Flyhänt och vemodigt om lyckan

böcker.vinjett

[131022] ”Madame” är en lite märklig och udda kvinna inte helt olik farmodern i Milena Agus förra roman på svenska, Onda stenar, som recenserades i Alba 2010. Här, i den nya, nästan lika korta romanen Pappas vingar (118 sidor), är hon en fattig pensionatägare med två älskare och kläder som hon syr av gamla gardiner, överkast och väskor. Hon vägrar sälja sin mark till dem som vill bygga turistanläggningar, hon vägrar bli rik på att betongisera Sardinien, och naturligtvis retar hon andra med närliggande tomter som inget hellre vill än att just bli rika.

Precis som i Onda stenar är det en ung kvinnlig berättare, ”madames” förtrogna i smått och i stort. Även om det är berättat i jag-form känns det som att den äldre kvinnan är huvudpersonen. Kanske också att Sardiniens framtid är ett grundtema i romanen. Frågan om att bygga bort det ursprungliga och istället satsa på den moderna turistnäringen ligger som en bordunton genom berättelsen.

Det är Elisabeth Grate bokförlag som fortsätter sin förtjänstfulla satsning på litteratur de större förlagen möjligen ratar. Madeleine Gustafssons översättning känns prickfritt följsam, men om Agus skriver på italienska eller sardiska har jag ännu inte kunnat utröna.

Madame har flera älskare men får eller vågar inte närma sig kärleken på allvar, och lyckans vara eller inte vara är därmed en viktig tråd, precis som det var i den förra romanen. Hon är snäll och givmild på gränsen till dumhet, och man kan konstatera att med hennes självkänsla är det inget vidare. Madame låter sig utnyttjas av de två älskarna, som inte behandlar henne särskilt väl. En betydligt bättre relation har hon då med berättarens morfar, men det verkar stanna vid vänskap trots att jag gissar att båda egentligen vill mer.

”Morfar och madame är mycket goda vänner. Numera är de överens om att den här marken inte ska säljas. Morfar är glad som en pojke sen han förlorade allt han ägde, och från att ha varit en rik herre i stan, som undervisade i filosofi för nöjes skull och inte för att han var tvungen, har han förvandlats till en lantlig pensionär som njuter ofantligt av att vara fattig, att spara, att väga och fördela det vi skördar och föra bok över utgifterna. Madame å sin sida har hamnat här som pensionatvärdinna efter femtioelva jobb och misslyckade kärlekshistorier.”

Det är en flyhänt berättad historia, lätt skrönaktig och jag undrar om inte de allvarliga och sorgsna lagren förlorar en del på den tonen. För det är ju i grunden ganska vemodigt alltihop, även om det mot slutet öppnar för lite ”feelgood”. Jag kan också tycka ett det går lite väl fort ibland, att det som i en sådan där charmig film svischar förbi scener i strid ström, att man knappt hinner ana vad som händer/har hänt förrän vi är inne i andra scener. Risken är att det i snabbheten blir för ytligt, att för lite tar tag i oss, fäster i våra sinnen. Och om jag skall fortsätta dra paralleller med Onda stenar vinner nog den på poäng för det större allvaret, trots en hel del gemensamma drag och detaljer.

Titeln Pappas vingar syftar på den fjortonåriga berättarens far som den övriga familjen ser som försvunnen, men hans dotter anser vara död. Men han visar sig för henne, svävar i hennes närhet på sina vingar. Det förekommer således lite magisk realism, om nu det begreppet fortfarande används. Några Herrar jagar madame och sprider osäkerhet omkring sig, vem de är eller hur de bör tolkas känns i min läsning inte helt klart.

Det är inte enbart madame och hennes unga förtrogna som är något udda, men alla skildras de med mjuk hand. Grannfamiljen har nio barn varav ett par av dem är med i berättelsen. Madame köpte en trumpet till deras äldste som nu är jazzmusiker i Paris, men officiellt, inför familjen, studerar han på Sorbonne. De anser att musik inte är något riktigt yrke, så han tvingas ljuga om vad han håller på med. När han vid ett besök på ön berättar sanningen drabbas hans farmor av något strokeliknande, och familjen menar att de håller honom ansvarig om farmodern dör. Han skriker att han hatar dem allihop och att de aldrig ska få se honom igen, han springer rasande ut ur huset. Raseriutbrottet har gjort honom svettig, och efter kommer den unga berättaren, som man anar har ett gott öga till jazzmusikern.

 ”`Det är vinter nu` sa jag och tog loss isbitarna ur hans hår och från ryggen. Han brast i skratt. Han skrattade och grät. Havet var en spegel med en lång lysande strimma av silver, som en skridskobana på isen. Och då greps han plötsligt av inspiration och komponerade på stället en version av Debussys Claire de Lune och man hör bara hans trumpet och till och med pappas vingar höll sig stilla, uppe i himlen, och lyssnade.

   `Det är inte sant att jag hatar er allihop och att jag skiter i det här stället` sa grannarnas son sen, som för att ursäkta sig.

   Och nästa dag fick jag min mens.

   Och jag är säker på att jazzmusiker heller aldrig tycker att ett träd bara är ett träd.”

 Efter diverse kärleksturer hamnar madame i djup sorg och vill inte leva längre. Hon sätter eld på sitt hus, men räddas av morfadern som dock själv omkommer i lågorna. Madame anklagar sig själv och hatas till en början av den fjortonåriga berättaren.

Ändå slutar det någorlunda ljust, men om madame lärt sig ta emot och leva med kärlekens lycka är en viktig fråga för romanens helhet. Hon mumlar stundvis om att ”försvinna innan lyckan gör det”.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag

Milena Agus
Pappas vingar
Översättning: Madeleine Gustafsson
Elisabeth Grate bokförlag 2013

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: