[121204] Föreställningen 2.0 Jag är inte övergående ingår i den lilla Pelikanteaterns projekt om tiden, rummet och den lilla människan. Det är ett fint och storslaget ämne, men jag upplever ändå såväl texten som själva uppsättningen som märkligt vag och otydlig.
En lätt förförisk men olycklig kvinna i något slags glänsande morgonrock rör sig i och kring en stor röd plyschfåtölj. Hon viftar teatraliskt med armarna, intar olika poser och framför en osammanhängande och tämligen abstrakt monolog där hon antyder sin ensamhet, ångest inför tidens gång och bristen på mening, sammanhang och mänsklig kärlek i sitt liv.
Runt henne rör sig två män och två kvinnor som ett slags gråa skuggestalter. Ibland är de stumt lyssnande i skuggan, ibland rycker de närmare, mumlar, stirrer, ler, trängs hotfullt eller rör ömt vid kvinnan. De rör sig helt i otakt, eller bara lite i otakt. Ett sällsynt oinspirerat sätt att framställa livets ångest och tristess. Tycker jag.
Föreställningen, som tar ungefär en timme, känns seg och ensartad. Ett citat av Bruno K Öijer är det enda som med sin konkretion piggar upp en smula i det suddiga dunklet.
/Kajsa
Jag är i stort sett överens med dig, Kajsa. Vill bara tillägga en positiv anmärkning: Skådespelerskan Ulrica Flach hade sällsynt fin och tydlig diktion.
/Åke
