Det förlängda spanska inbördeskriget

bokomslag

[140520] Officiellt tog det spanska inbördeskriget slut den 1 april 1939, då republiken störtades och en auktoritär diktatur med general Franco som enväldig ledare upprättades. I själva verket pågick det kriget genom hela diktaturen.

Familjer som stridit på olika sidor splittrades, broder vändes mot broder. En stor skräck levde ständigt: man kunde bli angiven till Civilgardet, den fruktade milisen som verkställde direktiven från högsta ort. Det var en tid fylld av interna spänningar och intriger. Samtidigt som det såklart var en tid när vardagens vedermödor hela tiden gjorde sig påminda.

I ”Pojken som läste Jules Verne” beskriver författarinnan Almudena Grandes en andalusisk bergsby åren 1947-49, de år som en del historiker kallar ”Terrorns år”. Boken baseras på sanna händelser, och på intervjuer hon gjort med människor som bor i Fuensanta de Martos, en by i södra Spanien. Men de allra flesta namn är fiktiva.

Ett autentiskt namn är dock partisanledaren Cencerro, Tomás Villén Roldán, som blev skjuten av Civilgardet i en eldstrid, men som sedan överlevde som en symbolisk hjälte hos gerillan uppe i de andalusiska bergen.

I Fuensanta på fyrtiotalet känner alla till Cencerro: civilgardisterna och deras barn förknippar det med skräck, de röda med avlägset hopp. Men ingenting är enkelt: även om republiken formellt förlorade och Francos sida vann kan änkan till en man som dog på förlorarnas sälja ägg till hustrun av civilgardisten som mördade.

I detta klimat växer Antonino upp. Hans pappa är en civilgardist, och de bor i anläggningen som regeringen inrättat i byn. Men han vill inte gå i sin fars fotspår, han vill läsa. Han blir vän med Pepe Portugisen som ger honom en massa böcker och visdom. De hjälper honom i det hårda klimat som råder, med partisaner i bergen som när som helst kan ta sig ned och anfalla, civilgardister genomför razzior på löpande band, och kriget är långt ifrån över fastän det slutat på pappret.

Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa skräder inte orden när han beskriver Almudena Grandes och hennes författarskap:

”Almudena Grandes är en av vår tids största författare. Med sin senaste roman bevisar hon detta. Den imponerar genom sin bredd och sitt djup och känslostyrkan i det som berättas. Hennes prosa bär som alltid samma kännetecken: den skoningslösa humorn, formuleringsglädjen och den djärva fantasifullheten.”

Och det är förstås överord, men faktum är att något med Almudena Grandes sätt att skriva är väldigt indragande och sagolikt. Hennes känsla för detaljer och berättartilltal gör att man väldigt enkelt kan sätta sig in i hur det måste ha känts att vara sliten mellan två sidor i en konflikt: en konflikt som genomsyrar allt, och måste gjort det ohyggligt svårt att bara fortsätta som vanligt.

▪ Arvid Svenske

bokomslag
Almudena Grandes
Pojken som läste Jules Verne
Norstedts 2014

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: