[130327] 
Thomas Halling är en erfaren barn- och ungdomsboksförfattare, med en lång rad titlar bakom sig. Här ger han ut en fiffiig två-i-en bok om Elsa och Eddie, båda tolv år.
Tjejer läser gärna om både pojkar och flickor, men pojkar bara om pojkar. Så sägs det i alla fall. Om denna gamla sanning fortfarande står sig vet jag inte. Det har nog inte undersökts på ett tag. Men det må vara hur det vill med det. Thomas Halling har hittat en listig väg förbi detta. Han har gjort en bok med två titlar. Börjar du från ena hållet heter den Elsa 12 och han som heter Eddie och vänder du på boken och läser från andra hållet heter den tvärt om; Eddie 12 och hon som heter Elsa.
Tillsammans ger de två berättelserna en bild av vad som händer när Elsa flyttar till en ny stad efter föräldrarnas skilsmässa. Eller ska jag kanske säga av hur det var för Eddie under samma tid. Det går att börja i vilken ände man vill och när bägge delarna av berättelsen är lästa har man fått en inblick i både Elsas och Eddies perspektiv. Och förstår att det inte är så enkelt för någon av dem.
Om vi börjar med Elsa så har hon motvilligt lämnat sin gamla skolklass och flyttat med mamma till en ny stad. Hon är måttligt entusiastisk, och umgås med sina gamla vänner via sin iphone, som hon fått överta efter mamma. En dag, när hon är ute på stan blir hon rånad på sin telefon av ett litet killgäng. Ett gäng som visar sig ha kopplingar till hennes nya klasskamrat, den problematiske Eddie.
Eddie å sin sida har det också jobbigt hemma. Fast värre än Elsa. Hans föräldrar verkar inte bry sig alls, det finns sällan mat hemma och pappa dricker. Lillebror Kevin tyr sig mest till Eddie. Det blir förstås problem, både i skolan och utanför.
En dag möts Eddie och Elsa på en bänk nära skolan. Ingen av dem borde egentligen varit där, för det är under skoltid.
Det är en bra idé att läsaren får följa vad de två tänker om varandra och Thomas Halling genomför den med bibehållen trovärdighet och med respekt för både sina påhittade figurer och läsaren. Att skriva för nio till tolv, trettonåringar är annars ofta ganska svårt. Det blir lätt lite för barnsligt – eller så hamnar man helt över deras horisont.
Berättelserna här slutar med en tämligen dramatisk cliffhanger och kanske kan vi hoppas på fler böcker om det udda paret. För hur gick det egentligen för dem?
