Den dystre deckarens väg till global framgång

böcker.vinjett

[120330] 1991 är ett omvälvande år i svensk litteraturhistoria. En stapplande svensk bokmarknad får sitt stjärnskott och dörrarna slås upp på vid gavel för det som idag kallas det svenska deckarundret, ett fenomen som ofta går under den guldkantade genrebeteckningen Schwedenkrimi och Swedish Crime Fiction inom den mäktiga tyska respektive anglosaxiska bokmarknaden.

Författaren som lyckats slå sig fram på den hårda internationella bokmarknaden är naturligtvis Henning Mankell, idag så etablerad att han knappt märks, utan förvandlats till en invand referenspunkt och framgångsmaskin, med 25 miljoner sålda bokexemplar i 36 länder och ett otal filmatiseringar, såväl inhemska som internationella.

Genombrottet sker med Mördare utan ansikte, kriminalromanen som i allt väsentligt följer det gängse mönstret: ett gammalt jordbrukarpar ute på den leriga skånska landsbygden mördas brutalt, polis tillkallas och mördarjakten är igång. Som läsare ställs vi alltså inför den klassiska mordgåtan, en skickligt uppbyggd intrig och rapp replikföring. Till dessa ska läggas den numera klassiska kommissarie Wallander, en sliten, nyskild medelålders man med alkoholproblem och magont, som rör sig i ett sönderfallande folkhem, ett skymningsland plågat av ökande sociala klyftor, galopperande främlingsfientlighet och en övergripande rädsla inför alla de förändringsprocesser som släppts loss med Berlinmurens fall.

Det är ingen överdrift att påstå att förutsättningarna för den svenska litteraturen ritades om där och då, för drygt 20 år sedan, inskrivna i ett mörkt, råkallt skånskt slättlandskap, tillsammans med en överviktig och operaälskande kommissarie.

Och resten är ett deckarunder som inte längre undgår någon med alla dess skepnader: guidade turistvisningar i Wallanders Ystad och vandringar genom Blomqvists Södermalm, livsmedelskedjor med drivor av krim framme vid kassan, tv-tablåer tryfferade med inhemska mördarjakter och ett veritabelt strömhopp av författare som idag övergått till att skriva just krim. Och därtill en folkbildningsrörelse som lär folk att skriva krim, många i hopp att gå samma framgångsrika väg som Camilla Läckberg, en gång kursdeltagare och idag internationell bestsellerförfattare.

Mitt i allt detta inställer sig frågan: Varför just Mankell och Mördare utan ansikte? Varför kom det internationella genombrottet för det svenska deckarundret där och då?

Bortsett från Mankells litterära skicklighet stavas mycket av framgångsreceptet tajming, denna svårgripbara egenskap som alltid blir synlig i efterhand och på avstånd, långt efter det att samtidens stök och stoj har lagt sig.

För det tidiga 90-talet var onekligen en brytningstid, en osäkerhetens tid som gjord för berättelser om det som sågs falla, förtvina och födas runt omkring oss. Berättelser som både speglade, kittlade och lindrade bestörtningen och fascinationen inför det som pågick. Östblocket hade sackat ihop, folkhemmet krackelerade och mitt i allt detta syntes nya migrationsströmmar som korsade det krisdrabbade Europa. Under 1991 ser vi också uppkomsten av en ökad främlingsfientlighet, Ny Demokrati, ekonomisk kollaps, lasermannens härjningar och inledningen på kriget i Jugoslavien, händelser som fällde täta skuggor över samtiden och tiggde efter sin skildrare.

Vid en omläsning av Mördare utan ansikte märks ett destillat av denna tidsanda, en osäkerhet och ett missmod som kryper långt innanför skinnet, en känsla som bärs upp av både personskildringar och den miljö som målas upp.

Samtidigt går det att hävda att detta förfallets missmod är en bärande bjälke i svenskt krim allt sedan Sjöwall-Wahlöös internationella succéer med serien Roman om ett brott under 60- och 70-talet. Just denna tes drivs i Michael Tappers över 700-sidiga avhandling Snuten i skymningslandet (2011), en lunta där flera av våra viktigaste deckarförfattarskap från 1965-2010 hamnar under luppen, både litterärt och utifrån de otaliga filmatiseringar som gjorts, inte minst på senare år.

Tapper menar att svensk krim länge har burits upp av en negativ vänsterinriktad bild av Sverige, där dystopin och den alarmistiska samhällsanalysen sällan överensstämt med verkligheten. I slaget om verkligheten har en pessimistisk rödtonad lins nästan alltid getts företräde. Bilden av förfall har blivit konstant, oavsett om det handlat om 60-talets rekordår som hos Sjöwall-Wahlöö, krisåren under 90-talet hos Mankell eller 2000-talets slagiga spekulationskonjunkturer som utgör fonden till Stieg Larssons Millenniumböcker.

I Mördare utan ansikte förkroppsligas detta förfall av kommissarie Kurt Wallander, som trots sviktande hälsa, missmod och tärd av privata problem ändå gör sitt jobb och lyckas vända den kärva polisutredningen till en framgång. Spänningsfältet mellan ytterligheterna svaghet och styrka har också en parallell i miljöskildringen där det lilla Ystad med sin lantliga omnejd invaderas av främlingsfientliga och gränsöverskridande krafter och hot. I ett dimmigt, råkallt landskap ställs det lokala mot det globala, det starka mot det svaga, den invanda mot det okända, allt i ett händelseförlopp där bokens hjälte riskerar att duka under för problem i såväl yrket som i privatlivet.

I Mördare utan ansikte finns också åtskilliga blinkningar till Sjöwahl-Wahlöös Martin Beck, föregångare och den poliskommissarie som säkerligen gjorts starkast avtryck i det kollektiva deckarmedvetandet. Både Beck och Wallander plågas av skilsmässoproblem, orolig mage och dysterhet inför samhällsutvecklingen. Och när Wallander återkommer till jobbet efter att ha ertappats rattfull av en kollega beskrivs han med allusion till en känd boktitel i Beck-serien som allt annat än en ”skrattande polis”.  På så sätt slås en genremässig bro mellan nu och då, mellan föregångare och efterföljare. Mellan Wallander och Beck finns också olikheter, inte bara i det att rekordårens Stockholm och 90-talskrisens Ystad torde uppvisa få yttre likheter, utan också i det faktum att globaliseringen, den gränsöverskridande kriminaliteten och främlingsfientligheten inträtt som förstärkta narrativa förutsättningar och faktorer. På så vis upplevs Wallanders Ystad som paradoxalt nog större, hotfullare och mörkare än Becks Stockholm, ett faktum som säkerligen gör Kurt Wallander till en betydligt skröpligare, maktlösare och gnälligare kommissarie än Martin Beck.

En annan intressant aspekt är genus. Både Beck och Wallander framträder mot en traditionell fond av slitna, ensamma och missmodiga kriminalkommissarier. Män som visserligen är risiga, men ändå klarar av allt – i slutändan. Hos Wallander har dock den manliga skröpligheten vridits några varv till. Här står privatlivets bekymmer på ständig kollisionskurs med yrkeslivet och mordutredningen. Gnagande skuldkänslor inför en dement fader och en självmordsbenägen dotter gör sig ständigt påminda hos Wallander, allt på ett sätt som påminner om den traditionella roll som tillskrivits kvinnor som upptagna av relationer och privatliv snarare än uppdrag och yrkesliv. Wallander faller också ur ramen för den hegemoniska maskuliniteten genom sina tafatta och misslyckade närmanden på en kvinnlig kollega, ett famlande som allt som oftast dränks i alkohol som buffert mot känslan av otillräcklighet och skuld.

Med den litterära gestalten Wallander prickar Mankell in något annat som ligger och dallrar i det tidiga 90-talets tidsanda, nämligen förändringar i våra kollektiva föreställningar och konstruktioner av genus och därmed rörelser på väg mot ökad jämställdhet, ett område som ju ofta utmärker Sverige och övriga Skandinavien i en internationell kontext. Därmed blir Wallanders relativa annorlundahet, tecknad i spänningsfältet mellan traditionellt manligt och kvinnligt, en sorts framgångsrecept och varumärke för den svenska kriminallitteraturen. Här både anknyts och bryts mot en tradition med upparbetad framgång och en inbanad föreställning om det jämställda Sverige. För i det globala racet om litterär deckarframgång saknas varken kompetens eller konkurrensvilja hos författare och förlag, utan snarare kvaliteter som kan få en given litterär gestalt att sticka ut, att bli något mer i samspel med sin tidsanda. Precis som Wallander på det tidiga 90-talet och en viss Lisbeth Salander dryga 20 år senare.

▪ Erik Cardelus

Den här boken är främsta
källa till texten intill:

bokomslag

Michael Tapper
Snuten i skymningslandet
Lund: Nordic Academic Press 2011

porträtt Mankell
Henning Mankell
bokomslag
Boken som blev avstampet för den svenska deckarboomen.

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: