[130610] Torgny Lindgrens Hummelhonung från 1995 handlar om två bröders oförsonliga kamp, ensligt i Västerbottens inland. De är också grannar och har ingen högre önskan än att överleva varandra.
I nyutkomna intervjuboken av Kaj Schueler: Torgny om Lindgren avslöjas i allmänhet att han tycker sig ha burit sina berättelser sedan barndomen och att de måste vara färdigburna innan de kan skrivas ner, om just Hummelhonung att den i en mening kom till i Tyskland 1981. Torgny och hans fru bodde en tid i Helmstedt nära järnridån – han har ett stort grundläggande intresse för tysk kultur, musik och filosofi. I parken ner mot gränslinjen kom bilden till honom av de två kämpande bröderna: precis så var läget mellan Väst- och Östtyskland. Att den sedan skrevs ner som en allegorisk roman i rent västerbottnisk miljö förklarar han med att hans föräldrar sjuknade och han var under en tid ofta där. Slump och sammanhang, rentav ”pölsa”.
Med Pölsan, titeln från 2002, menar Torgny inte lungmos utan en ”ociviliserad variant av kalvsyltan”. Romanen handlar ju annars om en hundrasjuårig notisredaktör som fått skrivförbud för att någon gång ha skarvat, men som nu överlevt sin chefredaktör och vid hundraårsstrecket börjat föryngras. Torgny ser den som sin mest personliga text, ”till ytan lös och uppblandad, i djupet full av substans”, som en riktig Pölsa från Norsjö socken.
Paradox, ironi. Det många förknippar med Torgny Lindgren är hans ständigt närvarande humor. Men han skriver ju inte buskis och de försök att lömskt tilldela honom epitetet ”knätofsprosaist” som förekommit, har fallit till marken. För invid alla humoristiska stråk finns ett djupt filosofiskt allvar. Andra halvan av Torgny om Lindgren övertygar om detta: hans förankring inte bara i västerbottnisk läsarfromhet med ständig utredning av begreppet Nåd utan också hos Wittgenstein, Maeterlinck, Schopenhauer, Heidegger och med den senare existentialismen.
Andra halvan av boken, ja. Den första är lite märklig. Den ska tydligen innehålla ”raka frågor” om varjehanda, som hans barndoms leksaker. När han då inte kommer igång med det härligt associativa svar han är mäktig, låter Schueler det hela stanna vid att han inte just hade så många. Torgny Lindgren låter sig bara motvilligt intervjuas, som alltid. Här förklarar han det själv som integritetsvärn och letargi, inte blyghet. Det är synd på en så fantastisk berättare att plikttroget ta med frågor som inte ledde någon vart.
Musiken är också minst lika viktig för Torgny som för Tomas Tranströmer. Ormens väg på Hälleberget (1982, definitiva genombrottet) ser han som ett rondo. Han skriver ofta med musiken på, får hjälp med textens form av musiken, sonatformen, kontrapunktiken, rondots cirkelrörelse. Ormens väg menar han handlar om mor Theas musik som Nåd, det som får henne att uthärda övergreppen från handelsman i två generationer med panter i hemmanet.
När Ormens väg kom, sågs den politiskt och det var väl inget större fel i det. Det sfinxleende konstnärer brukar visa upp när de avkrävs tolkningar av sina verk sätter han nu upp i efterhand. Ormens väg på Hälleberget, titeln ur Ordspråksboken, handlar om mor Theas musik som den Nåd som får henne att uthärda. Det är just ett så förunderligt svar som ofta glimmar till i Kaj Schuelers intervjubok. Tur att han tog sig för med detta. Även om Torgny nog ofta var motvalls.
16 juni fyller Torgny Lindgren 75 år. Den som är i närheten av Raggsjö kan numera beskåda missionshuset som blivit museum över byns store son, med snitslade stigar mellan sanna och påhittade byar. Raggsjö by har haft ettpar hundra invånare, nu är de tjugo. Då satsar de på kulturturism.
Jag tycker mig höra jubilaren muttra. Men vad ska de egenteligen göra, dessa sista i en trakt som inte längre anses lönsam ?
