Betydelsen av hemort

[140214] Kartongerna har jag sett en gång förut, då var de mera osorterade. Vid en work-in-progress-visning på Gerlesborgsskolan.

Nu tas de i ordnat bruk så att det blir murar, gränder och mycket små rum av dem. Till sist blir de belysta av projektioner, så att de kan sägas gå i ett med naturen. Temat i föreställningen Numen Human tar då gestalt, så att längtan i de rörelser (snarare än dans) de medverkande utför träder i karaktär och i någon mening upplevs som universella.

Numen betyder andlig kraft, human, förstår vi, människa.

I belysning och illustration finner föreställningsrummet sin form, så att även dansarna ”lyfter” och kommer att sväva. De texter som finns kvar på de oretuscherade kartongerna känns inte längre störande utan framträder i stället som påminnelser: reminiscenserna från omgivningen finns, men det gör framtidsföreställningarna också.

Det är inte minst ljudbilden som skapar rum i föreställningen, som byggts upp i ett samarbete mellan dansare och artister, flera av dem utbildade i London, några numera förankrade i Bohuslän och norska Samebygder.

I en sökande komposition förankras den ständiga undran, som är människolivets allra viktigaste motor.

Även i Talat Samawis Svarta Rosor är det betydelsen av hemort, i det här fallet förlusten av sådan, som avgör uttrycket. Gunilla Jansson genomför dansföreställningen som en besatt i ett intensivt musikaliskt ackompanjemang byggt på kompositioner av Manuel Agujetas, Keith Jarrett och Munir Bashir.

En text (talad på arabiska, textad på svenska) berättar om vilken förtvivlan saknaden skapar och löper parallellt med ett oregelbundet redovisat videoavsnitt.

Men starkare än allt framträder de ”rester” danserskan uppenbarar genom att öppna föremål, ”knyten” i scenografin som släpper ut glimrande sand, massor av pappersanteckningar, torra rosor.

Man får samma känsla som i drömmen, när man skall i väg och måste få med sig allting, det blir en mardröm till sist, någonting blir kvar som man absolut inte kan undvara, förmågan räcker inte till, man är hopplöst förlamad – och fast.

Svart rosor är en superintensiv, på samma gång rasande och ytterst skör föreställning, som tydligt ger uttryck för, vilken inre oro asyltillvaron har att kämpa med.

▪ Kjerstin Norén

Numen Human
av och med Cabal Performance Group
dansare: Alexandra Wingate, Hilde Skancke Pedersen, Lena Kimming och Pia Nordin
komposition: Javier Blasco
Cinnober och Gerlesborgsskolan i februari 2014

Svarta Rosor
av Talat Samawi
dans: Gunilla Jansson
Atalante i februari 2014

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: