En hymnisk Lotass

böcker.vinjett

[121102] Lotta LotassLotta Lotass´  romaner har hittills ofta ställt människor i karga och extrema landskap, där naturen tecknat belägenhet och känslor på symbolismens vis.

Hon har också blivit trogen det förhållningssätt hon beskrev i sin doktorsavhandling 2002 om Stig Dagerman: ”det outsagdas estetik” där läsaren görs medskapande genom utelämnanden som skapar stor tolkningsvidd. Detta har drivits så långt att hon fått rykte om sig att vara mycket svårförståelig också genom sina experiment med framställningstekniken, t ex lösbladssystemet utan sidnumrering i Den vita jorden och en enda lång, visserligen avfilmad telexrulle i Fjärrskrift.

I nyutkomna Konungarnas tillbedjan utnyttjas den av alla kända legenden om De tre vise männen som ett slags matris, det finns en mer än antydd men fortsatt repetitiv och oavslutad intrig och en dånande arkaisk hymnton slår emot läsaren där Guds närvaro blir ett med Betlehemsstjärnans genomlysning och livgivning av All Naturen. Tillståndet är salighet, miljön biblisk och stiliserad, medskapandet är tänkt inom en helt konventionell läsakt. Kontinuitet och förnyelse, förtydligande.

Nedrivning och återuppbyggnad inom historien speglar naturrytmen och återuppståndelsens tematik redan från första radernas dovt  ljudande malmklocka:

Klockans mäktiga, malmtunga slag driver stenarna ut ur sina åldriga, stadiga fästen.
Allt det fasta skälver. Allt det stabla racklar. Allt det orubbliga lossrycks, faller.
Världens grunder rister. Himlen brister, rivs i vida, glimmerlika, glänsande, skinande stycken.

Den fallande hexameterlika rytmen, de självklart framställda neologismerna, kärleken till allitteration: där känner vi igen Lotta Lotass som ingen annan. Hennes prosa är alltid lyrisk, sångbar, i detta fall avsiktligt jublande, psalmlik.

De tre konungarna är hänförda över möjligheten att möta sin Konung, sitt öde och sin bestämmelse genom att frambära guld, rökelse och myrra. Men de hoppas på en motprestation: att få lämna över sina riken och sitt ansvar till Den Högre. Den förste är för gammal, den andre för klentrogen och obeständig, den tredje för äventyrlig och frihetstörstande för att trivas i sina olikfärgade mantlar. Efter sina omtumlande, sinsemellan likformiga frälsningsresor når de fram till Betlehems murar – där det outsagdas estetik träder i kraft: något eller någon saknas. Där finns bara den världslige våldshärskaren, Herodes, som tvärtom utber sig tjänster och sprider sin rädsla för utmaningen.

In på scenen måste ha trätt en fjärde ryttare med ädelstenar som gåva. Den har inga egna motiv för offerresan, skänker sin rikedom till sargade längs vägen, kommer fram tomhänt men blir sedan ensam om att livslångt söka Jesus och tillsist nå honom.

På ett plan har vi alltså en tydlig intrig om själviskhet kontra medkänsla med öppet slut. Som alltid hos Lotass finns dock många plan, t ex om orden som gudsinspirerade och Historien som ett med naturens nedbrytande-återuppbyggande cykler. I denna berättelse blir just detta en väldig styrka: det ”finns” en realistisk ganska enkel läsart, men även andra och brytningen ger den djupsvindel i läsningen som krävs för ett så mäktigt tema.

Orden genljuder över nejden, sjunger, brusar, skallar, dånar, rungar, klingar oerhört.
Och bakom honom öppnar sig ett bländande, silvervitt ljus.
Och en efter en träder de fram i sina blanka rustningar och det sälla budet stegras till ett vidunderligt larm…

Ärkeänglarna. Bilden av hur Tron kom till jorden.

Att hantera ett så högt ämne med en lite illmarig glimt i ögonvrån kräver en författarinna som behärskar sina medel till fulländning.

Det kräver nog en Lotta Lotass.

▪ Tomas Löthman

BokomslagLotta Lotass
Konungarnas tillbedjan
Bonniers 2012

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: