[140601] Jag söker en människa är en väl vald och flertydig titel på den bok som författaren Anders Wällhed skrivit om sin vän skådespelaren och diktaren Kent Andersson.
I en av sina sista roller kommer Kent Andersson in på Teater Aftonstjärnans scen med en lykta i handen, går fram till rampen och yttrar de berömda ord som tillskrivs filosofen Diogenes, enkelhetens och anspråkslöshetens tänkare, som klarsynt genomskådade hur rikedom och makt korrumperar och skapar falskt pompösa självbilder.
Samtidigt är titeln förstås en bild för vad Anders Wällhed själv är ute på för en resa, det gäller att hitta människan bakom myten och under de skikt av gåtfullhet som Kent Andersson själv skyddade sig med. Som många andra goda skådespelare var han känslig för att lämna ut sig själv, sitt innersta. Det är som om utlämnandet och kraven som ett övertygande rolltagande på scenen innebär måste balanseras av en stark integritet när det gäller att slå vakt om den egna personligheten.
Kent Andersson avled den 3 november 2005, sjuttiotvå år gammal. Han var verksam på scenen in i det sista, vilket väl också bidrog till att hans död kom väldigt överraskande för många. Att han hade en del hälsoproblem, bland annat diabetes, var ingen allmän kännedom. I sin tur ledde detta till att en olustig spekulationsvåg om dödorsaken drogs igång där kvällspressen tyvärr snaskade på ett svinaktigt och fullständigt osakligt sätt i Kent Anderssons privatliv.
De betydelsefulla diktarna har en sak gemensam, de kan använda det lokala och det innerst mänskliga på ett sätt som ger deras dikt universell räckvidd, den goda dikten kan tala till alla som vill lyssna med samma giltighet. En palestinsk kvinna kan läsa om Kristinas hemlängtan i Vilhelm Moberg utvandrarepos och känna igen sig, en ung kille i Göteborg kan känna igen sig i en ung anatolisk getherde hos Yasar Kemal. När man säger att Kent Andersson var en göteborgsdiktare som huvudsakligen hämtade bilder och miljöer från sin hemstad betyder alltså inte det att han var provinsiell eller motiviskt begränsad.
Vill man karakterisera hans dikt kan man säga att den var känslomättad och socialt medveten utan att vara demagogisk. Oftare än man nog i allmänhet tänker sig fanns där ett stråk av sorg, en plåga över samhällets tillstånd och hur orättvisor frodades också i det folkhemssverige där Kent Andersson starkt berördes av hur samhällstanken och jämlikhetsmålen byttes bort mot marknadsrelationer och ökande sociala och ekonomiska klyftor. Jag har inte sett jämförelsen och Anders Wällhed framför den inte heller, men jag ser ett starkt släktskap mellan Kent Anderssons och Stig Dagermans diktning, med lidelsen för rättvisa och den skarpa sociala udden.
Kent Anderssons genombrott kom med de nydanande pjäserna Flotten, Hemmet och Sandlådan, som sattes upp på Göteborgs stadsteater åren 1967 till 1969. Det var en kollektiv teater där gruppen skådespelare tillsammans med författaren Bengt Bratt arbetade fram pjäserna. Det samhällskritiska innehållet var utmanande för den traditionella teaterpubliken och förstås för makthavare på olika nivåer, både inom politik och näringsliv. Den revyartade pjäsuppbyggnaden skulle Kent Andersson återkomma till många gånger under sin karriär som författare och scenkonstnär, inte minst blev de sista succéartade åren på Aftonstjärnan en manifestation av den teaterförnyelse som han är den främste representanten för.
Anders Wällhed skriver mer tematiskt än kronologiskt, och det tycker jag han gör alldeles rätt i, kapitlen blir problematiserande och belysande i stället för att byggas upp på en tidsordning som inte blir mer än just tidslogisk medan en personlighets komplexitet och utveckling ofta läggs ut efter helt andra mönster. Självklart måste han belysa vilken betydelse barndomen i ett fattigt arbetarhem fick för Kent Andersson som växte upp i en familj där nio personer trängdes i en lägenhet på ett rum och kök, 37 kvadratmeter. Det var kanske inte så konstigt att Kent Andersson när han hade råd till det satsade på ett spatiöst boende, hans sexrummare i Majorna var väl tilltagen för en ensam person, och på Mallorca hade han en lägenhet som var på fjorton rum. Han var noga med inredningen och möblerade ett rum i taget i takt med att han hade råd till det. God konst, gärna av konstnärer med arbetarbakgrund som Amelin, fick ta mycket utrymme.
Jag mötte rätt ofta Kent Andersson på stan. Han hälsade alltid glatt och jag undrade alltid varför. Jag hade sprungit på honom någon gång när jag knäckte som statist på Stadsteatern och möjligen hade vi suttit några bord ifrån varandra på någon krog. Hursomhelst hälsade jag lika glatt tillbaka och hoppades att han inte tog mig för någon annan som han ”borde” hälsa på. Det finns ju för övrigt många i Göteborg som minns en vänlig och varm person, särskilt artig och hygglig mot de göteborgstanter som säkert påminde om hans egen strävsamma mamma. Att han hade en bittrare och mer svartsynt sida i sin personlighet är ju inte konstigt, jag vet att folk som mötte den kunde bli rätt förbannade på honom, men det var ytterst sällan vanligt folk råkade ut för det.
När Kent Andersson blev hedersdoktor vid Göteborgs universitet våren 2005 skrev historikern Rolf Simonsson:
”Man kan inte undgå att imponeras av Kent Anderssons stora samhällsengagemang i allt han skriver och där han alltid synliggör – med ömsinthet, respekt och medkänsla – den ’lilla människan’, som alltid haft det svårt att hävda sig mot överhögheten och dess potentater. Få har som Kent Andersson lyft fram det specifikt göteborgska och synliggjort en hel generation av människor som tillsammans solidariskt och osjälviskt alltsedan 30-talet formade det vi kallar det svenska folkhemmet. Ett folkhem vi nu ser raseras bit för bit av själviska börsklippare och penningmatadorer.”
Bättre kan det inte sägas. Men fullständigare. Och det är vad Anders Wällhed gör i sin bok, han inte bara söker en människa, han finner en, och kanske var det just en sådan människa som Diogenes sökte med sin lykta, en världsmedborgare med stark lokal identitet. Jag är mycket berörd av Anders Wällheds fina bok, tillsammans med berättelsen om Kent Andersson fångas här in en tidsanda i förändring och en teaterkonst under utveckling. Här finns ett spännande persongalleri och dessutom många av Kent Anderssons bästa dikter. Låt mig sluta med den sista han skrev:
Längst ner i djupet
är fiskarna blinda
solljuset tränger
aldrig dit ner.
De jagar i mörker
och söker sitt byte
med vidöppna ögon
som ingenting ser.
Längst nere på botten
dit skeppen har sjunkit
dit städer har störtat
och vittrat till grus
där finns bara tystnad
där finns inga drömmar
där finns inga minnen
av färger och ljus.
Men en enda gång
skall en stjärnstråle falla
och skära dit ner
som en brinnande kniv.
Och natten skall ljusna
av skimrande färger
och vattnet skall brusa
av flimrande liv.
Längst nere i djupet
när stjärnan har slocknat
finns ögon som minns
vad de en gång har sett.
Längst nere i natten
finns drömmen om färger
finns minnet av undret
som en gång har skett.