Mot en sannare litteratur?

böcker.vinjett

[140422] Litteraturvetaren i Uppsala Johan Svedjedal ger sig själv ett rätt avgränsat uppdrag för essäsamlingen Ner med allt?: utreda förhållandet till demokratin och utreda formspråket, estetiken hos den flodvåg av dokumentär ”protestlitteratur” som dominerade svenska bokhandelsdiskar 1965 – 75.

I kapitlet Verkligheten som grepp försöker han definiera dokumentärprosans mallar utifrån sex exempel: Jan Myrdals Rapport från kinesisk by, Sara Lidmans Gruva,  Göran Palms Indoktrineringen i Sverige, Sven Delblancs Åsnebrygga, P O Enquists Legionärerna och Per Olof Sundmans Ingenjör Andrés luftfärd.

Plötsligt fanns hos denna författargrupp och många fler en oerhörd strävan efter autenticitet och verifikation. De hade skrivit fiktionsromaner tidigare, nu gällde att noga redovisa sina källor i form av reseerfarenheter, listor över data, direktcitat och skrivna källor som kunde belysa en dramatiskt upplevd offentlig lögn.

Sven Delblanc: ”…försöket att nå fram med ett budskap har så många hinder, hinder inbyggda i romanen som är en produkt av det borgerliga 1800-talet…..vi lever i en litterär situation som är fullständigt fantastisk, en yttre medvetenhet överväldigar oss, det ställs krav på oss.”  Några år senare återgick de till den romanform de förkastat. Den kulmen av samhällsengagemang de då format är en av svensk litteraturs mest sär-skilda epoker.

Jan Myrdal säger själv: ”Jag höjde färgen och lade in dagrar där det behövdes. Med partitagande.” Liu Ling by var avsiktligt vald som en maotrogen miljö som undsluppit den värsta hungersnöden. ”Partitrogna hjälteporträtt skrivna enligt en sorts affischestetik” är en kritikers senare omdöme. Sara Lidmans Gruva byggde på många bandinspelade intervjuer där hon styrde samtalen med mängder av frågor och sedan noggrant valde ut materialet i boken.

P O Enquist låg nära romanens fiktionsarbete: kommunisten Eriksson som slogs i gatan 1946 hade han aldrig träffat, personen i boken är en överlagring av två andra, en svensk lägervakt likaså. Sven Delblanc påstod sig i Åsnebrygga ha träffat Eldridge Cleaver, det hade han inte. Per Olof Sundman låter Knut Fraenkel berätta om den katastrofala polarresan. Han var den ende som inte efterlämnat några minnesanteckningar.

Den autenticitet som hörde till dokumentärprosans hedersbegrepp var alltså påtagligt illusorisk, ett litterärt grepp kan man säga. Författaren drog sig tillbaka från berättelsen för att låta materialet berätta, men han (oftast en han) gjorde alltjämt sina val och var medveten om det.

Typiskt för dokumentarismen var dess förening av distans, kylighet och förment vetenskaplighet och författarens vidgade kritiska analys av Sverige och dess roll i världen.

Man kan tycka att Svedjedals anslag grundar för oförsonlig kritik av perioden. Men så blir det inte. I kärnessän liksom de övriga exemplifierande texterna om Per Wahlöö, Jan Myrdal, Sonja Åkesson, Göran Sonnevi, Staffan Beckman, Sara Lidman, Olof Moberg, Blå Tåget, Staffan Seeberg, Lars Gustafsson, Hoola Bandoola Band och Gun-Britt Sundström  luftar han en fascination inför perioden och finner oftare en underförstådd eller öppen bekännelse till demokratin genom kritik av dess ofullkomligheter.

Så minns också jag perioden: efter den politiska demokratin kom krav på ekonomisk demokrati. Intresset för ”proletariatets diktatur” var lågt. Men det förekom glidningar och vagheter. Precis som nu, när Sverige ”självklart” anses ha gemensamma intressen med Nato i Afghanistan.

▪ Tomas Löthman

BokomslagJohan Svedjedal
Ner med allt?   
Wahlström och Widstrand 2014

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: