[131220] 
Man skall ha levt i USA under längre tid för att till fullo förstå, på vilket sätt slaveriets historia är en del av hela nationens nervsystem, omöjlig att förbise, för någon. Det är så oerhört stor skillnad på att vara kommen ur underklassen och räkna sitt ursprung som – slav.
Det gör kontinenten till en paradox: ett frihetsälskande samhälle som sätter det individuella ansvaret i högsätet, som har en invandrarkultur få kan mäta sig med men samtidigt bygger på underkuvandet av ursprungsbefolkningen och utnyttjandet av afrikanerna, inskeppade som boskap.
Ännu en paradox: kan man tala om genuin nordamerikans kultur representeras den i hög grad av den svarta kulturen i form av jazzmusiken, som i sin tur föddes ur en religionsutövning som utvecklades ur den svarta baptismen och med gamla testamentets patriarkala grundpelare som utgångspunkt.
Svarte regissören Steve McQueen bygger filmen 12 years a slave (efter Solomon Northups självbiografi från 1853) på motpolerna svart man/vit man men det är samtidigt anmärkningsvärt, att det endast förunnats den vite mannen, som Michael Fassbender tolkar förkrossande väl, en komplicerad psykologi. I det samhälleliga tumult Amerika befann sig i åren före inbördeskriget som till sist skulle medföra slaveriets upphävande.
Ändå är det Solomon (Chiwetel Ejiofon), familjefar och fri man från norr, kidnappad tillbaka till slaveriet av två klåpare, som är dramats huvudperson och nav. Men bilden av hans svarte hjälte stannar vid den som uthärdar, lider och bidar sin tid.
Det saknas psykologisk fördjupning i porträtten av de förslavade, de är offer och beträder bara tiggarvägar för att bli befriade från sina bojor, till vilket de behöver den vite mannens hjälp.
Det gör filmen tung att se.
Man söker sig gärna tillbaka till legendariska Rötter, byggd på Alex Haleys roman (även den självbiografisk) som blev TV-serie 1977, en sann och samtidigt sagoskimrande historieskrivning om det ofattbara skeende slaveriet var och är.
Men mer än allt konstaterar man ännu en gång mästerskapet i kriminalreportern David Simons The Wire från tvåtusentalets början som en skiljelinje vad angår realistisk skildring av den svarta verkligheten i hela sin bredd, ett emanciperat dokument från en annan av USA:s kulturella huvudfåror – TV-serien och filmen.
Den afroamerikanska verkligheten är likvärdigt skildrad i The Wire, den lever och verkar i alla samhällsskikt, har goda som dåliga egenskaper som andra. Motsvarande förhållanden existerade inte etthundrafemtio år tidigare, men människorna var människor även på den tiden och borde inte i dag förrådas i endimensionell beskrivning.
I jämförelse med nämnda arbeten reduceras McQueens film till ett verk om en chockerande historia i förbindelse med ett angeläget ämne. Till skillnad från den asketiskt rena estetik som dominerade hans Hunger från 2008 – även den med Michael Fassbender – är den senare i stället rikt och levande broderad. Det är i den meningen en klassiskt ”bra film”.
Men den tar för många steg tillbaka i personskildringen för att förtjäna att bli ihågkommen som något annat än det man i dagligt tal brukar kalla god underhållning.
