Bergman och Jane

vinjett

[130916] vinjett”Bergman och Jane” är skriven av Vladimir Oravsky och Kurt Peter Larsen. Manuskriptet presenterades i Alba.nu som en daglig följetong i 11 delar, nu i sin helhet.

Dansken Kurt Peter Larsen och svensken Vladimir Oravsky vann tillsammans den världsomfattande dramatävlingen utlyst av The International Theatre Institute / ITI och International Association of Theatre for Children and Young People med pjäsen AAAHR!!!.

Vladimir Oravsky är en av Sveriges mest produktiva författare. Han har publicerat barn- och ungdomsböcker, författat scenpjäser och filmmanus och regisserat och producerat ett tiotal teaterpjäser och flera utbildnings- och reklamfilmer.

BERGMAN OCH JANE
En nekrokomisk spöksonat

PERSONERNA:
Ingmar Bergman (M, 90)
Jane (K, 35)

SCENEN: Ett hörn av den festsal, eller liknande, där Bergmans postuma 90-års VIP-middag har ägt rum.

Det långa dukade bordet vittnar om en riklig måltid: kuvert och tillhörande glas och flaskor, mer eller mindre fyllda.

TIDEN: Natten den l4. juli 2008.

MUSIK: Beethovens pianosonat i d-moll (op.31, nr 2).

Betjänten JANE, i passande klädsel, håller just på att städa upp borden efter firandet av den store svensken, ett firande som har slutat bara för en timme sedan.

Hon utför sitt arbete i sitt eget tempo, med pauser för provsmakning av de olika sorters vin som finns kvar i flaskor och glas.

Jane häller upp vin i ett glas, håller upp det som för att skåla.

JANE: ”Samma procedur som förra gången, herr Bergman? Samma procedur som VARJE gång, miss Jane! Skål!”

Hon tömmer glaset i ett svep och återgår sen till jobbet.

Jane är tydligen ensam om arbetet och utan någon uppsyn…

Efter en ultrakort BLACKOUT syns plötsligt INGMAR BERGMAN vid bordet, en bit från Jane.

Bergman är sig lik: trademark vindjacka, käpp och keps, kort sagt, Ingmar Bergman på äldre dagar.

För att vara död är han utomordentlig frisk. Ändå förefaller han ganska konfunderad, kanske över platsen, kanske över att han finns här över huvudtaget. Det är inte alls oförståeligt, eller hur?

Han ser sig således lite irriterat omkring, tills han får syn på Jane.

BERGMAN: ”Du där, sörru, va fan försiggår här egentligen?”

JANE ser inte Bergman. Hon fortsätter att arbeta men svarar över axeln: ”Om det är kalaset du har kommit hit för, så är du sent ute. Det är äntligen undanstökat nu.”

BERGMAN: ”Kalas! Det var som fan! Nå, jag sätter mig väl här så länge då.”

Han sätter sig på en stol vid bordet.

JANE som förr: ”Vaddå ’så länge’? Det är över, finito, uppätet, inmundigat, uppsupet. Det är slut, säger jag ju. Det finns ingen här förutom mig. Och jag skall undanröja kvarlevorna från de rikas bord. Capish?”

Hon dricker ut närmsta vinglaset.

BERGMAN: ”Utmärkt. Jag förstår.”

JANE ser på Bergman: ”Tydligen inte. Du kan inte sitta där. Tillträde förbjudet. Det är ingen öppen repetition. Ingen publik här inte. Capish?”

BERGMAN: ”Bra, det är så jag vill ha det. Det går inte att vemsomhelst kommer in och stör. Så många nyfikna, turister, paparazzi, kändisautografjägare, kulturkypare och annat förbannat djävulskap! Hyenor, är vad de är allihop, fy fan! Fullkomligt outhärdligt!

JANE tar sig tid att titta lite närmare på Bergman.

JANE: ”Ingen dålig maskering förresten, nära på porträttlik faktisk. Grattis. Och du LÅTER nästan helt och hållet som honom också…”

BERGMAN: ”Får man väl hoppas.”

JANE: ”Är det någon tävling på gång som jag inte vet om? En Bergman-look-alike uppgörelse nånstans på stan med anledning av dagen?

BERGMAN: ”Inte vad jag vet. Låter befängt om du frågar mig.”

JANE: ”I så fall fattar jag ingenting. Hur som helst, hur bra du än är så kan du inte stanna här.

BERGMAN: ”Jag måste medge, jag fattar ingenting jag heller. Förstår du, i all tysthet, jag trodde jag var död!”

JANE: ”Just det, väldigt skojigt.”

BERGMAN: ”Kanske det, jag vet inte, komedier var inte min genre, på slutet i alla fall. Hursomhelst så tror jag mig faktiskt minnas att jag dog eftersom det plötsligt blev alldeles mörkt kring mig och jag liksom försvann. Men nu är jag tydligen här i ljuset, rampljuset igen. Oerhört märkvärdigt.”

JANE: ”Ingenting märkvärdigt med det. Det kallas ’metoden’. Det är när skådisen lever sig så starkt in i sin karaktär att han eller hon så att säga BLIR den karaktär som…

Men det vet du förstås allt om. Bra jobbat förresten.”

BERGMAN: ”Tack. Jag har förstås hört om ’metoden’ men aldrig riktigt trott på den, för min egen del. Den passar liksom inte in i min registil sörru.”

JANE (hinner inte hejda ett leende): ”Jag förstår. Du är bra, inget snack om saken. Om jag inte visste bättre skulle jag tro du VAR han. Varför har jag aldrig sett dig och ditt nummer förut? Jag menar så gammal du är måste du väl ha varit i branschen i årtionden.”

BERGMAN: ”Åja, sen slutet av trettiotalet. Först som amatörregissör på studentscenen förstås. Snart därpå anställning på SF i Stina Bergmans manusavdelning. Hjalmar Bergmans änka, du vet, inte släkt med mig. Men du känner väl till min meritlista. Alla tror sig att känna till min…”

JANE: ”Sluta med det där! Jag är själv skådis, mig lurar du inte!”

BERGMAN: ”Jaså? Jag trodde du var betjänt.”

JANE: ”Bara som extraknäck, mellan två engagemang. Säg, vem är du, ärligt talat?”

BERGMAN: ”Bergman såklart, vem annars?”

JANE: ”Tack, så mycket har även jag fattat. Jag menar, på riktigt. Du har redan bevisat att du kan din Bergman ner till minsta gest, minsta betoning. Du kan lämna rollen nu, du har övertygat mig om att du är djävligt bra.”

BERGMAN: ”Tackar.”

JANE: ”Alltså, vem är du?”

BERGMAN: ”Bergman.”

JANE: ”Okej, du vill inte tala om det? Ska det vara en stor hemlighet?”

BERGMAN: ”Jag tror inte jag förstår frågan. Jag är en världskändis…”

JANE: ”Nu är det faktisk inte roligt längre. Finns det en dold kamera här nånstans? Är det den där djävla Tobias som står bakom den här charaden? För att förlöjliga mig? Grattis, skitstövel, du har lyckats! Här är jag i min löjliga betjäntkostym, nu kan ni alla skratta gott åt den talangslösa Jane som inte duger till annat än att vara betjänt och som såklart aldrig får engagemang som skådis igen! Obetalbart roligt! Fy fan! Skäms!”

Jane är närapå gråtfärdig.

Bergman kommer till henne för att trösta, han tar hennes hand.

BERGMAN: ”Så, så. Det finns inga dolda kameror här, jag lovar. Jag känner ingen Tobias…

JANE: ”Då är det väl en av de andra!”

BERGMAN: ”Det är ingen som…”

JANE (gör sig fri): ”Jag vet! Det är de allihop. Sammansvurna för att förnedra och förödmjuka mig!

BERGMAN: ”Det kan jag knappast föreställa…”

JANE: ”Som om det inte var förödmjukande nog att få klä upp sig som betjänt, att VARA betjänt och det precis på Bergmans 90-årsmiddag! De vet ju allt om min fascination av Bergman!

BERGMAN (belåtet). ”Du är fascinerad av mig? Det är väl oerhört rörande…”

JANE: ”Käften, Judas Iskariot. Som säljer ut folk för pengar! Just det! Du har låtit dem engagera dig och ditt nummer, du har låtit dig regisseras, du har repeterat, satt på dig din Bergman-kostym, kanske fått en ny uppsydd… Precis! Där är beviset: Skräddaren! Skräddaren har sytt en ny komplett Bergman-kostym åt dig! Perfekt!”

BERGMAN: ”Ursäkta, men vilken skräddare talar du om?”

JANE: ”Teaterskräddaren såklart, MIN före detta teaterskräddare! Och varför? Hämnd! Hämnd för att jag spolat honom! Och lyssna inte på honom när han påstår att det var han som spolat mig! Mig att spola? Sällan!”

BERGMAN: ”Jag tror dig gärna, men…”

JANE: ”Det samma gäller för den där fetknoppen Roy, den så kallade regissören! Ha! Det är så man håller på att skratta ihjäl sig!

BERGMAN: ”Du, Jane…”

JANE: ”Klaffen, farfar! Och den där, som jag för tydlighetens skull kallar ’Arslet’! Även han är spolad!”

BERGMAN: ”Det låter alltsammans oerhört intressant… Dina vänner är som kvartett från ”Der 90. Geburtstag” som jag brukar skratta mig till sömns åt.

Tobias är sir Toby, amiral von Schneider är Skräddaren, Roy Andersson är Mr. Pomeroy och Arslet är nog Mr. Winterbottom. Rätt?”

JANE: ”Skrattretande.”

BERGMAN: ”Visste du att de fyra gästerna representerar människans fyra åldrar: infantia, adolescentia, virilitas – och Mr. Winterbottom – senectus. Och att de samtidigt står för de ständigt återkommande fyra årstiderna? Winterbottom för vintern…

JANE: ”Jag tror dig… Och nu tänker de och det där kräket Tobias ta ner mig, ta ut deras lilla patetiska hämnd genom att låta en gammal nedbruten… Vänta, jag vet ju inte ens om du faktisk är gammal! Kanske är det alltsammans bara smink och padding!”

Hon examinerar Bergmans ansikte noggrant, men kan till sin förvåning inte hitta tecken på vanlig teaterfusk.

JANE: ”Clean! Det var som fan! Du ÄR gammal!”

BERGMAN: ”90 år fyllda, hörru du. Hur smickrad jag än är av en ung dams osminkade fascination…”

JANE: ”Var fan har de hittat dig egentligen?”

BERGMAN: ”Som jag har försökt tala om för dig: Ingen har hittat mig…”

JANE: Du svär att det inte är den där kvartetten som har arrangerat detta?”

BERGMAN: ”Jag svär vid…”

JANE: ”Som om det gick att ta en skådis ed på allvar!”

BERGMAN: ”I så fall är det tur att jag inte är skådis, utan regissör.”

JANE: ”Det måste jag ge dig: Du är djävla anamma konsekvent, vem fan du än är!”

BERGMAN. ”Vad i helsike annat skulle jag vara? Som regissör måste man vara konsekvent, annars blir skådespelarna bara förvirrade, särskilt fruntimren.”

JANE: ”Säger du det? Fruntimren, va’?”

BERGMAN (viftar bort det): ”Kvinnorna, tjejerna, systrarna eller vad fan de kallar sig nu för tiden.”

JANE: ”Bara för det borde jag köra ut dig.”

BERGMAN: ”Varför det? Ingen håller så mycket av kvinnor som jag. Det är känt. Allmänt känt.”

JANE: ”Just det. Alla vet allt om den stora kvinnotjusaren Bergman.”

BERGMAN: ”Kalla mig Ingmar.”

Han vidrör lätt hennes hand. Hon hoppar bakåt som om hon hade fått en elektrisk stöt.

JANE: ”Vad fan håller du på med?!”

BERGMAN: ”Förlåt. Jag menade inget. Det är bara sånt jag gör…”

JANE: ”Jag vet! Jag har fan studerat dig! Jag menar honom! Bergman!”

BERGMAN: ”Så vet du… Det är en sorts handlag jag har med kvinnor…”

JANE: Ja, så romantiskt!”

BERGMAN: ”Du kan kalla det så, om du vill.”

JANE: ”Ofattbart, fullkomligt djävla ofattbart!”

Jane häller upp vin i ett glas och tömmer det snabbt med slutna ögon, som om hon hoppades att Bergman försvinner under tiden. Det gör han dock inte.

JANE: ”Fan, jag vet inte om jag redan har druckit för mycket eller om jag inte har druckit tillräckligt än!”

BERGMAN: ”Varför dricka alls, Jane? Får jag kalla dig Jane?”

JANE: ”Det här har redan pågått alldeles för länge! Det är ju rena rama idiotin! Nån gammal nerbruten Bergman-imitator kommer in här och… Säg, finns det överhuvudtaget en marknad för Bergman-imitatorer?”

BERGMAN: ”Inte vet jag, men varför inte? Jag är ju världsberömd.”

JANE: ”Jag måste vara antigen tokig eller full! Nu måste Tobias och hans dolda kameror väl vara nöjda! Jag har i alla fall fått nog!”

BERGMAN: ”Förlåt, det angår mig inte, men vad är det med dig och den där Tobias?”

JANE: ”Du har alldeles rätt: det angår dig inte. Ge dig iväg bara. Annars kallar jag hit uniformerade vakter med batonger som kör dig till närmsta polisstation. Är det så du vill ha det? Polisen ser mycket allvarligt på inkräktare på privat mark i det här landet!”

BERGMAN: ”Precis vad jag alltid har poängterat: Inga undantag. Jag vill under inga omständigheter ha mitt privatliv stört av kändisturister och kulturkypare och dylikt. Jag vill bli lämnad i fred. Det är väl dessutom det jag betalar dyrt för, inte minst via mina skatter, eller hur?”

JANE: ”Är det du eller jag som är full?”

BERGMAN: ”Jag för min del dricker aldrig sprit. Det stör min koncentration och därmed min kreativitet.”

JANE: ”Okej, det räcker. Nu kör jag fan ut dig själv! Upp, farfar! Upp och hoppa!”

Hon tar mycket handfast tag i Bergmans ena arm och marscherar honom ut så fort att han inte hinner protestera.

Det hörs hur en dörr SMÄLLER i off stage.

Strax efteråt kommer Jane tillbaka och häller upp vin i ett glas.

JANE: ”Samma procedur som förra gången, herr låtsas-Bergman?

Fan ja! Samma procedur som VARJE gång, miss Jane! Skål på dig!”

Hon dricker upp och häller upp ett glas till.

Då hon med en suck återupptar arbetet uppstår återigen en BLACKOUT på några sekunder.

När ljuset är tillbaka har Jane inte flyttat på sig, men i gengäld finns

Bergman tillbaka vid bordet, dock på andra sidan av Jane.

Jane upptäcker honom.

JANE: ”Jag vet inte hur du bär dig åt, men för en död 90-åring är du förvånansvärt mobil!”

BERGMAN: ”Det vet jag ingenting om.

Men du måste medge att min teknik att förtroligt ta tag i handen, är oerhört effektiv, eller hur? Det var som om vi flög ihop som Chagalls älskare, flöt i vattnet som i Esther Williams-filmer. Eller hur? Jag för min del kände i alla fall ett starkt band mellan oss just då. Gjorde inte du det?”

JANE: ”Nu måste du bestämma dig, om det verkligen är Bergman du tänker imitera. Nu senast är det snarare Harry Houdini, Siegfried och Roy eller David Copperfield som tycks vara dina förebilder. Borde inte du uppträda i Las Vegas i stället för här? De betalar bättre där.”

BERGMAN: ”Man är väl den man är. Där man är. Antar jag.”

JANE: ”Och jag håller på att bli tokig. Precis här! Vad fan har de egentligen stoppat i dessa flaskor?!”

BERGMAN: ”Du får inte ta allt alltför personligt. Det är inget fel på dig.”

JANE: ”Ska DU säga!”

BERGMAN: ”Jag vet, jag är precis lika konfunderad som du.”

JANE: ”Jag tvivlar uppriktigt på att det är möjligt.”

BERGMAN: ”Det finns säkert en fullkomligt naturlig förklaring till det vi upplever tillsammans här…”

JANE: ”Jag vet! Jag hade en blackout! Jag stod här rakt upp och ner och SOV utan att förnimma tid och rum och precis länge nog för du skulle hinna springa runt om byggnaden och ta dig in genom… vad det nu var. Så måste det ha varit!

BERGMAN: ”Jag kan inte erinra mig något sånt, men om det kan lugna dig, så…

JANE: ”Det är enda möjliga förklaringen!

Vilken lättnad! Jag trodde faktiskt jag höll på att bli tokig på allvar den här gången!”

BERGMAN: ”Har du dessa blackouts ofta?”

JANE: ”Det angår dig inte.”

BERGMAN: ”Kanske om du drack lite mindre…”

JANE: ”Vem är du nu? Min far, farfar?”

BERGMAN: ”Nej, jag…”

JANE: ”Så håll klaffen. Det är DU som är token. Det är DU som såvitt jag vet har rymt från någon psykvård! Det är DU som kanske till och med uppriktigt TROR att du är Bergman!”

BERGMAN: ”Jag tror inte att jag är Bergman…”

JANE: ”Bra, det är i alla fall en bra början…”

BERGMAN: ”Jag VET att jag är Bergman. Så är det bara. Beklagar.”

JANE: ”Vadå beklagar? I så fall är det JAG som beklagar och DU som är beklagansvärd!”

BERGMAN: ”Jag beklagar bara därför att du av någon anledning inte tycks vilja acceptera att jag faktisk ÄR Bergman. Det är allt.”

JANE: ”Anledningen till min skepsis är att Bergman är död. Fattar du det? Död! D-Ö-D. D som i död, Ö som i öd och D som i d. DÖD.

BERGMAN: ”Än sen?”

JANE: ”Nej, du fattar tydligen inte. Jag ska förklara hur det funkar. När man är död så lever man inte längre, förstår du? Och när man inte lever längre så talar och tjafsar man inte med folk längre heller. Okej? Är du med så långt? Då så. Och eftersom du envisas med att tala och inte minst fortsätta ditt sinnessjuka struntprat med mig så KAN du alltså inte vara död, och eftersom Bergman, åtminstone den Bergman vi talar om här, eftersom han bevisligen inte bara är död utan också begraven, så logiskt följer därav, att du inte KAN vara Bergman. Var det pedagogiskt nog för dig?”

BERGMAN: ”Föredömlig förklaring.”

JANE: ”Tack, jag försöker.”

BERGMAN: ”Och ändå finns jag, Bergman, kvar här. Förklara det!”

Jane dricker ur ännu ett halvfullt glas.

JANE: ”Om jag trodde det fanns sprit nog i världen för att dricka dig ur mitt medvetande så skulle jag börja nu på momangen!”

BERGMAN: ”Jag trodde att du redan hade börjat…”

JANE: ”Vad är det du antyder? Att jag är någon djävla alkis?”

BERGMAN: ”Det är måhända på grund av din… som den där Tobias…”

JANE: ”Nämn inte det kräkets namn i min närvaro!”

BERGMAN: ”Eller på grund av ’Arslet’ som du kallar honom…”

JANE: ”Som jag sa, det angår dig inte.”

BERGMAN: ”Eller på grund av Roy, regissören? Eller rent av på grund av ’Skräddaren’?”

JANE: ”Det var då fan en sån beskäftighet. Och om mitt privatliv! Det är ju outhärdligt!”

BERGMAN: ”Ursäkta, en gammal vana. Jag är alltid på jakt efter material till nya verk. En yrkessvaghet troligen…”

JANE: ”Vem tror du att du är?”

BERGMAN: ”Berg…”

JANE: ”Jag vet, BERGMAN såklart! Bergman, Bergman, djävla Bergman från och med nu, till och med julafton! Det är så man kan spy! Men vänta, om du verkligen var Bergman så skulle du veta att det kräket bara skrev om sina egna angelägenheter, om sin egen familj, sin olyckliga men oerhört inkomstbringande barndom och så vidare! Mannen var ju exhibitionist! En sån ger väl fan i mitt privatliv!

Där ser du!”

BERGMAN: ”Du kan ha rätt i, att jag under senare år lät det biografiska ta överhanden, men…”

JANE: ”Ertappad! En Bergman-imitator som inte ens bryr sig om att studera sin modell ordentligt! Patetiskt!”

BERGMAN: ”Det jag menar är att jag inte ALLTID skrev om mig själv och min familj. Det finns faktisk massvis med exempel på…”

JANE: ”För sent, gubben! Det hjälps inte nu! Du har avslöjat dig själv. Och stick nu äntligen härifrån innan jag kör ut dig igen. Tro mig, du önskar inte bli omhändertagen av dem där vakterna. De ger fan i hur gammal du är…”

BERGMAN: ”90 år fyllda. På dagen!”

JANE: ”Ja, och grattis med det, har den äran och så vidare…

BERGMAN: ”Tackar.”

JANE: ”Hur bra du än håller dig, trots att du är död, så…”

BERGMAN: ”Tror du ändå inte på att jag är Bergman?”

JANE: ”Jag var ironisk! Jag tror bara på det jag kan se, höra och ta på…”

BERGMAN: ”Och här är jag, synbar, hörbar och kännbar!

Jane, jag är verkligen hedrad att du…”

JANE: ”Tack, det räcker…”

BERGMAN: ”Jag menar det. De flesta andra klentrogna skulle ha kört ut…”

JANE: ”Vilket är precis vad jag tänker göra nu och den här gången för gott!”

BERGMAN: ”Men Jane kära…”

JANE: ”Du ska fan inte ’men Jane kära’ mig! Djävla avdankade provinsskådis! Jag har gått på Statens scenskola för fan!”

BERGMAN: ”Säger du det? Det måste ha varit…”

JANE: ”Klaffen, gubbjävel! Nu åker du ut en gång för alla!”

Hon tar Bergmans arm, om möjligt ännu mera handfast än förra gången, och för ut honom.

Off stage hörs dörren som smäller i och sedan låses den ordentligt.

Strax därpå hörs en annan dörr som smäller i och även den låses.

Jane kommer tillbaka, men går rakt ut igen åt andra hållet. Härifrån hörs off stage flera smällande dörrar och dörrlås som låses ordentligt.

Jane kommer tillbaka och häller upp vin i ett glas.

JANE (andfådd): ”Samma procedur som förra gången, miss Jane? Just det: Samma procedur som VARJE gång, miss Jane! Skål ta mig fan!”

Jane dricker och börjar sen arbeta igen. Hon samlar ihop använda tallrikar i högar för sig och glas för sig, prydligt och ordentligt.

Hon är så upptagen av sitt arbete att hon inte märker att Bergman återigen, diskret och knappt märkbart, kommit tillbaka

BERGMAN: ”Statens scenskola, va’? Vilket år?”

Jane slutar arbeta för ett ögonblick, men sätter sedan igång igen. Hon försöker ignorera Bergman, förmodligen i hopp om att han därför försvinner.

Det gör han dock inte.

BERGMAN: ”Vad gör du då här som betjänt? Om jag törs fråga så indiskret? Jag vet, jag vet, arbetslösheten bland skådis spelarna är astronomisk, det var den även på min tid, men ändå. Ett sånt slöseri med talang.”

JANE: ”Vad vet du om min eventuella talang?”

BERGMAN: ”Tillräckligt för att se att du har passion och engagemang…”

JANE: ”Du ser det som ingen på någon teater ser!

Se i stället vart min så kallade talang har lett mig: Betjänt vid Bergmans postuma 90-års VIP-middag! Tala om salta tårar och öppna sår! Tala om att låta förödmjukelsen gå hand i hand med förnedringen! Kanske kan jag driva det ännu längre. Det sägs att de söker diskare här också!”

BERGMAN: ”Där ser du…”

JANE: ”Just det, min nästa befordran är bara runt hörnet! En strålande karriär väntar!”

BERGMAN: ”Jag menar, du har även humor, självironi och…”

JANE: ”Precis det som alla teaterchefer tydligen söker efter hos en skådisspelare!”

BERGMAN: ”Om inte, så är de oprofessionella.”

JANE: ”Där tog du orden rakt ur min mun!

Vänta! Just det! Jag vet! Äntligen!

Där är ju förklaringen på ditt Houdini-nummer!

BERGMAN: ”Säger du det? Jag trodde…”

JANE: ”Käften. Du FINNS INTE!”

BERGMAN: ”Du oroar mig, Jane…”

JANE: ”Med all anledning, du BORDE vara oroad, för nu när jag känner sanningen om hur det hänger ihop, så är jag äntligen på god väg att bli dig kvitt!”

BERGMAN: ”Oj då, det låter farligt.”

JANE: ”Livsfarligt.

Eller snarare dödsfarligt!

För dig, din, din djävla apparition!”

BERGMAN: ”Min djävla vaddå?”

JANE: ”Apparition!

Du är ingenting annat än en hallucination, ett fata morgana, fatta r du? En projektion från mitt undermedvetna!”

BERGMAN: ”Det var värst. Som man säger när man menar att det var bäst.”

JANE: ”För dig. Där är förklaringen på att du tydligen kan gå igenom låsta dörrar! Ge fan i Harry Houdini och David Copperfield! Jag är SJÄLV trickets mästare!”

BERGMAN: ”Jag är väldigt imponerat av dig, Jane…”

JANE: ”Kanske jag är lite sjuk i huvudet så som jag trodde du var, en rymling från någon psykvård. Men nu när jag har hittat nyckeln, är det bara att vrida den i låset och du är borta för gott! Vad sägs om det?”

BERGMAN: ”Jag höll annars precis på att vänja mig vid situationen…”

JANE: ”Mycket ledsen. Tyvärr. Förgäves. Egentligen är du ingenting annat än en hägring, skugga, en film, som jag har suggererat fram ur mitt eget inre! Du är inte du! Du är inte Bergman! Du är min BILD av Bergman! I själva verket är du JAG!”

BERGMAN: ”Det låter inte så värst, jag har alltid varit lite avundsjuk på er kvinnor.”

JANE: ”Du ÄR en kvinna! Grattis!”

BERGMAN: ”Tack, men hörru du, om jag är du, borde jag inte i så fall också veta allt som du vet?”

JANE: ”Kanske det. Det har jag inte tänkt på…”

BERGMAN: ”Varför visste jag då ingenting om Tobias, Roy, Skräddaren och Arslet, innan du berättade om dem?”

JANE: ”Inte vet jag. Det är tydligen inte så det funkar…

Just det! Det funkar bara den andra vägen, såklart: Jag är du, men du är inte jag!”

BERGMAN: ”Det låter komplicerat…”

JANE: ”Du är någon skepnad, gestalt, vad vet jag? Med Bergmans utseende och med Bergmans kropp. Som mitt undermedvetna projicerat fram. Frammanad, om du så vill! Fattar du?”

BERGMAN: ”Kanske, men det ger anledning till två frågor: Ett, hur förklarar du att din projektion faktisk har en substantiell, fysisk kropp? Och två, varför är det just mig, Bergman, som ditt undermedvetna har framprojicerat?”

JANE: ”Det första är hur enkelt som helst att förklara…”

Kanske inte eftersom hon behöver fundera några sekunder på saken.

BERGMAN: ”Nå?”

JANE: ”Tydligen är min suggestionskraft så stark, att jag lyckats med att övertyga även mig själv om att du är den riktige Bergman. Den är så stark att jag förmått mig att TRO att jag inte bara kan se och höra dig, utan även kan ta i och RÖRA vid dig!”

BERGMAN: ”Du måste vara rätt så illa däran för att klara av det konststycket.”

JANE: ”I så fall är jag det. Jag är inte stolt över det, men vilken annan förklaring finns det?”

BERGMAN: ”Men om det tydligen är så viktigt för dig och ditt undermedvetna att tro att jag faktisk finns här på riktigt, även kroppsligt, varför har du då förnekat mig hela tiden och upprepade gånger kört ut mig?”

JANE: ”Därför att mitt förnuft såklart säger mig att du inte KAN vara Bergman eftersom Bergman är död… Just det! Ser du? Om man bara tänker efter ordentligt, kommer man förr eller senare på den rätta, och rationella förklaringen!”

BERGMAN: ”Även om den placerar dig på psykvården?”

JANE: ”Kommer inte på frågan. Eftersom jag redan botat mig själv!”

BERGMAN: ”Och ändå finns jag här. Finns jag inte?

JANE: ”Inte vet jag hur ALLT hänger ihop eller varför! Jag sa inte att ALLA problem var lösta…

Och kanske är alltsammans en DRÖM! Kanske ligger jag nånstans med delirium tremens och DRÖMMER hela fanskapet inklusive DIG! Och vilken djävla MARDRÖM det är!”

Bergman nyper Jane i armen.

JANE: ”Aj! Vad håller du på med?!”

BERGMAN: ”Är det inte så man avgör om man drömmer eller ej? Man nyper sig i armen för att…”

JANE: ”Man nyper SIG SJÄLV i armen, fan-djävel!”

BERGMAN: ”Gör det då.”

JANE: ”Gör vaddå?”

BERGMAN: ”Nyp dig själv i armen.”

JANE: ”Jag behöver inte nypa mig nånstans för att…”

BERGMAN: ”Du törs inte, va’?”

JANE: ”Klart att jag törs, men jag vill inte. Dessutom bevisar det ingenting. Om min självsuggestionskraft är så stark att jag kan inbilla mig att jag kan röra vid dig, så kommer det inte att göra någon skillnad hur mycket jag än nyper mig i armen!”

BERGMAN: ”Nu är jag förvirrad. Är jag en del av din dröm ELLER en projicerad självsuggestion från ditt undermedvetna?”

JANE: ”Inte vet jag! Kanske du ÄR båda delar, eller en kombination, eller än det ena än det andra!”

BERGMAN: ”Med andra ord: Du är precis lika förvirrad som förut.”

JANE: ”Jag håller på att bli tokig. Kring det råder ingen förvirring! Jag är tydligen bortom all räddning! Du kan lika gärna ringa efter psykambulans med detsamma!”

Hon håller tydligen på att bryta ihop. Bergman, sin vana trogen, tar hennes hand och smeker den.

BERGMAN: ”Så, så! Det är ingen katastrof. Jag var själv där, vet du.”

JANE: ”Var då?”

BERGMAN: ”På psyket. Du vet, under skatteaffären då jag blev arresterad mitt under repetitionen på Kungliga Dramatiska teatern. Oerhört dramatiskt.”

JANE: ”Åja. Vem minns inte det?”

BERGMAN: ”Jag bröt fullkomligt samman. Jag trodde inte sånt kunde hända mig. Jag fick gå i behandling, käkade starka psykofarmaka, fick terapi, hela rubbet, och ändå var jag stort sett en grönsak i månader. Det enda jag kunde klara av var att se på teve. Dallas, Dynasty, Same Procedure…”

JANE: ”Du har rätt. Det hjälper när någon haft det värre än en själv.”

BERGMAN: ”Men jag kom över det. Jag tog emot hjälp från professionella och jag grejade det. Jag kom ut på andra sidan: en bättre, starkare, friskare Bergman. Så även om jag såklart hellre skulle varit utan denna omtumlande upplevelse, så var den hälsosam för mig på något vis. Att ta den resan ner i det infernot, det mörkrets hjärta som är varje enskild människas mest fundamentala betingelse, hennes innersta fruktansvärda kärna…”

JANE: ”Jag vet, jag läste din bok, jag menar Bergmans… Vänta, din skitstövel, försöker du fortfarande att inbilla mig…? Har du överhuvudtaget ingen skam?!”

Hon gör sig fri från hans smekningar.

JANE: ”Fy fan! Och i mitt tillstånd! Typisk karl! Man visar lite svaghet och omedelbart kastar de sig över en! Försöker manipulera en!”

BERGMAN: ”Förlåt, jag ville bara…”

JANE: ”Det säger ni alltid!”

BERGMAN: ”Du menar Tobias, Roy…?”

JANE: ”En gång för alla: Lägg av att lägga dig i mitt privatliv! Du… du… Jag vet inte ens vad du är längre! Om jag nu nånsin vetat det! För allt jag vet, kan du vara fan själv i Bergfans-skepnad!”

BERGMAN: ”Du är faktisk inte den första kvinnan som kommer på den idén…”

JANE: ”Djävulens öga! Ormens ägg! Den schackspelande Döden! Och så vidare. Allmän kännedom! Tro inte du kan lura mig!”

BERGMAN: ”Du svarade aldrig på min andra fråga.”

JANE: ”Vilken andra fråga?”

BERGMAN: ”Den om varför det just är mig, Bergman, som du har frammanat, eller drömt fram, eller hur det än är du försöker förklara min annars så oförklarliga närvaro. Varför mig? Varför just precis mig?”

JANE: ”Den frågan är irrelevant nu. Du finns inte, så enkelt är det med den saken. Slut på historien. Jag bara väntar på att du äntligen ska försvinna. Så att jag ska vakna ur denna mardröm och upptäcka att du har återvänt till det andliga tillståndet eller vad det heter, där du vistas efter ditt frånfälle.”

BERGMAN: ”Men än så länge finns jag alltså kvar här, trots allt rationellt förnuft.”

JANE: ”Det är precis rätt: Än så länge. Jag kan vänta.”

BERGMAN: ”Så lätt slipper du inte undan, Jane kära.”

JANE: ”Försök inte med ditt djävla ’Jane kära’-bullshit, jag är immun mot din charm.”

BERGMAN: ”Jag vill minnas att du sa någonting tidigare om att Tobias, Roy et cetera faktiskt kände till din fascination för Bergman…”

JANE: ”Än sen? Alla är fascinerade av Bergman, nu för tiden…”

BERGMAN: ”Tackar så mycket!”

JANE: ”…Speciellt eftersom han är död. Plötsligt är alla hans fans och har alltid varit det, även de som hatade honom.

Den stora nationella ikonen, klenoden, symbolen, avguden, världsberömmelsen, med alla dessa internationella erkännanden, hedranden, utmärkelser, priser, medaljer…”

BERGMAN (viftar bort det): ”Förgängligt tingeltangel.”

JANE: ”… Och självfallet fanns det mycket att fascineras av även då när han var vid liv.

Det vore dessutom idiotiskt att förneka att ingen annan svensk i förra seklet kom ens i närheten av honom och att det troligen inte kommer någon liknande skepnad igen på ett sekel…”

BERGMAN (smickrad): ”August Strindberg dog 14 maj 1912. Så nog överdrivar du en smula!”

JANE: ”Inte alls. Frånsett enskilda filmer har hela hans produktion hållit en så konsekvent hög standard att det vore skrattretande att föreställa sig att någon svensk ens skulle komma i närheten av hans kvalitet de närmsta decennierna.”

BERGMAN: ”Du sa ett sekel först!

Men ändå oerhört smickrande, Jane. Du är verkligen fascinerad… Förresten: Vilka enskilda filmer talar du om?”

JANE (ignorerar det sista): ”Så min konklusion är, frånsett småsaker… det finns verkligen anledning att fascineras av Bergman…”

BERGMAN: ”Kan du vara lite mera specifik? Vilka småsaker?”

JANE: ”För att återvända till din ursprungliga fråga, varför just Bergman? När man till det som jag just listat, bifogar att det faktisk i dag är karlns 90-års födelsedag, och att jag tog jobbet som betjänt på VIP-middagen till hans minne… på samma dag och av samma anledning… hur skulle det kunna vara någon annan, som materialiserades för mig?”

BERGMAN: ”Du menar från ditt undermedvetna?”

JANE: ”What ever. Ingenting märkvärdigt med det alltså. Och om Tobias, Roy, Skräddaren OCH Arslet tror att jag låter mig uppretas av deras dolda kameror så får de förbereda sig på en besvikelse. Jag är INTE en förlorare! Jag är INTE ett fiasko! Jag är INTE ett enda stort misslyckande i mitt liv och min karriär! Och jag håller INTE på att förlora förståndet!”

BERGMAN: ”Tur för dig, Jane…”

JANE: ”Tacka fan för det, eller vem du nu än är!”

BERGMAN: ”…men jag tror dig inte.”

JANE: ”Terrific! Till och med mina egna fantasifoster tycker jag är en förlorare!”

BERGMAN: ”Det var inte så jag menade.”

JANE: ”Redan det att jag bråkar med mina egna fantasifoster gör mig till en förlorare, på god väg till psykvården! Terrific! För klarhetens skull, det är ironiskt menat. Återigen.”

BERGMAN: ”Tvärtom. Jag känner mig faktisk oerhört rörd. Hedrad, tagen och ärad. Att en attraktiv ung framåtsträvande och talangfull skådespelerska som du tydligen är, är så fascinerad av mig att hennes undermedvetna projicerar fram ingen annan än MIG. Och det på MIN 90-årskallas. Bättre betyg går det helt enkelt inte att få.”

JANE: ”Jag har hört om dig och dina förförelsetekniker.”

BERGMAN: ”Säger du det?”

JANE: ”Jag säger det. Det var ju nära på det enda som skådespelerskor i alla åldrar pratade om sinsemellan medan du ännu var vid liv.”

BERGMAN: ”Säger du DET?”

JANE: ”Som om du inte visste DET!”

BERGMAN: ”Jag kanske misstänkte det ibland…”

JANE: ”En sån patologisk lögnare du är! Du spelade medvetet på just det!”

BERGMAN: ”Bara för att få fram dem bästa prestationerna…”

JANE: ”Hycklare! Det var mest för din egen skull, för att få bekräftelse som maktfull MAN och oemotståndlig kvinnokarl.

Även då, som icke-praktiserande, på gamla dar.”

BERGMAN: ”Vad vet du om min praxis på gamla dar, eller på unga dar, för den delen?”

JANE: ”Bara det du själv har skroderat om i dina böcker…”

Under tiden de samtalat med varandra har de blivit mer och mer intima med varandra.

Plötsligt vrider sig Jane loss.

JANE: ”… vill säga, det BERGMAN har skrutit med i böcker och intervjuer, såklart.”

Hon tar ett glas, häller upp vin, dricker.

BERGMAN: ”Tror du det är så klokt?”

JANE: ”Det är inte klokhet som har fört mig till denna tillfälliga höjdpunkt av min karriär, så vem bryr sig? Som jag ser det, blir jag hursomhelst inte kvitt dig, vem du än är. Förrän jag vaknar ur denna mardröm. Så ju snabbare jag somnar dess bättre. Därför: Samma procedur som förra gången, herr Bergman? Varför inte? Samma procedur som VARJE gång, fröken Jane! Skål!”

Hon dricker igen.

Jane märker att Bergman blev påtagligt sorgsen.

JANE: ”Vad är det som bekymrar dig? Mor? Far? Fadersgestalt? Bergmans vålnad?

Där har vi det. Du är Bergmans vålnad! Eller hur?”

BERGMAN: ”Fråga inte mig. För allt jag vet är jag bara en frammanat ande, tack vara din, oerhört starka suggestionskraft. Om det är din definition på en vålnad, så gärna för mig. Men jag förstår att du även har olika andra teorier…”

JANE: ”Problemet är bara, att jag inte TROR på vålnader, spöken och gengångare…”

BERGMAN: ”Det gör faktiskt sammanhanget utomordentligt logiskt. Som skådespelare vet du, ända djupt ner i ditt undermedvetna…”

JANE: ”Gör narr av mig du bara, gespenst, gengångare, spöke!”

BERGMAN: ”Förlåt, men du vet att på teatern finns hur många vålnader, spöken och gengångare som helst. I själva byggnaderna och inte minst i pjäserna. Hamlet den äldre till exempel, och Banquo i ’Macbeth’, och Mjölkflickan i Strindbergs kammarspel ’Spöksonaten’, och sir Toby, amiral von Schneider, Mr. Pomeroy och Mr. Winterbottom i ’Der 90. Geburtstag’, och även jag har dem med i mina filmer i olika variationer. Varför skulle inte du få för dig att jag visade mig för dig i ett sammanhang där du är särskilt mottaglig just för mig?”

JANE: ”Därför, käre spöke, eftersom det inte FINNS några spöken. Inte såna som kan visa sig för någon! Det finns inga monster heller. Det vet varje barn. Liksom det vet, att det inte finns någon tomte heller för den delen.”

BERGMAN: ”Där ser man. Oh ändå finns jag här.”

JANE; ”Jaså, det är du som är tomten?”

BERGMAN: ”Och om jag var det? Skulle du då inte börja tro på honom igen? Efter detta? Efter i kväll?”

JANE: ”Jag skulle nog ta mig en sup till, MÅNGA supar till, tills jag kom till vettet igen!”

BERGMAN: ”Jane, kära…”

JANE: ”Ja, far, jag ska! Men inte i kväll. Förresten, medan jag ändå har dig här. Jag vet faktiskt varför du, jag menar Bergman, varit så påtagligt närvarande hos mig på sistone. Sedan förra året.”

BERGMAN: ”Intressant. Berätta…”

JANE: ”Det är helt enkelt för att jag varit så in i helsike förbannad på dig! Jag hatar dig, din… din Bergmandjävel!”

BERGMAN: ”Ser man på.”

JANE: ”Din djävla, förbannade lögnare, hycklare, förrädare, svikare!”

BERGMAN: ”Om det här gäller mina fruar och barn, så…”

JANE: Skit i dem! Det här gäller MIG!”

BERGMAN: ”Förlåt, jag tänkte bara att någon av dem kanske hade skrivit en bok, en sån där smädeskrift. Om vilket monster jag var…”

JANE: ”Fullt berättigat i så fall. Men nu gäller det alltså MIG och MITT hat mot dig!”

BERGMAN: ”Förlåt, fortsätt.”

JANE: ”Tack.”

BERGMAN: ”Jag är såklart oerhört intresserad.”

JANE: ”Nu håller du fan käften!”

Bergman vill säga ytterligare något, men Jane tystar honom genom att lyfta handen i protest.

JANE: ”Äntligen! Så här är det: Vad fan inbillar du dig med att DÖ just när jag behövde dig som bäst?!”

BERGMAN: ”Jag är ledsen…”

JANE: ”Käften, sa jag! Vem fan tror du egentligen du är, att du bara kan lägga dig att dö därute på din djävla fucking Fårö, när det är här och nu och LEVANDE jag behöver dig?!

Fårskalle!

En sån envis självupptagenhet är ju upprörande.

Och typiskt dig! En sån hänsynslöshet! Jag höll just på att göra stöten, jag skulle uppsöka dig och låta mig förföras av dig, som så många före mig, och sen skulle jag äntligen bli stjärna!”

BERGMAN: ”Om jag bara hade vetat…”

JANE: ”Säger han nu, när han är hjälplös, värdelös och till på köpet DÖD! DET är det ultimata sveket! Fy skäms, säger jag bara, fy skäms på dig!”

BERGMAN: ”Jag beklagar verkligen.”

JANE: ”Jag har ingen användning av dina ursäkter nu. Jag har bara förbannelser för dig! Jag HATAR dig! Se på mig: Uppklädd som en pajas till den enda roll jag troligen nånsin får, som tredje betjänt i ett fjärderangens catering-företag!”

BERGMAN: ”Fjärde rangens? Säger du det?”

JANE: ”Såklart. Tror du dina VIP-kompisar spenderar mer pengar än högst nödvändigt på dig och ditt minne nu? Fan heller. Nej du gubben, när man är död, så är man verkligen död för sin omgivning, vill säga alla förutom mig tydligen. Så var så god: mera salt i det öppna blödande såret, mera förnedring, följd på förödmjukelsen!”

BERGMAN: ”Fjärderangens catering-företag? Säger du det?”

JANE: ”Det värsta är, att på grund av din försumlighet, din envisa egotripp, att dö i förtid, så har jag inte bara reducerats till soppojke vid de rikas bord, utan nu tydligen också till en narr med delirium. Som ser spöken mitt i ljusa sommarnatten! En för förvaring mogen dåre, som pladdrar högt med sig själv i föreställningen om, att hon snackar med Bergmans vålnad! Det är för fan vad du har åstadkommit! Grattis och återigen grattis. Dock INTE på födelsedagen! Bara för det att du plötsligt insisterade på att dö vid fel tillfälle! Djävla… plågoande!”

BERGMAN: ”Får jag kanske påminna dig om att jag var rätt så krasslig, ja, faktiskt riktigt sjuk på slutet…”

JANE: ”Det är ingen ursäkt! Du har varit sjuk förut! Du har just braverat med din vistelse på psyket! Och medan du fortfarande var vid liv tjatade du jämt och ständigt, på teve och jag vet inte var, om hur du under någon operation var alldeles medvetslös, och på så sätt död, att du förlorade en hel dag eller några timmar ur ditt liv, som du aldrig får tillbaka, eller vad det nu du ville säga…”

BERGMAN: ”Du har helt rätt, det var…”

JANE: ”Bullshit, var vad det var! Som om inte ALLA har haft samma upplevelse när de fått sin blindtarm bortopererad! Men typiskt för dig, du ska göra allt till någonting märkvärdigt bara för att det hände DIG! Vakna gubbjävel! Varje gång du somnar förlorar du medvetandet, men du har inte förlorat halva livet för det!

Djävla struntprat, djävla självupptagen idioti som du kan få kulturkyparidioter på tv och radio och tidningar och gud vet var, att ta på djävligaste allvar, bara för att du är Bergman, eller VAR Bergman eller va fan du nu är. Var. Är.”

BERGMAN: ”Jag har aldrig tänkt på det, på det viset…”

JANE: ”Och nu är det för sent! Liksom det är för sent för mig!”

BERGMAN: ”Det var alltså inte med flit…”

JANE: ”Ingenting var med flit för dig! Bara om det lyckades. Då var du fullt medveten om dina konstnärliga verktyg. Annars lät du bara ditt undermedvetna ta över, så ingen rationell förklaring behövdes. Men alltid med perfekt konstnärlig effekt! Ditt bullshit tog aldrig slut!”

BERGMAN: ”Och sen så tog det faktisk slut ändå…”

JANE: ”För tidigt! Och nu roar du dig med att göra narr av MITT undermedvetna! Ditt… ditt perversa svin!”

BERGMAN: ”Inte alls. Jag känner den allra största respekt för ditt liv, Jane…”

JANE: ”Mitt UNDERLIV snarare!

Mera bullshit! Mera förförelseteknik! Varför måste du dö? För att göra mig till objekt för dina tekniker, ditt bullshit? Var finns rättvisan?”

BERGMAN: ”Du, om det är rättvisa du söker, så är du i fel bransch…”

JANE: ”Varför blev det inte jag? Alla de tjejer som du har förfört till nationella succéer, internationell uppmärksamhet, världsberömmelse, pengar?

Jag skall i stället vara lycklig om jag får en sängplats i dormitoriet på närmsta psykvård! Vad hade de tjejerna som JAG inte har? Tala om det för mig!”

Hon börjar snyfta, och strax är Bergman vid hennes sida, tar hennes hand, smeker den et cetera.

BERGMAN: ”Ingenting, jag svär. De tjejerna hade ingenting som inte du har. Det är bara en fråga om timing, om tur.”

JANE: ”Bullshit.”

Konstpaus.

JANE: ”Menar du det?”

BERGMAN: ”Såklart jag menar det. Du skulle ha sett de där tjejerna när jag först upptäckte dem. Hopplösa! Gråtfärdiga!”

JANE: ”Det är bara sånt du säger för att göra mig glad.”

BERGMAN: ”Inte alls. Såklart måste det finnas ett uns verklig talang nånstans på botten av tåredalen. Det svåra är att hitta dit och ta fram den och utveckla den. Men bortsett från det, är det bara en fråga om rätt plats på rätt tidpunkt. Det är allt. Och utifrån det jag har sett, sedan jag träffade dig, har du definitivt den talang som krävs. Det garanterar jag.”

JANE: ”Det är lätt för dig att säga det nu, när det är för sent.”

BERGMAN: ”Men det är inte för sent! Åtminstone en av oss är fortfarande vid liv!”

JANE: ”Ja, men det är ett fel en…”

BERGMAN: ”Säg inte det! Säg aldrig det! Jag förutspår en stor karriär för dig, Jane. Jag är bara ledsen att jag inte träffade dig tidigare, så jag själv kunde ha hjälpt dig en bit på vägen.

JANE: ”En gång förförare, alltid förförare. Även postumt!”

BERGMAN: ”Vad vill du jag ska göra? Vad KAN jag göra för dig? Jag vet inte mycket om det här vålnads-yrket, eller vad det kallas och vad det är. Hur går det till i praxis? Men jag tog mig i alla fall hit, eller hur? Om det så var tack vare din omedvetna kallelse, frammaning eller vad du nu kallar det. Hursomhelst, jag är ny på området, faktiskt i tjänst bara sedan 30 juli 2007, så jag känner inte alla mina optioner, om några alls. Jag vet bara hur det funkar med dig, men det är väl inte så tokigt heller för en nybörjare, eller hur?!”

JANE: ”För all del. OM man nu är tokig, som jag tydligen är.”

BERGMAN: ”Det jag menar är, att såvitt jag vet, kommer jag att tillbringa resten av evigheten med att skrämma gott folk med rasslande kedjor och annan spökrekvisita. Å andra sidan, såvitt jag vet, behöver det inte bli så heller. Vad sägs till exempel om att jag tar mig till Marie-Louise Ester Maudes kontor och berättar för henne vilken underbar skådespelare du är?!”

JANE: ”Ha, ha.”

Konstpaus.

JANE: ”Skulle du vilja?”

Konstpaus.

JANE: ”Hur skulle det gå till?”

BERGMAN: ”Inte vet jag. Men jag kanske även är en självständig varelse av nåt slag som kan ta röra sig fritt efter eget huvud.”

JANE: ”Det är ju rena galenskapen. Om du är någonting alls, så är du en produkt av min fixering vid dig…”

BERGMAN: ”Du har en fixering vid mig?”

JANE: ”Mitt HAT, menar jag såklart!”

BERGMAN: ”Var det Tobias som sa du hade en fixering vid mig?”

JANE: ”Försök hålla dig till saken…”

BERGMAN: ”Det var väl inte Arslet antar jag.”

JANE: ”Hursomhelst: Hur skulle du kunna röra dig fritt och oberoende av mig när det är jag som när dig?”

BERGMAN: ”Bra fråga. Men du när mig, som du säger, i min nuvarande gestalt. Jag är en produkt av dig och på så sätt beroende av dig. Men nu, när jag verkligen är här… Tänk på Pinocchio…”

JANE: ”Okej, sluta med det tjafset, lögnare.”

BERGMAN: Och om det inte är tjafs? Tror du att du är den enda som någonsin kommer att kunna se och prata med mig?”

JANE: ”Om du överhuvudtaget finns i någon form, i någon dimension, i så ja, såklart är jag det. Du är min produkt.”

BERGMAN: ”Kanske du vill kalla in de där vakterna med batonger som står utanför och kolla om de kan se, höra och känna mig, de med.”

JANE: ”Vilken strålande, skrattretande, löjlig idé!”

BERGMAN: ”Jag förstår. Du törs inte. Jag tänkte väl det.”

JANE: ”Det är inte alls det.”

BERGMAN: ”Vad är det då? När du vägrar att konfrontera din fantasi med verkligheten, är du då rädd att framstå som tokig även inför andra?”

JANE: ”Kanske det, sånt är ju aldrig roligt att…”

BERGMAN: ”Eller kanske det rör sig om någonting helt annat?”

JANE (trevande): ”Okej, kanske jag bara vill ha dig för mig själv…”

BERGMAN: ”Säger du det! Jag är smickrad! Jane kära…”

JANE: ”Sluta! Inbilla dig något!”

BERGMAN: ”Det skulle aldrig falla mig in, under omständigheterna, men du måste medge att…”

JANE: ”Jag medger inget. Så, hur var det med Marie-Louise Ester Maude?”

BERGMAN: ”Jaså, du delar mig gärna med Marie-Louise Ester Maude, men inte med…”

JANE: ”När det gäller jobb och karriär, gäller andra regler. Du skulle alltså viska henne i örat.”

BERGMAN: ”Just det, om vilken fantastisk skådis du är.”

JANE: ”Kanske jag ska följa med för säkerhets skull, om det ska ha någon effekt…”

BERGMAN: ”Litar du inte på mig?”

JANE: ”Såklart inte. I övrigt är allt detta ju bara idiotisk spekulation från din sida i ett desperat försök på att rättfärdiggöra din groteskt opålitliga närvaro här!”

BERGMAN: ”Du är expert på att tära på en mans självtillit!”

JANE: ”Dessutom är Marie-Louise Ester Maude kanske inte alls mottaglig för röster från andra sidan. Jag menar bortsett från dem som kommer från hennes andra hälft, såklart!

BERGMAN: ”Du har rätt, det kan vara ett rejält problem. Inte alla är lika känsliga som du.”

JANE: ”Och teaterchefer minst av alla, enligt mina erfarenheter.”

BERGMAN: ”Du ger upp redan? Eller du vill kanske försöka med någon annan stor teaterman först? Norén kanske?”

JANE: ”Han lyssnar inte på det örat. Han lyssnar bara på egna fjärtar.”

BERGMAN: ”Visserligen, men vi måste ju börja nånstans.”

JANE: ”Kanske någon länsteaterchef?”

BERGMAN: ”För all del. Men länsteater?”

JANE: ”Varför inte? Vem som helst!”

BERGMAN: ”Då måste du verkligen vara desperat!”

JANE: ”Du har märkt det?”

BERGMAN: ”Förlåt, men du gör det verkligen inte enkelt för dig själv eller för mig, för den delen.”

JANE: ”Jag vet. De flesta skådisar har inte råd med ett eget konstnärligt omdöme om de vill leva och jobba som skådisar. Den enskilde som faktisk HAR ett eget omdöme, håller tyst med det, om hon vill överleva.

De allra flesta lyckas med att inbilla sig att de inte ens BEHÖVER ett eget omdöme. Sen tror de på det, och karriären får åtminstone en chans att hamna på rätt räls. För min del är det hopplöst att försöka lura någon. Jag kan knappast än lura mig själv.”

BERGMAN: ”Det är din sensmoral? Gömma sig? Ge upp? Låta de andra vinna? De omdömeslösa?”

JANE: ”I jämförelse med ditt förslag? Alla dagar.”

BERGMAN: ”Varför inte åtminstone försöka? Vad kan du förlora?”

JANE: ”Förutom förståndet?”

/Avsnitt 7/

BERGMAN: ”Vad tänker du göra i stället?”

JANE: ”Göra? Med vaddå?”

BERGMAN: ”Med din karriär så klart! För att få den på rätt räls, som du kallar det.”

JANE: ”Jag HAR en karriär, en alldeles utmärkt karriär, inom catering-branschen, tackar så hemskt mycket för intresset. Och eftersom jag hursomhelst snart kommer att vistas permanent på den slutna avdelningen, så är även min framtid säkrad. Mitt svar på din fråga är således ingenting. Jag kommer att göra absolut ingenting. Bara hoppas, att du snart försvinner och lämnar mig i fred.”

Hon häller upp vin i ett glas.

JANE: ”Samma procedur som förra gången, Jane kära? Varför ändra ett vinnande koncept? Samma procedur som VARJE gång, tjejen! Skål!”

Hon dricker ut glaset i ett drag.

JANE: ”Fy fan! Rent kattpiss! Men gott för det överordnade syftet!”

BERGMAN: ”Jag förstår. Du tycker att kräket Tobias, fettbollen Roy, Skräddaren och inte att förglömma Arslet, ska få sista och därmed även bästa skrattet.”

JANE: ”Nu ska du passa dig djävligt noga, herr Spöke! Jag har kört ut dig förut…”

BERGMAN: ”Och vilken praktsuccé det blev!”

JANE: ”Bara därför att du inte spelar fair!”

BERGMAN:Ö ”Där är du igen, med ditt krav på rättvisa. Jane kära, det finns ingen rättvisa i vår bransch, och det lilla som faktiskt finns trots allt, får man fan själv roffa åt sig, innan någon hinner före. Sen blir det helt slut på den varan.”

JANE (lite påverkad): ”Jag ska tala om för dig…”

BERGMAN: ”Med eller utan dold kamera vill du med andra ord att kräk-kvartetten med Tobias i spetsen skal få triumfera, och få säga, citat: ’Vad sa vi? Den där Jane fick det öde hon förtjänade. Ingen stor förlust för världen i övrigt.’ Slut citat. Så kommer de att säga, ifall du vägrar att förhindra det genom egna handlingar. Den här gången är det jag som säger grattis: Grattis, Jane.”

JANE: ”Jag ska berätta någonting för dig om Tobias, Roy et cetera. Det där Arslet kallas inte så för ingenting!”

BERGMAN: ”Det skulle jag aldrig ha gissat.”

JANE: ”Faktisk förtjänar samtliga av dessa typer att kallas så!”

BERGMAN: ”Jag förstår det, otäcka typer, men ändå vinnare…”

JANE: ”Du förstår inte någonting. Du är död!”

BERGMAN: ”Visserligen, men ändå…”

JANE: ”Om du bara anade vad de kräken gjorde mot mig, hur de utnyttjade mig för sina egna ändamål, så…”

BERGMAN: ”Kanske jag ändå anar lite grand…”

JANE: ”Hur skulle du kunna?”

BERGMAN: ”Förstår jag dig rätt, att alla dessa kräk har någon anknytning till de dramatiska konstarterna, teatern, filmen, teve och så vidare?”

JANE: ”Hur annars girl meets boy i detta yrke?”

BERGMAN: ”Precis vad jag tänkte. Och samtliga dessa kräk lyckades alltså med att utnyttja den position du hade inom branschen för sin egen vinnings skull? Är det rätt uppfattat?”

JANE: ”Det är ju det jag säger. På det grövsta och mest osympatiska sättet. Det var köp och släng som gällde, det är deras aktivt praktiserande handlingsstrategi!”

BERGMAN: ”Den ena efter den andra använde dig som språngbräda för egna karriärer…”

JANE: ”Just det. Alldeles skamlöst! Rena vita slavhandeln!”

BERGMAN: ”Låt mig se om jag förstått saken rätt. Det rör sig om en regissör, en teaterskräddare, en…”

JANE: ”Vänta, vänta, vänta. Vad är din poäng?”

BERGMAN: ”Och du själv var på den tiden en ung skådis, nyexaminerad från Statens scenskola…”

JANE: ”Än sen? Jag blev hejdlöst exploaterad på grund av min naivitet och oerfarenhet!”

BERGMAN: ”Precis, men du hade alltså ingen rejäl position i branschen alls, medan dessa… kräk var, om jag har förstått dig rätt, väletablerade yrkesmän…”

JANE: ”Inte Tobias. Inte på den tiden!”

BERGMAN: ”Men de andra…”

JANE: ”…Han var bara en vanlig skådis som jag.”

BERGMAN: ”Ursäkta, men för mig låter det som om det i stället var DU som försökte att använda DEM och DERAS positioner som trampolin för DITT avancemang i branschen…”

JANE: ”Vad fan snackar du om? Det är JAG som är offret!”

BERGMAN: ”…Det låter på mig som att du är rasande på dem för att du INTE lyckades med att använda dem för att nå dina egna karriärmål…”

JANE: ”Va faaaan…!”

BERGMAN: ”För att DE lyckades med att göra karriär medan du stannade kvar i det träsk som du var när ni träffades…”

JANE: ”Vems projektion är du egentligen?! Ska jag låta mig huggas i ryggen av nån djävla fantom som jag själv har frammanat ur mitt eget undermedvetna? Faaaan heller!”

BERGMAN: ”Jag berättar bara som jag förnimmer…”

JANE: ”Det är tacken för att jag räddade dig ur dödsriket! Din… din pelikan fan!”

BERGMAN: ”Jag är oerhört ledsen om jag har sårat dig…”

JANE: ”Sårat mig?! Det var mitt livs understatement. Jag ligger här och blöder till döds på grund av dig!”

BERGMAN: ”Men du måste medge att…”

JANE: ”Jag medger inget inför en djävla fantom, en djävla förrädarefantom!”

BERGMAN: ”Får jag tolka din upprörda stämning så, att du egentligen ger mig rätt…”

JANE: ”Du kan ta dina djävla konklusioner och analyser och sticka dem upp i…”

BERGMAN: ”Arslet! Ja, jag vet. Ironiskt nog även namnet på en av dina…”

JANE: ”Det kvittar mig fullkomligt vad du säger. Du är ändå bara ett spöke. Vem bryr sig vad ett spöke säger? Själva frågan är absurd!”

BERGMAN: ”Förlåt om jag gjorde dig ledsen, Jane kära…”

JANE: ”Jag och ledsen? För ett spökes skull? Sällan! Och bara så att du vet: Det var JAG som spolade alla fyra i tur och ordning, oavsett vad de än säger! Spolade ordentligt! Klosett-spolade, dass-spolade, avträde-spolade! Fattar du?”

BERGMAN: ”Jag fattar.”

JANE: ”Då så.”

Hon häller upp vin i sitt glas.

BERGMAN: ”Jane, tror du inte det räcker nu?”

JANE (håller upp glaset): ”Det här? Har jag missat nåt? Är jag redan medvetslös?”

BERGMAN: ”Nej, men…”

JANE: ”Då räcker det tydligen INTE än. Samma procedur som förra gången? Det funkade ju så bra! Samma procedur som VARJE gång! Skål!”

Hon dricker.

BERGMAN: ”Jane, det jag ville säga…”

JANE: ”Ska du ha en sup? Du med? Det finns tillräcklig för alla, även spöken!”

BERGMAN: ”Jane, du behöver inte vara ledsen. Det du gjorde, gör alla…”

JANE: ”Cosi fan tutte! Du skulle ha gjort ”Cosi fan tutte” i stället för ”Trollflöjten”.

BERGMAN: ”Kanske det. Det jag menar är att det inte är något att skämmas för. Alla försöker på något vis att hitta en genväg till framgång. Du lyckades inte, men därför behöver du inte ge upp…”

JANE (fnissar): ”Ska jag då ge ner?”

BERGMAN: ”Det enda felet du gjorde var att du fastnade i ett mönster där du förväntade dig att ANDRA skulle ta dig med sig under deras karriäruppsving.”

JANE: ”Jaså, allt är alltså mitt fel, va?”

BERGMAN: ”Därför att du inte behöver den sortens skjuts. Din talang är tillräckligt stor för att du ska kunna klara framgången själv. Allt som fattas är att du TROR på det och naturligtvis dig själv.”

JANE: ”Åja, som att jag ska tro på dig? Då är jag redan död i den pöl av blod som kan skrivas på ditt konto!”

BERGMAN: ”Jag menar det på allvar…”

JANE: ”Jag med!”

BERGMAN: ”Det är faktisk din skyldighet. Att inte låta din talang stelna på detta vis.”

Han gör med käppen en gest över bordet, hela rummet.

JANE: ”Typiska överklassfasoner. Förakt och överlägsenhet för det arbetande folkets bidrag till samhällsekonomin!”

BERGMAN: ”Du menar ’fjärderangens catering-företag’?

JANE: ”Det svider fortfarande, va? Ingen ska ostraffat reducera den store Bergman till någonting av andra rang. Och fjärde rang är ju rena dödsförolämpningen. Har jag rätt eller har jag rätt? Ta upp det med dina VIP-kompisar, hemsök DEM istället för mig!”

BERGMAN: ”Det här rör sig inte om mig…”

JANE: ”…Men så går det när du inte längre får regissera världen kring dig. Välkommen till verkligheten. Den verkliga verkligheten. Min verklighet, kamrat! Synd att du måste dö först för att vara med om den upplevelsen! Tur för dig.”

BERGMAN: ”Allvarligt talat, det smärtar mig att se dig desintegreras i sprit och självömkan…”

JANE: ”I så fall se åt andra hållet, eller ännu bättre, stick! Jag har i alla fall inte bett dig att komma!”

BERGMAN: ”På sätt och vis är det väl precis det du har gjort. Du är ett med ditt undermedvetna.”

JANE: ”Du lämnar inte mycket utrymme för tolkning och analys, va?”

BERGMAN: ”Du känner på dig att det är någonting i ditt liv som inte stämmer, och i skuggan av allt detta firande av mitt 90-årskalas…”

JANE: ”Och vilket firande! Jag höll på att tråka ihjäl mig! Det var nästan, men bara nästan, värre än minnesstunden över dig på Dramaten! Fy fan!
Drottning Silvia, kronprinsessan Victoria, statsminister Fredrik Reinfeldt, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, ambassadörer från flera länder, Lena Endre, Pernilla August, Gunnel Lindblom, Bibi Andersson, Julia Dufvenius, Stina Ekblad, Ewa Fröling, Marie Richardson, Börje Ahlstedt, Jonas Malmsjö, Per Myrberg, Björn Granath, Johan Rabaeus…
’Ofta hör jag dem, ibland tycker jag att jag ser dem. Demoner, änglar, spöken, vanliga människor, de är fullt sysselsatta med egna angelägenheter, bortvända, hemlighetsfulla. Ibland talar vi med varandra men i förbigående, händelsevis…
Var skrev du det? I ’Efter repetitionen’? Och varifrån kommer ’Varje dag leker vi i vårt yrke med tiden: förlänger, förkortar, upphäver. Det sker självklart utan att vi ägnar en tanke åt fenomenet. Tiden är bräcklig, en ytkonstruktion, nu försvinner den helt.’ Var det i ’Laterna Magica’?
’Jävlar – fan – pitten – skit – helvete – kuken – fittan – satan – knulla – jucka – baja – arschel – piss – tasken – röven – murran…’ Känner du igen dem orden? De är dina. De är Alexanders. Hans sorgemonolog i ’Fanny och Alexander’.”

”Hursomhelst, av det skälet, lämnad ensam, här efteråt, plockar du fram mig för att erinra dig dina till hälften glömda, undangömda och förkvävda visioner och ambitioner som skådespelare…”

JANE: ”Jag hade planer, på sikt naturligtvis, att även skriva och regissera…”

BERGMAN: ”Där ser du! Just under ytan finns de där visionerna, ambitionerna, och om jag kan fungera som någon sorts katalysator, så har min vistelse här på jorden inte varit alldeles förgäves. Nej. Varför vara så blyg? Det var en pangsuccé!”

JANE: ”Just det. ’Befriaren kommer! Välkommen, du bleka, milda! – Sov du sköna, osälla, oskyldiga, utan skuld till dina lidanden, sov utan drömmar, och när du vaknar igen… må du hälsas av en sol som icke bränner, i ett hem utan damm, av fränder utan skam, av en
kärlek utan vank…’”

BERGMAN. ”När skrev jag det?”

JANE: ”Det är ur ’Spöksonaten’. Du regisserade den. Flera gånger. Så nu med din hjälp blir det så mycket enklare att hitta motivationen och modet till att äntligen ta livet av mig! Kanske vi kan träffas igen snart, på den andra sidan! Det är väl någonting om något att se fram emot!”

BERGMAN: ”Vad vill du att jag skall svara?”

JANE: ”Va? Du vill faktisk att jag ska…?”

BERGMAN: ”Motivationen och modet! Det är dessa två egenskaper, och inte minst TRO, tro på att du trots allt ska klara av även den här krisen! Tro mig, jag har haft tillräckligt med egna kriser! Jag vet!”

JANE: ”Kan tro det. Krisen till exempel när du ÅTER skulle bestämma dig för vilken fru och vilka barn du skulle svika den här gången. Men du hade ju turlig nog för dig, alltid din KONST som den stora motivationskällan och även universella ursäkt för allt det elände som dina närmaste drabbades av.”

BERGMAN: ”Du med! Glöm aldrig det! Du är en konstnär, du med!”

JANE: ”Det är just tvärtom. Dessutom finns det knappast några pengar i skiten.”

BERGMAN: ”Säg inte det! Dessutom är pengar inte allt.”

JANE: ”Inte? Tala om det för min hyresvärd, år efter år, den första dagen i månaden.”

BERGMAN: ”Det är just den sortens distraktion du måste lära dig att se bort ifrån!”

JANE: ”Och hur gör jag det, o maestro?”

BERGMAN: ”Du måste TRO, tro på din talang! Om du bara tror att du KAN lyckas, så KOMMER du att lyckas, förr eller senare…”

JANE: ”Enkelt för dig att säga. Du är redan död, där du bor, är hyran kanske inte det största bekymret.”

BERGMAN: ”…och tills dess, kommer de praktiska, triviala problem att lösa sig själva. Alla i tur och ordning. Bara du inte slösar bort din tid och koncentration och talang på att bekymra dig över framtiden!”

JANE: ”Ja, jag kan se det framför mig, i tur och ordning.

Ett: Jag blir vräkt från min lägenhet därför att jag inte har betalt hyran.

Två: Jag blir uteliggare därför att alla mina gamla pojkvänner hatar mig.

Tre: Jag blir sjuk av uteliggartillvaron.

Fyra: Jag dör i ofattbart elände på gatan, i den välinredda papplåda som var mitt nya hem.

Fem: Framtiden är avklarad därför att den inte längre finns. Konklusion: Problemen är lösta, i tur och ordning.

Oavsett vad alla säger om dig: Du ÄR ett geni!”

BERGMAN: ”Jag vet, det är svårt. Det finns oerhört mycket ångest att komma förbi. Ärligt talat, slipper du den aldrig totalt, oavsett hur mycket framgång du får, men du måste lära att bemästra den, ångesten alltså. Framförallt gäller det, att behålla sin tro…”

JANE: ”Vilket djävla tjat om tro från en man som gjorde sig en karriär på att förneka just TRO!”

BERGMAN: ”Inte förneka…”

JANE: ”OK då. Demonstrera hur irrelevant det är att tro.”

BERGMAN: ”Det var en annan sorts tro…”

JANE: ”Jag vet, jag vet, din djävla biskop till far och allt det fanskapet.”

BERGMAN: ”Domprost faktisk.”

JANE: ”Hursomhelst: Låt mig slippa allt detta tjafs!”

BERGMAN: ”Min poäng är, att för att bli en lyckad konstnär måste man kämpa på ett flertal fronter, och tvivlet på den egna förmågan är den värsta motståndaren av dem alla. Det finns alltid gott om folk som vill att du skall känna dig värdelös: kanske din egen familj, som planerade en annan karriär för dig, dina så kallade vänner, dina kolleger, ja hela branschen. Det finns fler än många som gör sitt bästa för att du skall känna dig dålig och oanvändbar…”

JANE: ”Ska du tala om det för MIG?”

BERGMAN: ”… för att om du ger upp blir utrymmet för deras agerande större. I alla fall enligt deras felkonstruerade logik. Det är rena Tarsandjungel där ute Jane. Det gäller att hänga kvar i lianerna, trots det så kallade sunda förnuftet. Och för det krävs det tro…”

JANE: ”Återigen! Så mycket djävla tjafs om tro från en världsberömd icke-troende!”

BERGMAN: ”Kalla det någonting annat då. Självtillit, inbilskhet, vad fan du vill. Poängen är att du inte får spola ner din talang på en femterangens…”

JANE: ”Fjärderangens, om jag får be!”

BERGMAN: ”… Catering-idioti som denna!”

JANE: ”Varför inte egentligen? Jag har fri uniform, jag kan dricka allt jag hinner och orkar, så länge ingen upptäcker det, och jag får träffa utomordentligt intressante människor, till och med en död världsberömdhet.”

BERGMAN: ”En konst måste ständigt utövas för att inte stelna och skrumpna bort…”

JANE: ”För min del har den gjort det för länge sedan. Nu är det leverns tur.”

BERGMAN: ”Säg inte det! Jag VILL inte höra sånt från dig! Jag VET att det inte är sant.”

JANE: ”Åja, jag glömde: Den store postume talangscouten Bergman!”

BERGMAN: ”Död eller ej, jag kan identifiera talang när jag ser den svinga sig i aktion.”

JANE: ”HO-HO-HO. Eller What ever.”

BERGMAN: ”Lyssna Jane. Hur många andra Bergman har du sett? Du är mer lik mig än dem andra. Du måste fatta ett beslut, vem du vill tillhöra, alliera dig med.

Du tror kanske, att allt och alltid varit problemfritt för mig? Jag har för mig att du är bekant med min levnadsbana.”

JANE: ”Ja, stackars lille rikemanspojke och hans lyx-problem. För att inte tala om alla dessa kvinnor!”

BERGMAN: ”Förutom alla de hinder jag tidigare radade upp, finns det även någonting som kallas kritikern.”

JANE: ”Säger du det? Den yrkeskåren har jag som tur är, aldrig hört talas om.”

BERGMAN: ”En kritiker kan döda dig lika effektivt som någon hjärndöd teaterchef eller låtsaskompis. En kulturkypare är en potentiell maktfaktor som bara de starkaste har råd att ignorera. Om en medelmåtta försöker nonchalera en kulturkypare, om han eller hon vägrar att spela med på kulturkyparnas planhalva, så straffas han eller hon omedelbart. Eftersom man därmed angriper kulturkyparnas självuppfattning som konstens egentliga och oumbärliga existensberättigande.

Vad kan en kulturkypare vara annat än kulturkypare? Han, hon, kan inget annat? Han, hon, kan inte försörja sig som författare, inte heller som regissör eller målare eller… Nej, kulturkyparen är smärtsamt medveten om sina tillkortakommanden, även när han, hon, döljer de bakom en för omvärlden totalt obegriplig självsäkerhet.

Sätter du frågetecken för kulturkyparnas verksamhet genom att exempelvis ignorera dem, blir de ursinniga och du får bekanta dig med den kraft med vilken ett sårat djur kämpar för sin överlevnad.”

JANE: ”Oj då.”

BERGMAN: ”Oj då är bara förnamnet. Det är ingen lustig erfarenhet ska jag få be att tala om. Det är ingen lustig upplevelse att se konstnärer, regissörer, författare stryka kulturkyparna medhårs av rädsla eller någon annan form av egenintresse. Även jag har den vägen vandrat. Men bara till den dag, då jag uppnådde den position där kulturkyparna inte längre kunde skada mig, varken i min kreativitet eller ekonomiskt.

Så mycket tomt prat, eller som du säger bullshit, jag har fått vara med om i sällskap med dessa typer, dessa kritiker, analytiker och universitetsexperter! Detta djävla parasitpatrask! Det var kanske nödvändigt i början, för karriärens skull och för att uppnå den position jag så småningom fick åtnjuta, men fan va ångerfullt och fan vad förnedrande! Fast lite roligt hade jag ändå: när jag fick läsa med vilket allvar de handskades med alla mina lögner och uppenbara påhitt. Jag kunde slå i dem vad som helst. De trodde på allt. Som det mest primitiva urfolket som kunde tro på flugornas herre. Och hur de sedan drog långtgående slutsatser om mina pjäser och filmer… Helt och hållet baserade på min påhittiga hämnd på dem. Sånt var kolossalt roligt… Men så småningom omvandlades mitt skratt till horror: alla dessa avhandlingar, analyser… Ingen avslöjade någonsin bluffen. Från början till slut var alltsammans inget annat än en skämtsam hämnd på dessa gratisätare.

Eftersom jag var Gud och ingen vågade sig på skriva om mina Sinaitavlor. Vem skrivs dessa så kallade analyser för och varför? Dessa kulturkypare bryr sig inte ett dugg om konsten eller konstnärerna bakom den. Allt de producerar är uteslutande för dessa charlataners egen skull: för deras egen karriärs skull.

Att få husera på någon redaktion eller bakom någon dörr med doktorstitel på.

Världen VILL uppenbarligen bedragas, eftersom den låter sig bedragas.

Alexander hade rätt: ’Jävlar, fan, pitten, skit, helvete, kuken, fittan, satan, knulla, jucka, baja, arschel, piss, tasken, röven, murran…’

Jag har nog mitt på det torra, men ibland, ibland när den bittra smaken från tiden när jag slickat dessa typers röv gör sig påmind… Ursäkta min känslomässighet…

Den smaken slipper jag nog aldrig. När maskar smälter kroppen så att ingenting finns kvar, då kommer smaken av röven att leva vidare.

Jag hoppas, jag verkligen hoppas, att åtminstone något av det som jag har gjort doftar ljuvligare än det andra stinker.”

JANE: ”Men sen fick du också klippa till en av dem! Det var…”

BERGMAN. ”… värt varenda böteskrona jag blev dömd till att betala! Men du bör kanske vänta ett tag med att försöka klippa till någon liknande figur.”

JANE: ”Varför egentligen? Jag har ju ingenting att förlora.”

BERGMAN: ”Säg inte det. Glöm inte att en kulturkypare aldrig glömmer. Att kulturkyparens hat är evigt. Att jag överhuvudtaget överlevde de tidiga åren är ett Guds under. Det var i alla fall inte någon kulturkypares förtjänst. De hatade mig och gjorde allt de kunde för att ta död på min karriär och därmed även mitt existensberättigande.

Ironiskt nog blev det min räddning att jag, med flera familjer att försörja, behövde pengar så desperat, att jag tog vilket regijobb som helst, för vilken privatproducent som helst, och av nöd jobbade så snabbt och så effektivt, det vill säga så billigt, att mina filmer klarade exakt den marginal som gav mig tillträde till nästa film, och sen nästa och nästa, och så vidare.

På så sätt fick jag den rutin som så småningom resulterade i att jag var i stånd att göra även andra, något bättre filmer. Och sedan, när det internationella genombrottet gjorde mig till profet även i mitt eget land, vågade sig de in-hämska kulturkyparkräken inte på mig längre. De ville se blod eftersom de i blodet såg sin makt. Men hur kul skulle det kännas att kasta sig över någon som åtminstone för stunden verkade oövervinnlig?

Leve opportunismen således, i alla fall då den beskyddar mig.”

JANE: ”Tackar så mycket för den lektionen.”

BERGMAN: ”Förlåt, det blev lite långt, men…”

JANE: ”Sensmoral: Ännu en anledning att ge upp i förhand!”

BERGMAN: ”Jag säger inte det är enkelt…”

JANE: ”Det medger du? Så storsint av dig!”

BERGMAN: ”Jag vet, jag vet, utifrån tycks det hopplöst, men…”

JANE: ”Du glömmer att jag faktisk redan HAR sett det inifrån också. För att citera dig: Ingen lustig syn! Det ska jag tala om för dig!”

BERGMAN: ”Besvikelser hör till jobbet, men ett nederlag får inte…”

JANE: ”FYRA nederlag! De har till och med namn. Ett: Tobias.

Två: Roy. Tre: Skräddaren. Fyra…

BERGMAN: ”Arslet. Ja, jag vet, men ändå…”

JANE: ”Du har själv just sagt att smaken av arsle aldrig lämnat dig!”

BERGMAN: ”Ändå måste man tro på att det finns annat än skit i världen. Och tro mig, det FINNS annat än skit i världen!”

JANE: ”Tro dig? Ett spöke? Jag måste ju vara mogen för psykakuten för bara att ställa frågan! Dessutom är teatervärlden redan mättad med psykfall. Varför bör lilla jag bidra till beståndet?”

Bergman kommer sin vana trogen till Jane och tar tröstande i hennes hand.

BERGMAN: ”Du är inget psykfall och du håller inte på att bli det heller. Jag lovar.”

JANE: ”Men hur annars förklara allt det här? Hur annars förklara DIG?!”

BERGMAN: ”I mitt yrkesliv har jag lärt mig att inte insistera på att alltid få en förklaring på allt. Ibland händer det saker som man inte omedelbart kan förklara rationellt…

Jag lärde mig tidigt att ta emot såna händelser som gåvor.”

JANE: ”Yeah, right, gåvor! Från vem då? Gud? Fan själv?”

BERGMAN: ”Inte vet jag, men troligen ingendera. Hursomhelst, varför överhuvudtaget fråga? Det finns ett gammalt ordspråk som lär att man inte ska skåda en förärad häst i munnen.”

JANE: ”Fan heller! Du hittar på!”

BERGMAN: ”Faktiskt inte. Det nämns redan av Hieronymus på 300-talet. Finns även på latin: Noli equi dentes inspicere donati. Du kan slå upp det på det där Internet eller vad de kallar det. Sensmoralen är att man inte kritiskt ska granska en gåva. Det är helt enkelt ohövligt, respektlöst. Det är ouppfostrat att sätta frågetecken för andras generositet, deras uppriktiga givmildhet, även om du inte vet vem givaren är. I stället för att ständigt söka en förklaring på, en baktanke med en sån gåva, eller leta fel på den, ska du tvärtom bara ta emot den, använda den för det ändamål den var avsedd för eller för det du själv tycker passar dig. Det är din enda skyldighet.”

JANE: ”Bara ta emot, va?”

BERGMAN: ”Precis. Om inte annat så ta lärdom av mitt exempel: Inte vet jag hur alla mina historier och karaktärer kom till mig. Jag bara tog emot det som gavs mig och använde det.”

JANE: ”Ta lärdom av ett spöke? DET är material för psykakuten!”

BERGMAN: ”Inte om du använder spökets lärdom på ditt sätt, för dina ändamål. Jag vet lika lite som du, vad vi har varit med om tillsammans här under denna vargtimme. Jag trodde, om någonting alls i mitt mörker, att jag var trygg i min nya tillvaro som död, men så kallade du hit mig. Jag var lite irriterad i början, det måste jag medge. Va fan inbillar hon sig, vem hon än är, att störa mig på detta viset, sa jag till mig själv. Men nu ångrar jag den tanken: Jag skulle inte vilja missa att lära känna dig, Jane kära, för inget smör i världen!”

JANE: ”I Småland. Inget smör i Småland. Du ÄR verkligen en kvinnotjusare, din Bergfan!”

BERGMAN (viftar bort det): ”Det är en teknik bara, jag kan inte låta bli!”

JANE: ”Tydligen inte ens som död!”

BERGMAN: ”Nå, hur blir det? Betjänt eller skådis?”

JANE: ”Vänta. Du menar jag skulle ändra mitt liv som följd av ett möte med ett spöke som kanske bara finns i en febril, halvberusad dröm?”

BERGMAN: ”Inte just för det, utan för att du vet, att det inte är här du hör hemma.”

Han gör en gest med käppen över det fortfarande stökiga bordet.

JANE: ”Bra jobbat av ett febrilt spöke. Att få mig att överväga frågan!”

BERGMAN: ”Tackar. Jag försöker i all ödmjukhet.”

JANE: ”Inte bara det, du kan vara väldigt övertygande…

BERGMAN: ”Bara därför att du i ditt EGET inre vet…”

JANE: ”Spar på smöret, vålnad!”

BERGMAN: ”Ursäkta. Jag menade bara att det såklart är ditt eget suveräna val.”

JANE: ”Fortsätta som hitintills, eller återuppta den så kallade karriären, va?
Det sista alternativet låter inte väldigt troligt, inte minst efter alla de broar jag har raserat…”

BERGMAN: ”Jag sa aldrig att det blir lätt. Däremot säger jag att det långtifrån är omöjligt.”

JANE: ”Tobias och de andra kommer inte att gilla det, om jag så att säga återuppstår…”

BERGMAN: ”De blir ursinniga av raseri. Som en… som en ignorerad kulturkypare!”

JANE: ”… men å andra sidan vet jag precis i vilka garderober de ställde sina skelett…”

BERGMAN: ”Bra! Använd det!”

JANE: ”Du har verkligen en dålig inverkan på mig!”

BERGMAN: ”Får man väl hoppas. Jag är ju din fixering, ditt fascinationsobjekt, trots allt.”

JANE: ”Men du svek mig, som de andra, din skitstövel!”

BERGMAN: ”Jag vet och jag är oerhört ledsen, men har jag inte kompenserat dig för det nu?”

JANE: ”Det kommer väl att visa sig när du på mina vägnar framgångsrikt hemsökt Marie-Louise Ester Maude!”

BERGMAN: ”Jag ska göra mitt bästa.”

Jane ser ut över det stökiga bordet och mängden ogjort arbete.

JANE: ”Dessutom får jag ju hursomhelst sparken i morgon, så varför inte starta ett nytt liv redan i kväll?”

BERGMAN: ”Du kommer inte att ångra dig!”

JANE: ”Jag ångrar mig redan, men jag gör det ändå. Vilka alternativ har jag?
Men innan dess…”

Hon häller upp vin i ett glas, lyfter upp det som inför en skål.

BERGMAN: ”Jane, kära, är det verkligen nödvändigt?”

JANE: ”Nej, men förhoppningsvis smakligt! Nå! Samma procedur som förra gången, herr Bergman?”

BERGMAN: ”Samma procedur som VARJE gång, fröken Jane!”

JANE: ”Då så! Skål, ditt gamla gespenst! Och har den äran på födelsedagen!”

BERGMAN: ”Tackar.”

Jane dricker ut glaset, som tydligen var precis det som fattades för att hennes ben i stort sett skulle sluta bära henne.
Som tur var, fanns Bergman där.

JANE: ”Oj, va’ fan händer? Jag håller på att…”

BERGMAN: ”Så, så, lugn nu, jag har dig.”

Jane stöder sig på Bergman, som i sin tur med käpp i ena handen och med Jane hängande över sin lediga axel, långsamt styr sina steg mot utgången.

BERGMAN: ”Fy fan så tung du är!”

JANE: ”Om det är en av dina berömda förförelserepliker så funkar den inte så bra på mig, Bergman.”

BERGMAN: ”Det får jag väl i så fall lära mig att leva med, Jane.”

JANE: ”Du Bergman, jag Jane.”

BERGMAN: ”Jag Bergman, du Jane.”

JANE: ”Ingmar, efter att du hemsökt Marie-Louise, så kommer du väl med mig hem, eller hur?”

BERGMAN: ”Kanske ska vi vänta med det besöket.”

JANE: ”Okej, men då kommer du med mig hem direkt nu för…”

BERGMAN: ”För vaddå?”

JANE: ”För du vet, dummer!”

Hon gör en obscen gest med den fria handen.

BERGMAN: ”Jag förstår. Jag lovar inget, men jag skall göra mitt allra bästa…”

JANE: ”Det är allt jag begär!”

Bergman och Jane stödjande varandra avlägsnar sig ur pjäsen, som därmed är så gott som slut, om det inte var för den följande ordväxlingen som hörs i den BLACKOUT som lägger sig över scenen.

BERGMAN (Off Stage): ”Det var som fan! Det måste jag ändå säga! Oerhört imponerande prestation! Och praktiskt taget allt från originalet återanvändes! Jag saknade bara björnskinnet.”

JANE  (Off Stage): “Tokgubbe! Är du fullkomligt från vettet? Vet du vilket ramaskri det skulle bli om vi var tvungna att skjuta en björn för björnskinnets skull?”

BERGMAN (Off Stage): “Dumheter. Alla mina döda hundar, kråkor, får, vargar…”

JANE (Off Stage): “Bergman, du är bara SÅ död!”

BERGMAN (Off Stage): “Jag förstår.”

JANE (Off Stage): “Då så. Äntligen.”

/Slut/

 

▪ Vladimir Oravsky
▪ Kurt Peter Larsen

Bergman och Jane
En nekrokomisk spöksonat

Bergman och Jane är skriven av Vladimir Oravsky och Kurt Peter Larsen. Pjäsen är översatt till engelska (Me Bergman, You Jane), danska och tjeckiska.

© 2013 Vladimir Oravsky

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: