[120312] Det är förvånande att inte något verk av Norman Manea tidigare översatts till svenska, och desto större anledning att glädjas åt den viktiga kulturgärning som Dan Shafran och Lars-Inge Nilsson utfört med sin översättning av Huliganens återkomst, Norman Maneas självbiografiska roman från 2003.
Det här är nämligen stor litteratur, i klass med de bästa i den tradition som speglar grymhetens europeiska 1900-tal, med Förintelsen som kataklysmisk smärtpunkt. Med de i Sverige mer kända Primo Levi och Imre Kertesz förenar sig alltså nu Norman Manea, dock inte i första hand som lägervittne utan som utsatt för den totalitära statens repression.
Manea är rumän av judisk härkomst, född 1936. År 1941 deporterades han med sin familj till ett getto i Ukraina, alltså inte ett förintelseläger men naturligtvis ändå en fasansfull plats som för livet märkte dem som överlevde. Ett av bokens huvudkapitel handlar om ”den första återkomsten”, då Maneas familj år 1945 kunde återvända till Rumänien och sedan hur den rumänska diktatoriska förtryckarstaten växte fram med sin terror mot oliktänkande där Ceausescuregimens beryktade säkerhetspolis Securitate fruktades av alla som den alltmer paranoida statsmaktens redskap.
Manea utbildar sig till ingenjör och arbetar som sådan ett antal år, men blir så småningom sjukpensionerad, något han simulerar sig till. År 1986 lyckas han fly från Rumänien och bosätter sig i New York, Paradiset, som han med viss ironi kallar staden. Han är inte omedveten om att också den amerikanska friheten har sina begränsningar. Bara tre år efter det att Manea lämnat Rumänien faller Ceausescudiktaturen och många minns väl bilderna av den summariska avrättningen av dikatorn och hans hustru som rullade ut i all världens medier.
Det ska dröja till 1997 innan Manea återvänder till Rumänien, då för att motta ett litterärt pris. Den tvåveckorsperiod han tillbringar i landet blir dag för dag analyserad i det kapitel i boken som följdriktigt benämnts ”den andra återkomsten”. Huliganens återkomst är en biografisk roman, men den följer bara på ytan ett kronologiskt förlopp, det som verkligen betyder något i romanen finns i den borrande psykologiska och historiska analys som genereras av de faktiska händelserna men alltid går bortom och utöver dem. Det handlar om ett både djupt intellektuellt och känslomässigt associativt förhållningssätt, som ihärdigt och med tragisk insikt ifrågasätter alla återkomsters möjlighet. Man kan inte stiga ner i det förflutna som om allt som hänt därefter ingenting betytt. Den bild man skapar av det som varit ställs i relation till andras bilder och upplevelser, återkomsten genomströmmas av ideologier, drömmar, lögner och förskjutningar mellan tidsplan där också självbilden villkoras.
Norman Manea är en lysande stilist, inte bara analysen av den totalitära staten och det bittra 1900-talet gör den här boken till en stor litterär upplevelse, utan också det litterära idiom som här framträder med unik klarhet och pregnans. Det ligger naturligtvis nära till hands att förhålla Maneas sätt att skriva till hans här i landet mer kände landsman Mircea Cartarescus. Skönheten i språket finns hos båda, och en uppdriven känsla för träffsäkerhet och relevans hos den språkliga bilden. Manea har dock en strävare ton, ett tyngre anslag och en, tycker jag, mer tilltalande språklig ekonomi, bilden blir aldrig självändamål. Så här skriver Manea om erfarenheten av den totalitära statens utveckling i det kommunistiska Rumänien och idealen som sveks:
Människans exploatering genom staten hade inte visat sig mer tilltalande än människans exploatering av människan. Upphävandet av privategendomen bröt sönder ekonomin och införde gradvis en statens äganderätt gentemot medborgarna. Främlingsfientligheten förfinades, lyckans tidsålder hade blivit misstrons. I stället för den demagogiska konkurrensen mellan partier härskade den absoluta demagogin hos det enda partiet. Den fria marknadens och det fria ordets kaos hade ersatts av tabunas schizofreni. Den avtvingade delaktigheten kulminerade i en perversionens symbol: den röda partiboken!
Norman Manea har förekommit i Nobelprisdiskussionen. Det är helt rimligt, hans författarskap ligger på den nivån. Det är bara att hoppas att fler av hans verk snart ska bli tillgängliga på svenska.
