Var finns stadens kreativitet?

[131211] TemavinjettStaden har blivit allt viktigare för ett lands ekonomi. Dessutom har strömmen ut från storstadens centrum till grannkommunerna vänt. Men var finns energin i städerna? Det är stor skillnad mellan stadens centrum och dess periferi. Håller förorterna på att bli storstadens framtidshopp?

Under hösten har vi kunnat läsa rapporter om landsbygdens kris i bakvattnet av avfolkningen. Som den holländske forskaren Gert-Jan Hospers skrev i sin regionkrönika i Alba gäller det hela Europa. De unga flyttar till städerna. Och vad väntar dem där? I samma rörelse har de centrala delarna av staden genomgått en tydlig gentrifiering.

Snabbast går det i storstäderna. Besöker man Paris ser det på ytan ut som de mytiska bilderna från de bohemiska konstnärernas till synes bekymmerslösa dagar. Bok- och konstförsäljarna längs Seines stränder finns kvar och caféerna lockar turisternas trötta ben. Men hur många av månglarna bor i centrala områden? De allra flesta kommer förmodligen från stadsdelar längre ut i Paris. Inne i centrum har staden ockuperats av penningstark över- och medelklass. Kvartersgårdarna är låsta, hantverkarna borta. Ingen sover under de mytomspunna broarna. Centrala Paris med alla sina klenoder är bara en kuliss för konsumtion.

Av Europas gamla storstäder är det kanske bara Berlin som ännu inte har gentrifierats till andnöd. Ännu kan man se rörelsen hur konstnärer drar in i gamla stadsdelar och pumpar upp det kulturella kapitalet, för att trängas ut av en medelklass med mycket pengar och tvingas vidare. Men dess öde tycks ändå vara att gå samma öde som Paris till mötes. Att rörelsen här är lite  senkommen har sina historiska skäl.

Den här utvecklingen är synlig även i mindre städer som Göteborg. Här är det medelklassens självbild som säljs in när centralt övergivna hamnområden ska planeras och bebyggas. Det talas om Den goda staden, kreativitet och mångfald. Men när idéerna kokats ned till konkreta förslag återstår byggen av segregerade medelklassghetton, i huvudsak bestående av dyra bostadsrätter.

Stadsplanerare och arkitekter stirrar sig blinda på hus, färg och form. ”Den goda staden” blir en tom fras. Blandstaden handlar mer om en mix av affärer, caféer och bostäder än om en mix av människor och verksamheter. De bygger en gigantisk privatisering som kväver spontanitet och oväntade och informella möten. Konsekvensen blir att staden som motor för kreativitet börjar hacka.

Finns det då några reella motkrafter till denna rörelse som både privatiserar staden och blir en språngbräda för ökade ekonomiska klyftor? Som moteld till privatisering kan det vara värt att pröva kollektiva organiseringar, de kommer att bli allt viktigare inte minst för att motverka klimatförändringarna. Kanske är det som den amerikanske forskaren Robert Putnam hävdar i sin analys av skillnaderna mellan norra och södra Italien – det spelar egentligen ingen roll vad man organiserar. Det kan vara en sångkör eller bowling. Det viktiga är att man skaffar sig organisationsvana och tillit till andra, okända personer. Själv har jag i min egen närhet sett hur ett odlingskollektiv skapat en imponerande grönsaksodling.

En stad är dock mer än dess innerstad. Även den mest segregerade stad påverkas av alla dess delar. Under hösten har vi kunnat läsa om de farliga förorterna till Göteborg, med bränder och skottlossningar. Men istället för att avskärma sig från delar av staden kan man fråga sig om förorterna kan bli en positiv kraft för hela stadens utveckling. Förorterna är inte en miniatyr av staden men kanske är det så att de invandrartäta förorterna ändå har resurser som den kreativa staden behöver? Här finns åtminstone till viss del antitesen till de stadsförstörande krafter som beskrivits ovan. Det är utgångspunkten för Albas tema om den kreativa förorten.

▪ Christer Wigerfelt
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: