Arbetsmarknad utan likhetstecken

böcker.vinjett

[140901] Den femte april i år framträdde Fredrik Reinfeldt vid något som mest kan liknas vid ett frälsningsmöte för bokstavstrogna moderater på Svenska mässan i Göteborg.

Inför tretusen jublande anhängare kom han in på scenen till ackompanjemang av Richard Strauss Also Sprach Zarathustra, och det budskap han ville förmedla brann i blå neon bakom honom: ”Arbetskraften lyfter Sverige.”

Det finns en andra sida av detta budskap, som Moderaterna av någon anledning inte ger samma prominenta plats i sina kampanjer, nämligen att det som ska göra det möjligt för arbetskraften att lyfta är lägre löner, osäkra anställningsförhållanden och ökad konkurrens om de jobb som finns. I botten ligger den av neoklassisk ekonomisk teori inspirerade övertygelsen om att det finns en naturlig balans mellan utbud och efterfrågan som råder om kostnaden för varan, i det här fallet arbete, ligger på rätt nivå. Så enkel är den ideologi som styr Alliansens arbetsmarknads- och socialpolitik. Dess karaktär och verkningar har journalisten Kent Werne kartlagt i Ofärdsland. Livet längs arbetslinjen, i mitt tycke en av årets viktigaste böcker, som borde läsas inte minst av andra journalister, som nu är sysselsatta med att bevaka valrörelsen.

Det ligger ju något djupt obehagligt i politiska budskap som baseras på en förljugen eller förtigen bild av verkligheten, och när nästan all information från partierna gnuggas fram av pr-byråer styrda av reklamtänk blir politiken lika retuscherad som partiledarnas fysionomier på affischerna. Tanken bakom den så kallade arbetslinjen är alltså att fler ska komma i arbete, utbudet på arbetskraft ska öka så att priset pressas ner. En teoretisk utgångspunkt för detta är övertygelsen om att människor är ekonomiskat rationella och fritt väljande varelser. Det betyder till exempel att man bör kunna räkna med att om det lönar sig bättre att arbeta än att vara sjukskriven så kommer den rationella människan att välja att arbeta.

Det finns ju en hake i resonemanget, även den rationella människan kan faktiskt vara sjuk. Alla minns väl Försäkringskassans annonskampanj för några år sedan: ”Vi frågar inte efter hur sjuk du är utan efter vilken arbetsförmåga du har.” Försäkringskassans omformulerade uppdrag tillsammans med en rad försämringar av andra sociala trygghetssystem (trygghet, så gammalt och otidsenligt det låter) skulle driva tillbaka ”bidragstagarna” till arbetsmarknaden. Det fanns problem med detta, arbetsmarknaden var inte särskilt välkomnande, i synnerhet inte om man faktiskt varit långvarigt sjuk, var ung och oerfaren eller hade ett utländskt namn.

Det politiska svaret blev att göra det lättare att anställa, som det hette. Sänkt arbetsgivaravgift vid anställning av unga, sänkt restaurangmoms och rut-avdrag kom till. Men om man nu fortfarande envisades med att vara sjuk eller ha fel ålder, fel erfarenhet eller fel namn? Ja, nu står striden om avskaffandet av Lagen om anställningsskydd, införandet av lågavlönade och tidsbegränsade lärlingsjobb med mera.

Som Kent Werne visar är den svenska utvecklingen helt i linje med hur det ser ut internationellt. Nyliberalismen dominerar fortfarande den politiska agendan, trots att det nu börjar bli allt klarare vilka sociala kostnader som blir följden, och som i förlängningen kan leda till sociala konfrontationer av sådan omfattning att man inte sett något liknande sedan de stora revolutionernas dagar.

Kent Werne diskuterar den nya forskning som påvisar hur ökande ekonomisk ojämlikhet mellan befolkningsskikt leder till allt starkare spänningar i samhället, med en ökande ömsesidig misstro och fler sociala eruptioner i bostadsområden präglade av det som i Alliansens politiska retorik benämns utanförskap. Kent Werne påpekar att man nyligen ändrat definitionerna när det gäller vilka som förutsätts befinna sig i utanförskap. Nu handlar det om alla som lever på sjukpenning, a-kassa eller kommunalt försörjningsstöd. Som någon syrligt sagt skulle alltså utanförskapet kunna avskaffas genom att man avskaffade försäkringssystemen.

En del av boken ägnar Kent Werne åt att låta människor komma till tals som befinner sig i detta Alliansens utanförskap och vilka deras erfarenheter är av kontakterna med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Fram träder en bild som nu är sorgligt välbekant av myndigheter som i stället för att hjälpa och stödja misstänkliggör och ställer orimliga krav. En kvinna som till följd av en medfödd hjärnskada drabbats av först en stroke och sedan en till, blivit opererad i hjärnan två gånger och efter den andra operationen fått en infektion i såret som tvingat läkarna att öppna skallbenet så att hon måste använda hjälm för att skydda hjärnan får i det tillståndet besked från Försäkringskassan om att hon nu måste börja arbeta åtminstone på deltid för att få behålla sin sjukpenning. Hon utförsäkras och tvingas leva på kommunalt försörjningsstöd, som är mycket svårt att få, en stor andel tillfrågade socialsekreterare svarade i en enkät att de måste beakta kommunens ekonomi mer än de hjälpsökandes behov vid bedömningar av försörjningsstöd.

Kent Werne besöker arbetslösa i Trollhättan, det finns inte många jobb möjliga att få för en bilbyggare som passerat femtio, och han är i Husby och talar med invandrare som känner sig helt uteslutna inte bara från arbetsmarknaden utan från det Sverige som fortfarande kallas välfärdsland och som Kent Werne med sin boktitel Ofärdsland givit en mer adekvat benämning. Hur viktiga och berörande vittnesmålen från dem som utsätts för det nyliberalt kallhamrade Sverige än är, så tycker jag att den idékritiska granskningen av framför allt Moderaternas men också övriga allianspartiers politik är.

Nu är förstås frågan vilka förändringar som kan bli följden av ett eventuellt regeringsskifte. Här har socialdemokratin i så fall mycket att bevisa. Arbetslinjen etablerades som begrepp under den förra socialdemokratiska regeringen, och man var också på väg att ändra inriktningen på socialförsäkringarna så att arbetsförmåga skulle bli det huvudsakliga bedömningskriteriet. Förmodligen blir det inga nämnvärda förändringar. Dessutom har man lovat behålla Alliansens sänkta skatter, trots att de bidrar till att skillnaderna ökar mellan hög- och låginkomsttagare.

Ökad jämlikhet var en gång ett prioriterat politiskt mål. Det låter lika avlägset som trygghet.

▪ Christian Swalander

BokomslagKent Werne
Ofärdsland. Livet längs arbetslinjen
Atlas 2014

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: