Älskad, beundrad – och illa omtyckt

böcker.vinjett

[130920] Hyland är mer än ett efternamn i Sverige.
Det är ett begrepp.
Ändå var Lennart Hyland, född i Tranås 1919, bara en människa. Han plågades av dålig självkänsla livet igenom, men blev kanske den viktigaste personen i den svenska radions och televisionens tidiga historia.

Lars Ragnar Forssberg är författare och journalist. Han har tidigare bl a skrivit böckerna Fint folk (2006) och Blått blod (2011) och har varit samhällsjournalist sedan slutet av 60-talet. En man som tillhört den så kallade 68-vänstern, vilket han bekänner, och som ofta rynkade på näsan åt den populism han och hans vänner tyckte Hyland stod för i den underhållningsjournalistik han praktiserade, inte minst i hörnorna.

Men på en herrmiddag med journalistvänner föddes idén till att skriva denna bok. Varför hade det varit så tyst om Lennart Hyland efter hans död i mars 1993? Det var som om hans namn drogs ner i ett svart hål och blev helt osynligt. Till och med den skulpterade bysten av Hyland som sattes upp till hans minne vid Radiohuset i Stockholm har någon flyttat på.

Det var Bengt Alsterlind på TV i Karlstad som bad tittarna skänka en tia var till denna byst. Något Sveriges Radios ledning inte gillade. Alsterlind kallades till Stockholm och fick en utskällning och hotades med avsked. Men då hade redan 50 000 tittare skänkt pengar.

Lennart Hyland var kontroversiell. Han älskades mest av folket; TV-tittarna och radiolyssnarna. Många kolleger beundrade också hans kunnande; inte minst radioreferaten av ishockey, fotboll och fri idrott i direktsändning. Inte ett enda stakande, meningarna flöt som rinnande vatten. Och med ett rikligt ordförråd målade han upp miljöerna för lyssnarna. Radion var egentligen hans medium, påstod han själv, livet igenom.

Men även i TV hade hans röst en stor fördel: han anpassade tonen till sammanhanget. Och diktionen och moduleringen harmonierade med hans kroppsspråk.

Men Hylands personlighet hade många mediekolleger svårt för.

Han anställdes på Sveriges Radio, som då hette Radiotjänst – efter att ha varit tidningsjournalist i Tranås, Karlskoga och Kalmar – 1945 som allmän-, sport- och socialreporter och gjorde tidigt arbetsplatsreportage som bl a brandman, renhållningsarbetare och stadsbud som blev uppmärksammade. Författaren har lyssnat igenom dessa och skriver:

 ”Sedan finns ytterligare en egenskap, som är en förutsättning för dessa mästerliga reportage. Hylands förmåga att få kontakt med människor, hans tonfall och inkluderande tilltal. Det är något nytt, ett språk för det nya Sverige som växer fram. Människor känner att han intresserar sig för dem, att han ser dem och vill lyssna på deras berättelser.”

Och i 50-talets början drog han igång det mycket populära radioprogrammet ”Karusellen” på lördagskvällarna. Lekar, tävlingar och allvarsord blandades med uppträdanden av kända artister och okända. Bandyspelaren Gösta ”Snoddas” Nordgren sjöng ”Flottarkärlek” i programmet den 26 januari 1952 så applådåskorna dånade efteråt. En av Sveriges största folkparksartister var i och med detta född.

 ”Det finns ett slitet uttryck som säger att Per Albin Hansson skapade folkhemmet och att Ingvar Kamprad möblerade det. Hylands roll i detta bygge är berättarens, lekledarens och underhållarens.”

Men Hylands inflytande var större än så, menar Lars Ragnar Forssberg – som påstår att hans program var både en lägereld och en spegel – och att Hyland var en av dem som formade folkhemmet.

Lennart Hyland var född i Tranås, hans pappa var kötthandlare och entusiastisk tennisspelare. En yngre bror och yngre syster fanns i familjen som var välbeställd. Mamman var, enligt Lennarts fru Tuss, sträng och krävande. När hon skickade iväg sonen på ett ärende klagade hon över att det inte gått snabbare. En mamma som alltid var missnöjd skapade en son som aldrig tyckte att han var bra nog, menar Tuss.

Självkritik kan vara bra och utvecklande om det är konstruktivt, men i Hylands fall var det destruktivt, anser hans fru. Där fanns strålkastarna, den hänförda publiken och applåderna. Längst fram stod en ensam människa, som inte var så förtjust i sig själv. Känslan av otillräcklighet följde honom livet ut.

Hyland fick 500 kronor i månaden plus dyrtillägg när han anställdes på Radiotjänst i juli 1945. Anställningskontraktet finns med i boken. Men han drogs livet igenom med ständigt dålig ekonomi på grund av dyra utgifter. När han gifte sig med Tuss skämdes hon att berätta om sina tusen kronor i skulder, men det var en spottstyver jämfört med makens tjugotusen! Månne var det därför han jobbade jämt, tog på sig extraknäck överallt som konferencier och speaker – och Sveriges Radio lät honom, mot anställningsreglerna, göra detta; han var ju en stjärna de inte kunde ge kicken! – men ytterligare en anledning till hans skulder var de flotta kostymer han lät sy upp åt sig. Och dyr parfym skulle det vara.

Författaren har i kronologisk ordning följt Hylands väg från radions utveckling till televisionens uppvaknande. Hyland intresserade sig tidigt för det nya mediet och var ivrig att få börja jobba med det. Men även världs- och samhällsutvecklingen finns med som parallell bakgrund i denna biografi – och socialreportern Hyland i radio – och sedermera i TV – skjuts härmed fram som en pionjär inom samhällsjournalistiken. I slutet av januari 1949 söker Hyland arbete på järnverket i Sandviken som kontoristen Karlsson, med dold radiomikrofon. Ännu är han tillräckligt anonym för att kunna ljuga om sin identitet. Författaren konstaterar:

”…dold mikrofon, något som alltså inte uppfanns av Janne Josefsson”

 Hylands hörna i TV med Sveriges statsminister Tage Erlander 1962 som drog en värmlandsvits varvid han blev folkkär var en triumf för programledaren, som hämtat idén till sin hörna från USA. Enda skillnaden var att Hyland inte hade en side kick och att aktuella nyhetshändelser inte kommenterades. Nej, en kvinnlig värdinna vid sin sida och gubben i lådan – Carl Gustaf Lindstedt – fick bistå Hyland som därmed lyste starkast själv.

Per Oscarssons avklädningskupp på annandagen 1966 behandlas också – och här påstås att Hyland skulle ha gillat detta tal – med en liten passus om sexualitet – som skådespelaren höll. Bortsett från att han klädde av sig i kortkalsongerna så var det ett försvarstal för humanism, mot rasism och fördomar.

Det var många framgångsrika år inom TV-underhållningen på 60-talet samtidigt som Lennart Hyland jobbade med sport i radio, blev chef för radiosporten och rekryterade nya ”pojkar” som Björklund, Strömmer, Engstrand, Oldsberg, Belfrage  – men i och med Röda Fjädern insamlingen 1969 – till förmån för cancersjuka – en TV-gala som gav 35 miljoner kronor, i dagens penningvärde närmare 290 miljoner kronor, hände något med Lennart Hyland.

Den allt för stora arbetsbördan började tynga ner honom. Han fyllde femtio år i september detta år och möjligen var det nu, tror Tuss, som alkoholen började förekomma i större omfattning mot förut.

”Han hade alltid varit förtjust i alkohol och drack säkert mycket, men aldrig så att det helt gick överstyr. Han arbetade jämt och tog kanske ett glas för mycket för att varva ner. Det började nog i samband med att han officiellt lämnade radion och skrev kontrakt med TV. Han våndades över att ta det steget…Sedan var det ju det där att han blev kanalråd, eller kanske hette det programråd, det var liksom inte hans område…Och nu skulle han bli en sammanträdesgubbe. Det var inte bra. Han trivdes inte i sin nya roll…Nej det var inget jobb för honom.”

Intervjuerna med Marcus Wallenberg höll på att inte bli av, på grund av alkoholen. Och många inom TV ansåg att det var fel att han fick göra dessa program, som ansågs alltför insmickrande mot – och dikterade av – Wallenberg själv. Sonen Per-Otto Hyland menar att ingen vågade säga ifrån eller kritisera hans pappa för drickandet, den enda som gjorde det var Marcus Wallenberg efter att Hyland inte dykt upp till en intervju för programmen som skulle göras i Paris.

En rattfylla med 3,14 promille alkohol i blodet tegs mer eller mindre ihjäl av tidningarna. Bara Aftonbladet skrev om det, men bara att Hyland hade kört i diket. Ett sista försök att hjälpa honom, via ett behandlingshem i Hazelden USA misslyckades, och de sista hörnorna i början av 80-talet minns ingen med glädje.

Att skriva en biografi om Hyland är ett ambitiöst projekt att ge sig på. Här finns oerhört mycket instoppat; om hans ansträngda relation till Sven Jerring, om hans nedlåtenhet mot vissa kolleger och artistgäster, om hur han testade unga medarbetare genom att komma in i studion under direktsändning och släcka lampor när de läste påannonser och telegram, om hans intuition och känsla för vad som var kommande trender, om hans förmåga att alltid kunna jobba utan manus, om hans akademikerkomplex (hade bara realexamen), om hans stora idrottskunnande, om hans gnällande på och utskällningar av kolleger – med mera.

Jag tycker nog att Lars Ragnar Forssberg har lyckats rätt väl med innehållet.  Sedan kanske jag inte alltid håller med honom i hans analyser.  Som att han blev en riddare som klev in i sin rustning och fastnade där – måhända är det sant, att han inte kunde sluta vara Hyland, varumärket – men hans alkoholism tror jag bröt ner honom på ett alltför tidigt stadium. Där ligger nog mycket av skulden till Lennart Hylands dåliga egenskaper.

Synd bara att det förekommer lite för många korrekturfel i boken, småslarv i form av stavfel som en redaktör borde ha rättat. Dessutom: Lennart Hyland lyckades inte förmå Pehr G Gyllenhammar att spela gitarr i TV – det var i Hagge Geigerts program som det hände. Och Gunnar ”Hulån” Larsson var inte med och tävlade bland seniorerna i Skid SM i Hudiksvall 1960.

Ty då var han bara 16 år gammal.

▪ Leif Wilehag

Bokomslag

Lars Ragnar Forssberg
Hyland – Legenden och hans tid
Leopard Förlag 2013

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: