[120528] Att Försvarsmakten sedan juni 2010 är organiserad på frivillig grund torde inte ha undgått någon. Så inte heller det faktum att de soldater som anställs numera är förpliktigade att tjänstgöra utomlands. Denna konsekvens av övergången från värnpliktsförsvar till yrkesarmé kommer med största sannolikhet leda till att vi i framtiden får allt fler svenska veteraner med erfarenhet av att tjänstgöra i skarpt läge.
Trots detta har frågan om de svenska veteranerna hittills inte rönt särskilt stort intresse, vilket också gäller för alla de svenskar som sedan det sena 1950-talet deltagit i FN:s fredsbevarande insatser. Detta ämnar nu Anders Carlén och Mattias Falk ändra på. I sin bok låter de nio svenska krigsveteraner berätta om de erfarenheter som de gjort under sin tjänstgöring under några av 1900-talets många konflikter. De flesta har deltagit i fredsbevarande eller fredsframtvingande insatser i Försvarsmaktens och FN:s regi, i Kongo, Libanon, forna Jugoslavien och Afghanistan, medan de övriga av olika skäl har sökt sig till kriget på andra vägar och kommit att tjänstgöra vid såväl andra världskrigets västfront som i Vietnam och i den franska Främlingslegionen under bland annat Gulfkriget.
Det är alltså som synes en tämligen brokig skara veteraner som de båda författarna intervjuat, som dessutom har olika erfarenheter. De förenas dock, menar Carlén och Falk, av det faktum att de alla frivilligt tagit beslutet att tjänstgöra i väpnade konflikter liksom av att de alla är soldater. I en mening är det här därför en mycket intressant bok. Den stora bredden vad gäller valet av informanter bäddar för fascinerande läsning, främst då man upptäcker vilka stora likheter som trots allt finns mellan de olika veteranerna.
De må ha tjänstgjort under olika tider och i olika sammanhang, men när de talar om varför de valt att söka sig till det militära står de varandra mycket nära. I första hand verkar det snarast röra sig om en skillnad i grad mellan det som drivit främlingslegionären Peter och kongosvensken Lars, den nu avlidne SSG-operatören Jesper och Kosovo-veteranen Carl-Henrik, snarare än en skillnad i de faktiska drivkrafterna i sig. Det tycks alltså som om de har sökt sig till det militära av samma skäl, vilket är en både intressant och viktig poäng som författarna gärna hade fått göra mer av.
Detta hade dessutom kunnat vara ett sätt att föra samman veteranernas skilda erfarenheter och liv med den ansats som författarna presenterar i för- respektive efterord, nämligen att diskutera hur det svenska samhället ska ta hand om dem som återvänder hem efter att ha tjänstgjort utomlands. Tveklöst är det här en angelägen fråga, dock faller den tyvärr i stor utsträckning mellan stolarna i den här boken.
Författarna lägger i nästan samtliga fall sitt huvudsakliga fokus på de erfarenheter som veteranerna gjort under sina respektive tjänstgöringstider. Dramatiska episoder från veteranernas berättelser står därmed i centrum, vilket visserligen kan vara nog så spännande, men som också innebär att det talas väsentligen mindre om hur de hanterade själva hemkomsten. Det är synd. Här finns det rum för mer, såväl vad gäller frågor som svar. Tonläget de valt att avslutna med, genom att slå fast att det är vi ”som genom demokratiska val gemensamt har beslutat att svenska soldater ska delta i strid”, ter sig också något märkligt i en bok där det genomgående temat har varit frivillighet, och som dessutom inkluderar ett flertal veteraner som tjänstgjort för andra nationer, i konflikter där svenska folkvalda inte haft något att säga till om.
Frågan är om inte bokens fokus blivit skarpare om författarna hade valt att bara inkludera veteraner som tjänstgjort för Sverige, i den svenska Försvarsmakten, det vill säga lagt tonvikten på fall där frågan om samhällets och statens ansvar vid hemkomsten fått störst tyngd. Eller, för den delen, om de hade valt att diskutera vad frivilligheten som sådan gör, det vill säga vad det innebär att de soldater som kommer hem själva har valt att söka sig till kriget. Där finns det också en tydlig koppling mellan dagens och gårdagens utlandssoldater.
Boken är disponerad på så vis att varje veteran har sitt eget kapitel där deras berättelse varvas med sakuppgifter om den konflikt som de tjänstgjort i. Deras erfarenheter placeras därmed in i ett större sammanhang, vilket visserligen är lovvärt, men som samtidigt leder till att texten stundtals blir väl splittrad då de olika avsnitten ibland blir mycket korta. Det ständiga bytet mellan historisk presens, presens och imperfekt blir också i vissa kapitel både förvirrande och en smula irriterande, om än aldrig till den grad att texten misslyckas med att förmedla den information den föresatt sig att förmedla.
Sammantaget är Svenskar i strid en på många sätt intressant bok. Den ställer en rad viktiga frågor, som den dock inte riktigt förmår svara på. Boken kan säkerligen locka de unga män och kvinnor som är intresserade av den militära banan. Gott så. Där kan den antagligen fylla en viktig funktion. Jag hade emellertid önskat att författarna drivit en mer utvecklad och problematiserande tes, samt att de i högre grad hade tagit sig an de svårare frågorna. Den tes de nu faktiskt driver tycks vara att svenskar minsann visst kan vara soldater i strid, ett perspektiv på det svenska som visserligen inte hör till de vanligaste, men som ändå måste betraktas som relativt trivialt.
Svenskar har som bekant tjänstgjort i snart sagt alla större konflikter under 1900-talet, och på alla sidor. Detta är således inget nytt. Något som däremot hade varit det är en diskussion om det svenska samhällets ansvar för de soldater som återvänder hem, för att inte tala om de som inte gör de, efter svenska insatser utomlands. Med tanke på det rika intervjumaterial som författarna har haft tillgång till är jag övertygad om att det hade varit möjligt att föra både en intressant och nyansrik diskussion kring detta, inte minst ur ett historiskt perspektiv.
Det saknas också ett visst mått av kritisk distans till ämnet, något som blir tydligaste i bokens efterord. Frågan är om det verkligen skulle vara lika oproblematiskt som Carlén och Falk verkar mena att hylla hemkommande svenska soldater på samma vis som bronshjältarna från fotbolls-VM 1994. Givetvis ska veteranerna bemötas med respekt, men vi bör nog samtidigt se till att det finns ett stort mått av reflexivitet och eftertanke i förhållandet mellan samhället och det militära. Nationalism av den flaggviftande sorten torde inte vara det enda som går att ta till när det gäller att bemöta dem som återvänder hem efter att ha tjänstgjort utomlands.