Bitvis spännande om 68:orna

böcker.vinjett

[130611] Micke LeijnegardTv-profilen Micke Leijnegards debutbok 68:orna – var blev ni av ljuva drömmar är en spännande skildring av den vänstervåg som svepte genom Sverige under sextio- och sjuttiotalet. Genom intervjuer och historiska tillbakablickar ges en skarp och mångbottnad bild av ett av vår nutidshistorias mest omvälvande kapitel.

När 68-vänstern tog sina första steg – gick i sina första demonstrationer, delade ut sina första flygblad – var jag inte ens född. Inte heller fanns jag till när kampen fortsatte under det politiska turbulenta sjuttiotalet. Jag föds 1980, precis på skarven, när den svenska vänstervågen höll på att ebba ut. Erfarenheterna som relateras i 68:orna får mig att tänka på mina föräldrars generation. Från mina föräldrars och deras syskons berättelser känner jag igen jättedemonstrationerna, kollektiven, bokstavsvänstern och Mao-porträtten på väggen.

Kanske är det därför som 68-vänstern fascinerar mig, den finns där, så lätt att relatera till men ändå främmande. När jag var ung var det ingen som hade Mao-porträtt, förutom som ironisk kylskåpsprydnad. Visst demonstrerade vi ibland, men tittar man på foton från sjuttiotalets jättedemonstrationer så ser våra ganska bleka ut i jämförelse. Sen så är det naturligtvis också något med historien – på många sätt känns det som att vi fortfarande lever i svallvågorna efter sextiotalets vänstervåg.

I 68:orna – var blev ni av, ljuva drömmar intervjuas kända svenskar som på olika sätt var aktiva i den svenska 68-rörelsen. Det är totalt sett tolv intervjuer, som ges ett kapitel var. Här finns flera av 68-rörelsens mest centrala gestalter: Suzanne Osten, Mikael Wiehe, Jan Guillou och Åsa Moberg. Mellan intervjuerna finns små faktasjok, försök att förklara och sätta in i sammanhang. 68:orna är Micke Leijnegards debutbok, men som journalist har han varit med länge. Det märks, det är en välskriven bok, gediget faktaunderlag, intressanta intervjuer.

Leijnegard säger sig vara intresserad av 68-rörelsen på grund av mytbildningen som finns kring den. För det är onekligen en mytomspunnen episod i svensk nutidshistoria. Hur man berättar om episoden brukar ha att göra med vilken politisk inriktning man har. Vänstern berättar om en omtumlande och idealistisk tid när allting förändrades. En berättelse om hur ett gäng unga idealister kunde förändra samhället.

Högern berättar om en omtumlande tid fylld av terrordåd och politisk extremism. En berättelse om unga människor som ser världen i svartvitt och är beredda att använda våld för sin sak. I mittenfåran beskrivs episoden som ett skämt, med tokiga barfotamaoister och flummiga velourpappor. Som det brukar vara med historia: det vi ser när vi blickar bakåt säger mer om oss än det vi tittar på.

I boken återkommer den här frågan flera gånger: vad var egentligen 68-rörelsen? Svaren som ges är många, ibland av samma person. När Jan Guillou intervjuas påpekar han att stollarna visst fanns, men att man skrattade åt dom redan då. Guillou säger också att historien i mycket givit 68-rörelsen rätt, en idé som återkommer hos flera av dom intervjuade. Man pekar på FNL-rörelsens kamp mot Vietnamkriget, Grupp 8:s kamp för allmänna dagisplatser och fri abort. Andra fokuserar på annat i sin beskrivning av 68-rörelsen.

En av dom som har en mer negativ syn är Göran Rosenberg. Han började sin politiska bana i 68-vänstern men har med åren förflyttat sig åt höger. Hans beskrivning av 68-vänstern är också betydligt mörkare, Rosenberg pratar om ”sektmiljön, dogmatismen och den sociala kontrollen”. Just den idén återkommer, att i delar av 68-rörelsen så fanns det något sektliknande, något hjärntvättat. Inte bara hos dom mer extrema utan hos rörelsen som helhet.

En återkommande fråga är hur många svenska ungdomar kunde bli maoister. Leijnegard behandlar det som en fråga om skuld: har den svenska vänstern skuld för det uttalade stödet till dåtidens diktaturer som Kina? Dom intervjuade ger olika svar på frågan, och det känns inte heller som en fråga som har ett tydligt svar. Skuld är svårt, inte alltid lätt att veta vem som förtjänar en dos.

En annan röd tråd som löper genom boken är kopplingen mellan det personliga och det politiska. Leijnegard försöker få de intervjuade att förklara sitt engagemang genom deras personliga bakgrund, försöker sätta fingret på vilka händelser som format dom intervjuade som politiska varelser. Svaren är intressanta, men ofta vaga. Såklart – hur många av oss kan egentligen tala om en enskild händelse som väckt det politiska i oss? Samtidigt, trots frågans vaghet så är det ju intressant, alltid spännande att se de personliga omständigheter som fött de politiska handlingarna.

Ibland får jag en känsla av att Leijnegard försöker bygga små berättelser, historier om hur olika människors bakgrund ledde dom till 68-rörelsen och hur de burit med sig arvet även efter att själva 68-rörelsen dött ut. Det är intressanta att följa, även om utrymmets begränsningar gör att det bara blir fragment av berättelser. Formatet har sina brister, ämnen fladdrar förbi utan att man får något riktigt grepp om dom. Den riktiga fördjupningen uteblir, istället blir det ibland grunt, nästan ytligt. Vissa ämnen förutsätter också förkunskaper som jag inte tror att alla har, och ibland känns det som en bok för de redan invigda. Lite som en minnesbok, något för gamla sextioåttor att minnas kring. Det är synd, för anslaget är större, Leijnegard vill gå på djupet, vill sätta in i sammanhang och förklara. Själv hade jag föredragit en bok med färre men längre intervjuer, och med mer sammanhangsskapande faktamaterial.

När 68:orna – vart blev ni av, ljuva drömmar är som bäst så är det fascinerande läsning. Särskilt fastnar jag för dom politiska resonemangen, både de som handlar om 68-rörelsen och de som handlar om dagens politik. Flera av intervjuerna – som med Mikael Wiehe, Jan Guillou, Göran Rosenberg och Suzanne Osten – visar att de gamla 68:orna fortfarande är relevanta i dagens politiska klimat. Det är intressant att läsa Ostens reflektioner kring att vi idag inte längre är medborgare utan kunder. Samma sak gäller Guillous påpekande om att dagens privatiseringsiver bygger på en ideologisk övertygelse om att privatiseringar alltid är principiellt rätt.

Särskilt fastnar jag för Rosenbergs resonemang om dagens politiker, där han säger att vi fått ”en ny klass av idébefriade mediepolitiker som drillats att le mot journalister och tala PR-språk men som knappast ens själva tror på vad de säger”. Det är intressant att Leijnegard inte nöjer sig med att skildra sextio- och sjuttiotalet utan drar texten även åt dagens politik.

Det är också intressant att Leijnegard skildrar 68-rörelsen utan vare sig nostalgi eller demonisering, istället låter han porträtten av 68:orna spreta. Här finns både den samhällsförändrande idealismen och den sekteristiska dogmatismen, både det hoppfulla och det obehagliga. Det är ett fascinerande porträtt av en fascinerande epok, och själv hoppas jag att boken kommer elda på intresset för den svenska 68-rörelsen. Det är ett ämne som är långtifrån uttömt, och trots bokens förtjänster så är det definitiva verket om 68-rörelsen fortfarande inte skrivet.

▪ Felix Lindén

BokomslagMicke Leijnegard
68:orna – var blev ni av ljuva drömmar
Norstedts 2013

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: