[120815] Att matematiken är naturvetenskapernas främsta uttrycksmedel är till fördel för precisionen men gör också vetenskapernas resultat och processer svårbegripliga för alla som inte behärskar det matematiska språket.
Det här leder inte sällan till problem när forskning ska beskrivas och förklaras, forskarna själva kan tycka att det är otillfredsställande eller rentav plågsamt att behöva gå ner från den matematiska precisionsnivån för att i stället utrycka sig i ord eller bild. Samtidigt är både ordet och bilden ofrånkomliga instrument i den vetenskapliga uttrycksrepertoaren. I en del vetenskapliga riktningar som strukturalism och diskursanalys kan gränserna flyta mellan matematiska och språkliga uttrycksmedel medan det är svårt att tänka sig t ex astronomin eller biologin utan att det matematiska förstaspråket kompletteras med bilden. Till de bilderna hör ofrånkomligen de skriftliga kommentarerna, berättelsen om vad vi ser som gör att vi ser klarare, förstår mer, begreppsliggör och fäster i minnet.
Fotografen Lennart Nilsson har som ingen annan i ytterst konkret mening synliggjort sådant som vetenskaperna beskriver i matematiska termer om man där också räknar in kemins formelspråk. Nu fyller Lennart Nilsson 90 år, och till födelsedagen ger BonnierFakta ut en bok av bildredaktören Mark Holborn, Att se är att veta. Bokens tema är de tidigvetenskapliga grunderna för det bildarbete som fulländats hos Lennart Nilsson och, menar Holborn, förmodligen slutar med honom i den meningen att den tvådimensionella stilla ytbilden på pappers- eller filmmedium är på väg att ersättas av tredimensionella bilder burna av nya medieformer.
Holborn gav för fem år sedan ut en bok om den sovjetiska propagandabilden som blev mycket uppmärksammad för hur bildmaterialet på ett oerhört tydligt sätt återspeglade en förljugen nationell självbild. Redan då förekom dock anmärkningar på att den förklarande texten var otillräcklig. I den här boken är bildmaterialet också utmärkt om också förutsägbart, det rör sig om mycket kända bilder ur den europeiska vetenskapshistorien som Linnés blombilder eller Vesalius dissektionsbilder. En del bilder ur konsthistorien är också med i syfte att visa hur tekniska hjälpmedel kom att påverka den konstnärliga utvecklingen. Holborn använder exemplet med hur den nederländska konsten på 1600-talet utvecklades bort från det rembrandtska spelet med ljus och tjocka mörka färger till Vermeers närmast fotografiskt realistiska bilder där tricks med olika plan i bilden och självreferentiella element skapade en helt ny slags dynamik. Självklart finns också ett antal av Lennart Nilssons berömda bilder med såsom foster i olika stadier eller den fantastiska bilden där en cell angrips av hiv-virus.
Det bildmaterial som finns med är alltså helt ok, men det finns en del annat som inte är det. Framför allt känns bokens hela upplägg som en väldigt skruvad konstruktion. Jag kan förstå att Holborn velat knyta samman de båda stora svenska bildskaparna Linné och Nilsson, men nu kommer boken att inledas med ett kapitel om Linné, för att sedan fortsätta med att gå tillbaka i tiden till 1600-talet. Det understryker bokens anekdotiska karaktär, här finns inte den konsistenta beskrivning av en utveckling som hade varit logisk och rimlig. Ett kapitel handlar om instrumentutveckling inom vetenskapen, där man går från att använda kniv för att skära i lik till att använda optiska instrument för naturvetenskapliga undersökningar. Men den utvecklingen innebar ju inte att kniven försvann som instrument, vilket titeln ”Från kniv till lins” antyder.
Detta kapitel avslutas med en bild, en teckning av Leeuwenhoek, från 1680. Den förställer spermier i sädesvätska, som Leeuwenhoek kunnat iaktta i det mikroskop han själv konstruerat. Därpå följer direkt ett avslutande kapitel om Lennart Nilssons gärning. Här är framställningen mycket bättre än tidigare, inte alls lika många besynnerliga hänvisningar och ovidkommande anekdoter. Problemet är att i en bok som denna borde väl också utvecklingen efter 1700-talets mitt på den vetenskapliga bildframställningens område varit med. Lennart Nilsson må vara till åren, men hans verksamhet bygger ändå på en dynamisk utveckling som ägt rum under 1800- och 1900-talen.
Det morras ibland över populärvetenskapen, den betraktas som skissartad, oprecis och populistisk. En bok som den här gör att kritiken känns befogad.
