En tunnhudad författare

böcker.vinjett

[140922] Ännu sextio år efter sin död är Stig Dagerman aktuell som författare. Den här boken vill vara en populärt hållen presentation av honom, med analyser av hans böcker, dikter, noveller och pjäser.

Men här finns också kortare och längre kommentarer av andra författare, en orientering om Dagermanforskningen samt en diskussion av Dagermans betydelse i framtiden.
Bokens lite besynnerliga titel förklaras i intervjun med Urban Forsgren och Bengt Söderhäll, grundarna av Stig Dagermansällskapet, som sedan tjugo år har en monter på bokmässan i Göteborg. Häromåret kom en grupp unga medborgare till montern. De gick i gymnasiet och skulle skriva något om litterära sällskap i sitt skolarbete. Hon som förde ordet frågade ”Lever Stig Dagerman?” och Bengt Söderhäll tvekade en mikrosekund innan han svarade ”Ja, det gör han.”

Och visst gör han det. Hans böcker utges i nya upplagor, översätts till nya språk och diskuteras i många länder. Och varje år delas Stig Dagermanpriset ut till personer som arbetar i frihetens anda.

Samtidigt är det ett faktum att personen Stig Dagerman vid endast 31 års ålder begick självmord i november 1954 då han gasade sig till döds i sitt garage hemma i Enebyberg norr om Stockholm. I hans diktning, ja till och med i hans journalistik, finns hela tiden ett personligt tilltal med, där döden och livets utsatthet och utmätthet vilar mellan – och ibland på – raderna.
I kapitlet ”Vad skrev han” i denna bok finns den mening som många har tolkat som en föraning om vad han kom att göra. Det är i novellen ”Vårt behov av tröst är omättligt” från 1952 som, märkligt nog, publicerades i familjetidningen Husmodern, där han inledningsvis fastslår att han aldrig kan bli en lycklig människa eftersom han saknar tro. Lite längre fram i texten står det:

”Och jag tycker mig fatta, att självmordet är det enda beviset för människans frihet.”

Just detta med hans självmord, menar många, kittlar nyfikenheten inför hans verk och liv. Och att det inte går att tänka bort hans öde som i sin tur kastar magiska skuggor över hans produktion.

Men Stig Dagerman var en mycket produktiv yrkesperson. Från sitt nittonde till sitt trettionde år skrev han nästan allt. Från nyhetsjournalistik och korta filmrecensioner och lätta kåserier och betraktelser över föräldraskap till politiska analyser och skarpsynta och penetrerande reportage från krigszoner. Skönlitterär prosa, från realistiskt tonade noveller till symboltyngda romaner. Lyrik, från snärtiga dagsverser till metaforrik modernism – och dramatik, från existentiella paradoxer till samtidsskildringar med enkla onda och goda karaktärer.

Lars Åke Augustsson går igenom allt som Dagerman skrivit – inte i kronologisk utan mer i genreordning – och varje kapitel slutar med tydliga källhänvisningar. För det är många som skrivit om Stig Dagerman och hans verk genom åren. Och Lars Åke Augustsson – som har en diger skönlitterär- samt reportage- och samhälle liksom litteratur- och skrivande produktion bakom sig – skriver i förordet att han vill att denna bok ska vara ”en lägesrapport från den pågående diskussionen om Stig Dagerman” och inte en officiell skrift, betraktad som en slutprodukt.

För att i korthet återge Stig Dagermans yrkesliv så var han kulturredaktör på den syndikalistiska tidningen Arbetaren i mitten av 40-talet, där han började skriva sina berömda dagsverser, och 1945 kom hans första roman ”Ormen” ut för att följas av ”De dömdas ö” året efter. ”Bränt barn” kom 1947 och ”Bröllopsbesvär” 1949. Lägg därtill så småningom Dramatenpjäser och radiopjäser samt filmmanus. Däremellan skrev han också den mycket uppmärksammade artikelserien, som också kom i bokform, ”Tysk höst” i Expressen 1946 då han tillbringade flera veckor i ett sönderbombat Tyskland efter andra världskriget. Han ställde den provocerande frågan ”Ska vi känna medlidande med tyskarna?” i det han skrev, och kom fram till att det skulle vi!

Dagerman försvarade den enskilda människans frihet i allt han skrev. Visst var han svartsynt och dystopisk men på samma gång fanns hoppet alltid närvarande, ofta betraktat ur den enkla bondens- eller arbetarens tillvaro.

Mot slutet av sitt liv led Dagerman av en förlamande skrivkramp, vilket förde med sig en havererad ekonomi. Han skilde sig från första frun Annemarie och gifte om sig med skådespelerskan Anita Björk med vilken han fick en dotter Lo, född 1951. Han har även två söner från första äktenskapet René född 1945 och Rainer född 1946. Alla tre barnen är med och förvaltar faderns litterära arv.

Stig Dagerman lämnades av sin mor hos farföräldrarna i Älvkarleby i norra Uppland som nyfödd, där han växte upp. Så småningom flyttade han till sin far i Stockholm och tog studenten där. Men att han aldrig fick växa upp med en far och en mor tror dottern Lo – som var tre år när pappan dog och aldrig fick lära känna honom – i bokens efterord, hade betydelse:

”…Stig var sårbar. Kanske låg kärnan för denna sårbarhet i att han blivit övergiven av sin mor. Att känna sig ratad – att vara defekt på något sätt. Det komplicerade hans förhållande till kvinnor och kärleken. Tankar på självmord låg aldrig långt borta i hans korta liv. Och på 1950-talet fanns ingen seriös hjälp att få.”

Stig Dagerman är kanske numera mest beundrad i Frankrike. Jean-Marie Gustave Le Clézio, fransk författare, Dagermanpristagare och Nobelpristagare 2008, säger om boken ”De dömdas ö”:

”Stig Dagermans fantasivärld är besläktad med surrealisterna, med den skillnaden….att kaoset blir till inom berättaren och inte i den blick som han fäster på omvärlden…”

Per Olov Enquist, svensk författare, skrev i förordet till nyutgåvan av ”Bränt Barn” 2010:

”…ett ångestfyllt självporträtt skrivet av en tjugofemårig tunnhudad författare som inte orkar med sina egna svek, och världens, och förväntningarna, och geniförklaringarna – och det är också möjligt att en del av den oerhörda laddningen i denna roman beror på det faktum att allt i hans liv tycks bryta samman. Inklusive hans lyckliga äktenskap…”

Författarinnan Agneta Pleijel är intervjuad i boken och skrev så här om Dagermans postumt utgivna ofullbordade verk ”Tusen år hos Gud” 2001.

”…skriven av en författare som hyser ett förtvivlat hopp om att kunna underminera och kullkasta sin egen pessimism och vantro, och som vill tro på det under som det innebär att finna en mening som är stark nog att bära det egna livet.”

I Stig Dagermans produktion finns det mesta av mänskligt värde nedtecknat. Den här boken fungerar fint som prosaisk ciceron till hans författarskap.

▪ Leif Wilehag

bokomslag
Lars Åke Augustsson
Lever Stig Dagerman?
Carlssons bokförlag 2014

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: