Raka vägen till livet

böcker.vinjett

[140926] Det finns en strof i nyutkomna urvalet av Anne Sextons dikter som talar direkt in i två aktuella filmer: Boyhood av Richard Linklater och 20 000 Days on Earth om rockmusikern Nick Cave.

Dikten bär titeln Att ta hissen till himlen och slutet lyder:

Våning sextusen:
stjärnorna,
brinnande skelett
med sjungande armar.
Och en nyckel,
en mycket stor nyckel,
som öppnar något –
någon användbar dörr –
någonstans –
där uppe.

Anne Sexton, som levde mellan 1928 och 1974 och liksom Sylvia Plath själv ändade sitt liv, har mer än det gemensamt med Plath, men hon skriver vildare, inte lika akademiskt diciplinerat. Utgivningen är en sann kulturgärning, underbar läsning, som bokstavligt talat fläker upp sinnesnärvaron inför allt det ofrånkomliga, som livet innebär.

Det är bland annat därför man osökt sätter henne i förbindelse med de två nämnda filmerna, som båda handlar om människor som medvetet eller omedvetet ignorerar gränserna livet försöker ställa upp framför dem. Acceptera dem kan de under inga omständigheter göra.

Modern i Boyhood – Olivia Evans, spelad av Patricia Arquette – besitter en handlingskraft som är kärleksfull men knappast förhandlingsbar. Hon följer det spår hon anser sig vara tvungen till för att fullkomna uppfostran av dottern och sonen. Fadern, spelad av mesmerizing Ethan Hawke, är även han ansvarstagande och öm, men han är en rolling stone, den för mycket – liksom han tycker att hon är a piece of work – och hon trillar in i det ena misslyckade ersättningsförhållandet efter det andra, som hon lika systematiskt förmår ta sig ur igen.

Det som slår en i Boyhood är snabbheten i filmen, trots den långa spellängden, trots den på sitt sätt detaljrika skildringen av de berörda människornas liv. Men Linklater har en fantastisk förmåga att sålla bort alla de småsaker som hade skapat longörer för att i stället fördjupa sig i det som etsar sig fast i minnesbilden, så att man följer barnens, de unga människornas utveckling som vore de nära släktingar.

Filmen är skapad i något slags realtid. Den har tagit tolv år att spela in, under tiden har skådespelarna åldrats, vilket för åskådaren blir speciellt äventyrligt vad angår de växande barnen. Det är också i dem man ser en annan framtid födas, himlar öppnas, medan modern mot slutet sjunker ihop under alla sina ansträngningar:

– Nu har jag gjort allt det man skulle göra: gift mig, fått barn, gift mig och skilt mig, utbildat mig, arbetat – vad har jag fortsättningsvis att se fram mot annat än min egen begravning?!

Filmen om och med Nick Cave berättar inte om den typen av utvecklingsambitioner. Snarare vilar den i en sällsynt förmåga till närvaro som är musikerns stora gåva och Cave har också ett enastående språk för att beskriva hur han vilar i sångernas svävande, ännu inte helt färdiga värld, hur han alltid sökt detta osäkerhetsmoment i tillvaron, med eller utan narkotika, hur det varit hans sätt att hålla minnena levande och genom minnena ”skriva” livet, inklusive sin egen personlighet.

(En intressant kontrast till poeten Sextons öde, vars kommunikation med psykoanalytikern fick hennes livsduglighet att haverera, just genom att söka identifiera det innersta många numera hävdar inte alls existerar. Genom att förvänta det minnesarbete av henne som analytikern krävde, för att på hans villkor förvalta existensen, sög han till sist musten ur henne.)

Bara vid ett tillfälle blir Cave en gång för alla jordad och i en kärleksförklaring till Susie Bick av guds nåde (knappt någon eller något av dragningskraft glöms bort när han beskriver vad han kände första gången han såg henne!) berättar han om mötet med den delen av ödet som också skulle betyda lyckan.

Filmen om Nick Cave uppnår inte minst det, att kroppsliggöra musikens och sångernas tillkomst, de nedtecknade minnen de utgörs av, deras ”ontologiska status”, om man kan tillåta sig ett sådant uttryck. Men det är vad musiken är och förbli i hans värld: gudomlig, himmelsk, hans stege, med vars hjälp han förmår ”skjuta den åt sidan”, som titlen på hans senaste album lyder.

I slutscenen av Boyhood sitter sonen, Mason Evans Jr tillsammans med sin flickvän och talar om hur de upplever situationen de just då befinners sig i: är den något de kan eller skall gripa, eller är det den som kommer ta tag i dem?

Under alla omständigheter drar båda dessa filmer in oss i situationerna de visar, ingen borde avstå från att uppleva det.

Hur barnslig och futtig framträder – underbara skådespelerskan Marion Cotillard till trots – uppreklamerade Två dagar, en natt, vid en jämförelse. Så förtvivlat förutsägbar och saklig och just därför – så tråkig.

▪ Kjerstin Norén

Sanningen de döda vet
av Anne Sexton
Ellerströms 2014

Boyhood
regi: Richard Linklater
USA 2002-2014

20 000 Days on Earth
regi: Iain Forsyth och Jane Pollard
England 2014

Push the Sky Away
av Nick Cave 2013

Två dagar en natt
regi: Luc och Jean-Pierre Dardenne
Belgien 2014

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: