Mustig blandning av genrer

Maggie Stiefvater

[130403] Maggie StiefvaterBlue växer upp med sin mamma, i en liten sömnig småstad i amerikanska södern. Hela sitt liv har hon fått höra att den dagen hon möter sin sanna kärlek och kysser honom – då kommer han att dö.

Och det är ju en profetia att fundera över. Blues mamma är nämligen ett medium, och de bor tillsammans med ett antal kvinnliga släktingar. När så en moster anländer tar berättelsen fart. Alla som bor i huset, utom Blue, är mediala. Blue däremot förstärker förmågan för de andra.

I första scenen får vi följa med till en gammal kyrka, där leylinjer möts. Blue är med för att göra de döda synliga. De döda, som på Sankt Markus afton, den 24 april, färdas längs leylinjen.

Det är en ganska otäck scen men den får mig definitivt att fastna. Blues hela kaotiska och fascinerande familj är intressanta, och första scenen banar väg för de övriga. Blue får nämligen en vision av en pojke som heter Gansey. Är han redan död? Om inte så kommer han att dö under det närmaste året. Snart nog träffar hon Gansey och hans vänner på riktigt, och där har boken fått rejält med styrfart. Hotet om att en av huvudpersonerna ska dö, hotet om Blues sanna kärlek och de konflikter som finns inneboende i de relationer som fyra rika internatskole-elever uppvisar, sins emellan och gentemot Blue, den fattiga flickan från staden.

Gansey visar sig vara rik och excentrisk. Han letar efter en gammal död kung, Glendower, som ska ligga sovande begravd någonstans längs leylinjen. Blue hjälper pojkarna, och får givetvis känslor för en av dem.

Det är ett oerhört driv i den här berättelsen. Författaren blandar hejvilt: det är uppväxtskildring och new age, det är en gammal keltisk kung och klassklyftor.

Jag sträckläser och låter mig roas. Det är befriande med den här blandningen. Det är motsatsen till avskalat. Det är motsatsen till ”naket” (berättartekniskt, menar jag). Det spretar och Stiefvater brassar på, och som läsare köper jag Owain Glyndwrs, den walesiska prinsens, existens i en amerikansk småstad, jag köper den internationella sammansvärjningen och ungdomarnas mer normala problem, som poppar upp där emellan. Jag har, medan jag köper allt detta, oerhört roligt.

Berättartekniskt kan jag tycka att hon kunde stramat åt det. Hon hoppar mellan perspektiven: huvudpersonerna är Blue och Gansey, men ibland får man gå tillbaka några meningar får att få klarhet i vem som tänker och känner vad. Det är också mycket som ryms i varje mening. Prosan är tung som en amerikansk pannkaka indränkt med sirap, och ibland kan det kännas onödigt mycket: som svensk läsare skulle jag gärna strama åt det språkligt, om än inte innehållsligt.

Kretsen påminner mig om Alice Hoffmans böcker. Kanske främst Majmåne och Flickorna Owens. Den senare hette i original Practical magic och blev en film med bland annat Sandra Bullock, och jag tycker att Hoffmans sätt att plantera in magi i amerikansk medelklassmiljö, med ett öga för klassperspektivet, påminner om Stiefvaters. Det finns en berättarglädje hos båda författarna, och en känsla hos läsaren att de aldrig, aldrig frågar sig själva: ”Men kan jag verkligen skriva så?”

Det här var verkligen en resa. Och eftersom detta är del ett av en planerad trilogi ser jag med spänning fram emot följande delar: jag läser dem så fort de kommer ut!

▪ Elisabeth Östnäs

BokomslagMaggie Stiefvater
Kretsen
Övers: Carina Jansson
Wahlströms 2013

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: