Kriser som dödar

böcker.vinjett

[130924] Alexandra Pascalidou skriver rasande grann dokumentärprosa. Hon formligen vältrar sig i språket, sätter modeorden i spel som om de förklarade så mycket, låter det Grekland hon återvänder till bli fasadbelyst kuliss för en häftig impressionism som gör att man börjar leta efter allvar och analys. Tempo, tempo, tempo!

Men jodå, hon vill också förstå. Började den grekiska krisen på åttiotalet med Pasoks välfärdsexperiment man egentligen inte hade råd till (som högern säger) eller vid Aten-OS 2004 där man förbyggde sig på arenor och gick i hyperkapitalistiskt segerrus, bussarna äntligen gick i tid, missbrukarna forslades utom synhåll från läktarna, Grekland låtsades återta den ledarroll för hela västvärlden man engång hade?  Korruptionen sätter hon på plats, mutsystemet som går djupt ner i historien, det utbredda skattefifflet som försvaras med att staten ändå förskingrar pengarna.

Hon snuddar vid sådant men erinrar sig så Greklands och sin egen historia: andra världskrigets grekiska partisaner besegrade italienarna, Hitler invaderade och ett fruktansvärt förtryck följde. Tyskarna lyckades mycket märkligt efter kriget tvinga till sig ett lån från Grekland på 13,5 miljarder dollar, idag värt 162 miljarder euro. Det återbetalades aldrig. Nu står Angela Merkel främst bland åklagarna för bristande budgetdisciplin.

EG kände mycket väl till Greklands friserade budgetar vid inträdet i EMU 2001, men då var det viktiga statens geopolitiska läge vid korsvägen mellan öst och väst. Nu moraliserar man i efterhand. Greklands huvudsakliga inkomstkällor är sjöfart och turism, båda extremt konjunkturkänsliga. Som i en bisats berättas hur Alexandras far växte upp i efterkrigstidens kaos i Jugoslavien, träffade mor i Rumänien där hon själv föddes för att efter fem år i Grekland så bli svensk.

Det viktigaste med denhär explosivt associativa texten är ändå att den levandegör den grekiska krisen genom hundratals snapshots och anekdoter, helt överlägset katastrofsiffror för ungdomsarbetslöshet (64 procent) och fattigdom (38 procent, högst i eurozonen).  I Peramas arbetarkvarter skäms de som ännu har arbete inför sina arbetslösa kamrater. Kostas, 40-årig reklamare utan reklamjobb, har ”dumpats av sin modellflickvän” och flyttat tillbaka till föräldrarna. ”Livet luktar malkulor och fyllda auberginer igen”, som i barndomen, säger han.

På sjukhusen saknas sprutor, bandage, läkemedel och personalen har inte fått lön på ett år. Läkarna klarar sig på grekiskt vis med oredovisade privatmottagningar. Cancerpatienter har inte råd med cellgifter, diabetiker får inte sitt insulin. På kött- och fiskmarknaden Varvakios Agora ligger en döende man med stora bensår på marken. Poliserna säger att de ingenting kan göra.  Vid nästa besök är också poliserna borta, offer för villkorat sparande från Trojkan (EU, IMF och ECB). Självmorden har ökat liksom självmordsskämten: ”Förr när jag parkerade min bil var jag rädd för att någon skulle rispa den. Nu är jag mest rädd för att någon ska falla från femte våningen”.

Alla dessa detaljer som tydliggör krisen är bokens styrka. En ekonomisk kris dödar, mördar. Det tänker man inte på när man pratar om ”kris”.

Till sist går Alexandra Pascalidou i en antirasistisk demonstration trots avrådan från vänner: sådant är farligt idag genom Gyllene Grynings våld. I bokens rasande tempo anslår hon en så hoppfull ton som möjligt men deltar också själv i kampen.

Har vi blivit klokare?  Ja, på ett lite förvirrat och medryckt sätt.

▪ Tomas Löthman

BokomslagAlexandra Pascalidou
Kaos
Atlas 2013

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: