Humaniora bespottad resurs

[121203] Under de år som jag har studerat humaniora av olika slag har en viss typ av samtal alltid förekommit. Oavsett vilken kurs eller vilket ämne jag för tillfället läst, eller med vilka människor, har det gått att skapa en känsla av gemenskap genom att ironiskt påpeka att de studier vi ägnar oss åt sannolikt inte kommer göra oss framgångsrika på arbetsmarknaden, att vi snarare är på väg mot en framtid som överkvalificerade diversearbetare, liksom att vi ur ekonomisk synvinkel därför istället borde satsa på en ”riktig” utbildning.

Inte sällan har udden också riktats utåt, mot de beslutsfattare som vi menat inte förstått värdet av den humanistiska kunskapen. Mot den här bakgrunden är det inte konstigt att jag hade högt ställda förväntningar på Anders Ekströms och Sverker Sörlins nya bok Alltings mått – Humanistisk kunskap i framtidens samhälle. Som humanist är det enkelt att ta emot boken med en lättad utandning – äntligen några som talar högt och klart om humanioras värde, som möter forskningspolitikens enögda satsning på omedelbar ekonomisk nytta, som biter ifrån och visar på det värde humaniora har för samhället i stort. Äntligen några som vill ge kunskapssamhällets förtrampade en stridsfana. Som tur är anlägger författarna ett mer komplext perspektiv än detta, och de utmanar också humanisternas egna föreställningar om och förhållningssätt till den kunskap de producerar.

Boken är fylld av olika trådar, alla intressanta och viktiga. Författarna tar avstamp i det faktum att den humanistiska kunskapen marginaliserats under det senaste halvseklet och deras granskning av hur så kunde ske, och vilka antaganden och idéer som styrt processen, är både initierad och djup. De går grundligt igenom forskningspolitikens orsaker och dess verkan, både på de humanistiska forskningsmiljöerna som sådana liksom på samhället i stort.

De visar också på den paradoxala omständigheten att det i Sverige finns en mycket stor grupp verksamma humanister, men samtidigt mycket vaga föreställningar om vad de egentligen sysslar med, vilken nytta deras humanistiska utbildning och verk genererar, samt hur de passar in i samhällets gemensamma förmedling och produktion av kunskap. Att denna tingens ordning måste förändras gör de tidigt klart, detta inte minst för att det ska vara möjligt att möta samtidens och framtidens komplexa utmaningar, bland vilka de särskilt lyfter klimathotet och de krav på globala lösningar som det ställer.

Detta är alltså framställningens grundtes. Humaniora behövs, inte bara som komplement eller alternativ, utan snarare för att de utmaningar som vi nu står inför är så komplexa till sin natur att de kräver att alla former av kunskap engageras för att bli förståeliga. För att så ska kunna ske menar de dels att forskningspolitiken måste omformuleras så att också humaniora tillåts spela en mer framträdande roll. Detta bör inte bara innebära att de humanistiska ämnena ges mer resurser, utan också att den humanisitiska kunskapens samhällsroll artikuleras och tydliggörs.

Den andra sidan av detta, och också en av de trådar jag uppskattar mest i boken, är det minst lika skriande behovet av att förändra humanisternas bild av sig själva som å ena sidan hotade, marginaliserade och i kris, och, å den andra, som sysslandes med en slags högre form av kunskap där själva kunskapen i sig görs till det allra viktigaste. Ekström och Sörlin menar således att humanisterna själva inte gjort tillräckligt för att motverka marginaliseringen, utan istället snarare bejakat den och gjort den till en form av kollektiv identitet. De har ställt sig utanför istället för att försöka formulera den humanistiska kunskapens samhälleliga betydelse. Detta är en viktig poäng och den lyfter också deras framställning till något mer än bara en enkel stridsskrift för den egna verksamhetens förträfflighet. Den gör mig dessutom lite skamsen just för att jag tidvis lockats av sådana förenklade resonemang. Här överträffar de med råge mina förväntningar.

En annan särskilt viktig poäng som författarna gör handlar om tvärvetenskaplighet. I bokens avslutande delar fokuserar författarna på just detta och diskuterar hur framtidens humanistiska forskningsmiljöer kan organiseras i en akademisk värld de beskriver som post-disciplinär, det vill säga där de senaste dryga tvåhundra årens disciplinära landskap förbytts i ett mer flytande tematiskt eller problemorienterat landskap, till exempel i form av interdisciplinära forskningsmiljöer där forskare från de naturvetenskapliga, tekniska och humanistiska kunskapsområdena möts och samverkar. I sådana integrerade forskningsmiljöer, där ämnesspecifika likväl som generella kunskaper tas till vara, menar de att en mer dynamisk kunskapsproduktion kan ske. Ett sådant resonemang är svårt att kritisera.

Onekligen har de senaste decenniernas teoretiska och metodologiska utveckling lett till en långtgående uppluckring av gränserna mellan olika humanistiska ämnen, vilket i sin tur har bidragit till en bättre och mer komplex forskning. Glädjande nog argumenterar Ekström och Sörlin här också för att vi högre grad bör integrera grundutbildning med forskning och låta studenterna få en bättre förståelse av vad som sker just nu, i den humanistiska vetenskapens spetsmiljöer.

Sammanfattningsvis har de båda författarna skrivit en mycket nyansrik och balanserad bok. Framställningen äger ett berömvärt djup, både vad gäller de frågor den ställer och de vägar den utforskar för att söka besvara dem. Debattböcker, för i någon mening är detta en sådana, är sällan, kanske aldrig, så här bra.

Ekström och Sörlin skärskådar de grundläggande antaganden som styr vår nuvarande kunskapskultur, de pekar på bristerna, oavsett om de framträder i forskningspolitiken eller inom de humanistiska ämnena, och prövar vägar framåt. De kommer inte med enkla lösningar, men de visar med all önskvärd tydlighet att synen på den humanistiska kunskapens värde måste förändras, inte minst då samhällets kunskapsprojekt ytterst har ett gemensamt mål; bättre förståelse – av världen, av vår livsmiljö, av oss själva, vår historia och våra möjliga framtider.

Ska vi kunna ta oss an sammansatta orsakssamband och svårlösliga globala problem måste också vårt sätt att se på kunskap var tillräckligt komplext för att vara uppgiften mogen. Att konstruera vattentäta skott och tala om bättre och sämre vetenskap, eller kanske snarare nyttig och onyttig, är därför, som författarna så skickligt pekar på, kontraproduktivt.  Jag vill fördenskull rekommendera Alltings mått till alla som är det minst intresserade av det som vi så gärna talar om som kunskapssamhället, och alldeles särskilt till dem som engagerar sig i forskningspolitiska frågor. Förhoppningsvis återfinns den på Jan Björklunds nattduksbord.

▪ Gustaf Johansson

BokomslagAnders Ekström/Sverker Sörlin
Alltings mått
Humanistisk kunskap i framtidens samhälle
Norstedts 2012

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: