Upprörande läsning

böcker.vinjett

[120317] I Eija Hetekivi Olssons roman Ingenbarnsland kan man läsa: ”Det här stället heter Gårdsten för att gårdarna är klädda i asfalt, höghusen är av betong och det är stenar på dem och överallt och ansiktena är hårda som sten …”

Miira är arg, Miira vägrar göra sådant andra vill att hon skall göra, hon är en ung tjej som reagerar på den trasiga och skitiga stadsdel hon växer upp i, i Gårdsten och senare även Bergsjön. Miira är stark och våldsam med stort rättspatos. Men naturligtvis också ytterst sårbar i sin utsatthet i en kall och hård värld bland segregationens förlorare; arbetslösa, lågstatusarbetare, alkoholister och pundare. Pappan arbetar på Volvo modern som städare. Miira lovar sig själv att aldrig hamna i trappstädning, hon skall bli stadsminister eller hjärnkirurg; hon skall bli proffs. Det innebär ju dock att man bör sköta skolarbetet, något Miira svårligen kan göra när hon ständigt hamnar i konflikter med en fyrkantig vuxenvärld som inte ser och respekterar henne som den unga människa hon är. Men när hon får en vikarie som ser henne på ett nytt sätt blir hon plötsligt en duktig elev.

Befängt nog blir hon satt i en klass i svenska för invandrare (svenska som andraspråk) trots att hon är född i Sverige (men med föräldrar från Finland), en svenska som är tänkt att vara lättare än den för infödda och därmed också stämplande för dem som går där. Plus att det självklart ger sämre förutsättningar rent språkligt. Man kan nästan undra om det finns någon uträkning bakom det högst besynnerliga påfundet.

Eija Hetekivi Olsson (född 1973) skriver i sin romandebut Ingenbarnsland utifrån egna erfarenheter av en uppväxt i nämnda göteborgska stadsdelar. Det är en ilsken och uppfriskande roman med fräscht och personligt språk, kryddat med egna ord, läckra sammansättningar och talspråkig dialog. Men också starkt berörande och frustrationsskapande. En frustration som bottnar i att denna skildring från åttiotalet lika gärna skulle kunna utspela sig i dag och på många platser. Inte mycket verkar ha hänt, många menar tvärtom att klyftorna vuxit och segregationen ökat. Miira inser att hon måste komma därifrån för att överleva och inte bli pundare även hon. Något som Hetekivi Olsson uppenbarligen lyckats med, hon bor idag strax utanför Göteborg och är utbildad lärare.

För oss som inte har bott på liknande ställen som Gårdsten är det förmodligen svårt att föreställa sig hur det är att leva där, hur det ser ut och fungerar, alternativt inte fungerar. Hur trasigt, skitet och allmänt dött det verkar vara bland de höjdställda statarlängorna. Det känns inte särskilt konstigt om det skulle skapa negativa känslor och destruktivitet av skilda slag; vrede, missbruk och andra tom- och hopplöshetssignaler. Eller den understimulering författaren själv talar om i en intervju.

Jag läser forskningssiffror på barnfattigdom, alltså om hur många barn som lever under en viss ekonomisk gräns. Störst barnfattigdom hittar vi enligt denna undersökning i malmöitiska Rosengård, men Angered (där Gårdsten ingår) hamnar strax därunder i denna föga hedersamma ”tabell”.

Psykologen inom mig undrar lite över hur Miira blivit som hon är, var hon fått sin styrka och rebelliska anda ifrån. Den absoluta vägran att böja sig för aktoriteter, och för allt insmickrande i kläder/mode, tycke och beteende. Föräldrarna är i stort snälla och medgörliga eller åtminstone inte särskilt förebrående. De verkar närmast slagna, eller kanske uppgivna.

Jag skulle här kunna ta upp en rad scener eller avsnitt ur boken, hemska, komiska och politiskt gravt upprörande detaljer, men jag väljer istället att rekommendera er att läsa romanen själva. Låta er förflyttas till något för många okänt.

Om ni vågar, för Ingenbarnsland kan nog provocera en del. Många skulle kanske slå bakut och reagera negativt på Miiras beteende och alla hennes närmast galna handlingar och våldsamheter. Genom skönlitteraturen kan man dock få en möjlighet till inkännande, en helt annan fördjupning än i en kort notis eller artikel i dagstidningen. Så man inte reagerar och tolkar situationen som polisen och många politiker verkar göra; anse att allt beror på ungdomarna själva, att de är dåligt uppfostrade eller bara allmänt jävliga. I dag tycks ingenting bero på hur samhället ser ut och vilka förutsättningar exempelvis ett boende utgör, eller om man har ett arbete att gå till. Endast individen är ansvarig.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag

Eija Hetekivi Olsson

Ingenbarnsland

Norstedts 2011

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: