Nakna kritvita känslor

[140123] Bild från föreställningenNär Göteborgs Baroque tillsammans med Utomjordiska presenterar Purcells verk Dido & Aeneas från 1689 lämnar de sin hemort Tyska Kyrkan till förmån för den Röda Stens reminiscenspräglade Konsthall.

Det hade inte varit nödvändigt, men det är förståeligt. Det är ett rum av rymd och vidd som motståndslöst ger plats för stora känslor av förlust. I mina ögon kunde Olof Perssons dansande olycksfågel/dödsängel, Didos förlorade kärlek, gärna fått spränga scenen ytterligare för att flyga ut i varje hörn av det disponibla utrymmet! Nu blir det i stället hans samlade blick från bakprojektionen som med jämna mellanrum styr upplevelsen av ensamhet svår att utstå.

Sångarna åläggs ett blott antytt agerande i rollspelet, det är sången och klangen som vibrerar i skildringen av att något gått förlorat. Att relationen vänts till homoerotik klär historien och ger verket nerv.

Vissa element i scenografin känns däremot onödigt tunga, vilket försenar flödet. Sängen hade inte behövts, den enkla ottomanen hade mer än väl uppfyllt behovet av något att slå sig ned på.

Rörelsefriheten i  spelet mellan känslor, människor och gudar kan inte blir stor nog och valet att ”vita” allt och alla signalerar just den inre frihet, med vilken vi här tillåts uppleva ett stycke musik och scenkonst av stor skönhet och nobless.

Blodet pulserar lite snabbare än på det viset.

▪ Kjestin Norén

Dido & Aeneas
av Henry Purcell
Göteborgs Baroque och Utomjordiska
dansare: Olof Persson
kostym och scenografi: Aleksandar Sekara
ljus: Beate Persdotter Løken
regi och video: Per T Buhre
Röda Stens Konsthall
23-26 januari 2014

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: