opinionsbildare inom media börjat diskutera om man inte borde förbjuda publicerande av opinionsundersökningar i samband med valen.
Tekniken att tala så mycket om att man gör en sak att ingen märker att man gör det rakt motsatta
Den här tekniken har använts av både socialdemokraterna, under Göran Persson, och moderaterna. Göran Persson talade gärna och mycket om att han värnade om välfärden, vården, skolan och omsorgen, samtidigt som han skar ner ordentligt inom alla dessa områden, precis som moderaterna gör idag. Moderaterna talar dessutom mycket om hur deras jobbskatteavdrag skapat massor av nya jobb, trots att inga belägg finns för att så är fallet.
Tekniken att skriva om historien
Moderaterna använder dessutom tekniken, som är nära besläktad med den ovan nämnda, att skriva om historien. Mycket av denna omskrivning har moderaternas och Allianspartiernas vapendragare, de borgerliga tidningarna och tankesmedjorna stått för men Sofia Arkelstens försök, för något halvår sedan, att hävda att moderaterna (tidigare högerpartiet) alltid kämpat för rösträtt för alla, var ett tämligen oblygt moderat försök i den här vägen, som inte lyckades så bra emellertid eftersom så många protesterade mot denna rent lögnaktiga historieskrivning.
Där har borgerliga media ofta lyckats bättre, som exempelvis Maciej Zaremba med sin artikelserie i DN om tvångssteriliseringarna, som han påstod var en typisk socialdemokratisk historia. I själva verket var åtgärden efterlyst av naturvetenskapsmän sedan slutet av 1800-talet, för att man skulle undvika en degeneration av människomaterialet, som man sade då. När man till slut, efter finanskraschen 1929, införde steriliseringsmöjligheten så var det vad man då ansåg vara den vetenskapliga sanningen att sådana behövdes och stödet för denna åtgärd var ännu större från de konservativas sida.
Tekniken att förändra språkbruket, luras med orden
Moderaterna vet numer att man regerar människor effektivare och får färre protester från väljarna om man styr deras tankar och att språket vi använder bestämmer våra tankar.
Alliansens ”propagandaminister”, Schlingmann, är en mästare vad gäller att byta innebörd i orden och Timbro, arbetsgivarorganisationens propagandasmedja, som är en annan gren av högern, har varit framgångsrik vad gäller både att mönstra ut vissa ord ur språket, som ordet ”solidaritet” exempelvis och att byta betydelse på vissa ord. Ordet ”feminism” har på senare år tömts på all förnuftig innebörd av Timbro. I dess tappning betyder ordet inte jämställdhet mellan könen utan en uppvärdering av de kvinnliga sysslorna och egenskaperna, givetvis utan extra ekonomisk ersättning.
Ett annat exempel på konsten att luras genom att ändra språkbruket var när Moderaterna började kalla sig ”det nya arbetarpartiet”.
Till den här tekniken kan man också räkna propagandan. Vi utsätts idag för en enorm sådan, där de borgerliga partierna och media försöker lära oss alla att tänka på ett helt nytt sätt och sätta egoismen först vad gäller hur individer i samhället ska, ja måste fungera. Det är en djävulsk föreställning eftersom den med tiden bli självuppfyllande. Tror alla att alla andra i första hand tänker på sig själva, då börjar alltfler göra just det och det resulterar till slut i ett helt omänskligt samhälle.
Tekniken att använda ekonomiska kriser för att försämra välfärden och öka ojämlikheten i samhället
Naomi Klein påpekade i sin bok Chockdoktrinen, hur konservativa politiker och de ekonomiska eliterna använder sig av kriser för att veva tillbaka välfärden, för att försämra för flertalet och därmed föra över mer resurser till de allra mest välbeställda. I Sverige såg vi hur Göran Persson skar ner välfärdssystemen under 90-talet för att, som han påstod, få Sverige på fötter igen. Dessa nedskärningar har sedan inte kompenserats i någon högre utsträckning. Arbetslösheten har stått kvar på nivåer som var okända i Sverige under efterkrigstiden fram till 90-talet.
Tekniker att kontrollera folkmassorna
Under samma tid som man utvecklat dessa tekniker till allt större fulländning, har den sociala oron bland eliterna tilltagit. Rädslan för massorna ökar ju mer man försämrat för vanliga människor och ju ojämlikare västvärldens samhällen har blivit. I USA har vi sett Wall Street-demonstrationerna och George Soros, finansmannen som knäckte pundet för ett tjugotal år sedan, har i en artikel varnat för den sociala oro som kommer att uppstå när arbetslösheten nu ökar ännu mer och då allt fler, även europeiska stater, drivs ner i rent armod. För att gardera sig mot missnöjesyttringar från allmänheten stiftar statsmakterna i USA och Europa alltfler lagar som ska underlätta för dem att kontrollera människorna och förhindra allvarliga uppror mot de eliter som berikat sig så ofantligt de senaste 30 åren.
I Sverige blev det för några år sedan tillåtet att sätta in militär mot demonstranter, något som varit förbjudet sedan skotten i Ådalen. Just lagstiftas det om möjligheten för polisen att använda tårgas mot större folksamlingar. Man lagstiftar om effektivare övervakning av människor både via telefonavlyssning och kontroller på internet. De europeiska poliskårerna lär sig av den amerikanska hur man ska agera vid impopulära politikersammankomster runtom i Europa.
Tekniken i det fallet handlar om hur man medvetet provocerar fram kravaller, så långt från det aktuella mötet som möjligt. Med detta vinner överheten två ting, dels lockar polisen de eventuella bråkstakarna bort från vad polisen kallar ”skyddsobjekten”, mötesdeltagarna alltså, dels får media finfina bilder av bråk och kravaller som nästan undantagslöst får till effekt att befolkningen i landet vänder sin irritation mot dem som demonstrerar. Därmed vänder man medborgarnas uppmärksamhet bort från de politiker som fattar beslut som ofta nog försämrar för de flesta och som i vissa fall handlar om hur man inte ska försöka rädda klotet från förödande miljöförstöring.
Ytterligare en taktik vad gäller kontroll av människor är att trakassera demonstranter så att de flesta drar sig för att demonstrera, som vi såg både vid Göteborgshändelserna och i miljökonferensen i Köpenhamn för några år sen. Gör man sedan som efter Göteborgshändelserna, dömer deltagare i demonstrationer, och på mycket lösa grunder, till hårda fängelsestraff avskräcker man ännu fler från att delta i demonstrationer mot överheten och mot de ekonomiska eliterna.
I det här sammanhanget förtjänar det också att påpekas att det är mycket lättare att få yrkessoldater att skjuta på civila än att få värnpliktiga soldater att göra det. Det är ingen tillfällighet att de flesta s.k. demokratier nu avskaffar sina värnpliktsförsvar och istället inrättar yrkesarméer. Yrkessoldater är dessutom lättare att sätta in i de nykoloniala projekt som Väst börjat ägna sig åt i stor skala, där även Sverige deltar numer, nu när krigen om resurserna börjar på allvar.
Har ett land sedan media som tjänar vissa och endast dessa intressen, då är demokratin prktiskt taget dömd. Vi har sett hur Murdoch styr politiken både i England och i USA. I Sverige har vi numer också en situation som närmast liknar monopol för de borgerliga. Vi har media som avsätter politiker och som hjälper andra till makten, precis som i England och USA. Dessvärre är den public service media som många av oss värnat om, inte mycket bättre än tidningarna idag, vad gäller ojektivare nyhetsförmedlning. Vi har just sett detta i mobbingen av Juholt och i rapporteringarna om Libyen och Syrien.
Demokratin dör om man låter den dö
Den förra omtalade demokratiperioden, den i Grekland för omkring 2.500 år sedan, som förvisso inte var demokrati vår mening men ändå demokratisk för sin tid, varade i c:a 70 år. Nog ser det ut som om vår tids demokrati inte blir så mycket äldre innan den raserats helt.
Demokrati är ingenting man har, det är, som någon vis person sagt, något man måste kämpa för – hela tiden, annars går den förlorad.
