[140402] Den brittisk-amerikanske journalisten och författaren Christopher Hitchens avled i cancer i december 2011. Beskeded om att han drabbats av sjukdomen fick han ett och ett halvt år tidigare, i juni 2010.
Christopher Hitchens var en lysande stilist, briljant konversatör, vass kritiker. Under tiden han genomgick behandling mot sjukdomen på väg mot ett slut som snart visade sig ofrånkomligt skrev han en essäistiskt hållen betraktelse över livet som döende. Den heter helt enkelt Att dö.
Vi har ju nyligen bevittnat hur Kristian Gidlund i bloggen och boken I kroppen min skrivit om sin färd mot döden i en cancer som inte gick att bota. För närvarande skriver Henning Mankell krönikor i Göteborgs-Posten om hur det är att ha cancer och vilka tankar om livet det ger upphov till. Förhoppningsvis blir hans behandling mer framgångsrik än Kristian Gidlunds och Christopher Hitchens. Vad som står alldeles klart mellan raderna är hur påfrestande det är att leva med vetskapen om sjukdomen, liksom hur fruktansvärt jobbig behandlingen av den kan vara.
I början av sin bok skildrar Christopher Hitchens det öde som en högprofilerad ateist och livsåskådningsdebattör i USA får räkna med om hen blir svårt sjuk. Den religiösa mobben aktiverar sig och dränker den sjuke i hämndlystna brev och mail, där hen får veta att det är Guds straff som nu inträffat, vilket gläder brevskrivaren oerhört. Den sjuke får också ta del av den varmt religiöses förhoppningar om att alla behandlingar ska visa sig förgäves, så att den sjuke får en riktigt plågsam död, vilket är helt i enlighet med Guds bestämda önskemål. Rent lyrisk blir brevskrivaren när han, oftast en han, kan berätta för den sjuke att sjukdomen, behandlingens plågor och döden inte är det värsta. Det kommer när den sjuke väl hamnat i helvetet och utsätts för evig plåga.
Inte utan fog frågar sig Hitchens om en Gud som är så otroligt småaktig och genuint ondsint är värd att ödsla tid på när tid är något man fått mycket ont om. Andra, något mindre mordiska, företrädare för kristenheten meddelar Hitchens att de ber för honom, vilket han skulle uppskatta mer om de i första hand bad för att han skulle bli frisk, men det var liksom inte poängen med bedjandet, det var att hans själ skulle bli förlåten när han väl avlidit. Till detta citerar Hitchens Voltaire, som på sin dödsbädd lär ha blivit uppmanad av avsvära sig djävulen, på vilket han svarade att detta var inte rätt tidpunkt för att skaffa sig fiender.
Det är fascinerande att följa Hitchens genom sjukdomsprocessen, han har en unik förmåga att analysera även denna extrema situation, ofta med humor. Han sörjer den ålderdom han inte kommer att få, han är bara sextioett när han dör. Samtidigt försöker han så långt det är möjligt att fortsätta med ett aktivt liv. Han beskriver dråpligt hur snälla människor vid boksigneringar brukar börja tala med honom och gärna då inleda att med att fråga hur han har det innan de fortsätter med att berätta att de har/har haft någon närstående med cancer, varpå följer en detaljerad beskrivning av hur detta cancerfall förlöpte, allt medan Hitchens sjunker ner i ett moras av raseri, som han gör sitt bästa för att dölja, eftersom han inser att den aningslöse berättaren bara vill väl (och dessutom köpt hans bok). Men här i boken skriver han retrospektivt till alla som ville berätta om alla möjliga cancrar och hur de botats eller lett till döden: ”Fråga mig om metastaserad matstrupscancer och ingenting annat!”
Christopher Hitchens var känd som en fantastisk talare, och han skriver om hur hans röst mäktigt kunde höja sig över stora sorlande sällskap. Men nu, plötsligt, som en helt oväntad följd av behandlingen förvandlas hans röst till något han liknar vid en griskultings pip. Detta avsnitt av boken formar sig till en tänkvärd miniessä om röstens betydelse, genom historien och för identiteten. Hitchens är som de flesta brittiskfostrade övre medelklassare rejält klassiskt bildad, och kryddar gärna sin text med exempel från antiken, de stora myterna eller historien. Det bidrar förstås till att göra boken ännu mer läsvärd medan dess isande centrala motiv, döendet, efterhand får allt större plats.
Mot slutet kan han ironisera över den så vanliga lite triviala varningen som sjuka brukar få när de ska få en nål i armvecket: ”Det är bara ett litet stick.” Han skriver om vener som sjunkit samman och blivit hårda och stela, och där den som sticker måste gräva, vrida, vända och sticka på nytt medan den av sjukdomen försvagade patienten upplever en fruktansvärd smärta och ångest, ett ord högt på eufemismskalan enligt Hitchens. Han har för övrigt en speciell erfarenhet att jämföra med. Som led i en journalistisk undersökning lät han utsätta sig själv för skendränkning, utförd av några av den amerikanska arméns tortyrexperter. Han fick underteckna ett avtal om att han var medveten om att det fanns risk för att han skulle dö och torterarna lovades anonymitet. Nu jämställer han tortyrens smärta och skräck med det ihärdiga grävandet i honom för att hitta en ven med fortfarande fungerande blodflöde.
Jag saknar hans underbara röst, skriver Christopher Hitchens fru Carol Blue i ett kort efterord. Med Att dö har Hitchens i alla fall efterlämnat en underbar text.