Ken Rings liv skapar kontroverser

böcker.vinjett

[141029] Den oundvikliga uppföljningen av Så mycket bättre-succén, ken.ring damp ned på Sveriges bokscen som en clash mellan hiphop och det litterära. Den upprörde förstås, väckte känslor. Men det är inget nytt. Ken Ring brukar göra det.

Det har varit en storm i ett vattenglas kring Ken Rings biografi, som kanske undgått många men som ändå svept som en smal lie i svensk kulturdebatts åker. Först skrev Nicolas Ferrada-Ringskog Noli att det var ansvarslöst av redaktörerna och medskribenten Klas Ekman att släppa igenom till exempel de våldsamma historierna och historierna om polisen och knarket. Sen skrev Fredrik Strage att Ken Ring mycket väl vet att skapa kontroverser, det har varit lite av hans livsluft i rap-Sverige pre-Så mycket bättre. Ametist Azordegan lade till att Ken Ring väl inte har några förpliktelser att vara the good guy gentemot en kulturjournalist.

Jag sällar mig nog till Strage-Ametist-sidan i den här debatten. Klart att det är en högst kalkylerad bok, klart att den är skriven med kontroverser i åtanke. Eller: det kommer bli omskrivet, vad det än är det blir. På en punkt håller jag dock med Ferrada-Ringskog Noli: hur fantastiskt vi än tycker det är att Ken Ring spottat ur sig något annat än raptexter, kvarstår faktum. Det är inte Tranströmer.

Det är väl mest en biografi enligt konstens alla regler: börja med en dramatisk episod som inte riktigt får ett slut, avsluta mitt i och säg: det återkommer vi till. Nu tar vi det från början.

Och visst får man sympati för Ken Ring under resans gång, för det är inte ett söndag-i-parken-liv. Med en pappa så frånvarande och en mamma som dog i en så tidig ålder, ett kringflackande och hemlöst liv, droger och ungdomsvård, liv på gränsen kan man förstå att det fortfarande ligger mörka moln över livet.

Men.

Det är ändå med lite blodsmak i munnen man läser om Ken Rings osentimentala förhållande till våld, som han och hans vänner brukade som unga. Det är till exempel sekvensen när han och en kompis kör ut en namngiven hiphopartist till skogen och stampar och slår honom blodig, och att Ken Ring sedan avslutat kapitlet med ”sen den dagen har jag inget mer att säga om den personen. Jag kommer att dansa på hans grav”.

Helt oproblematiskt är det inte att han tar upp episoder som den utan att problematisera eller visa ånger. Man behöver inte spela upp hela Så mycket bättre-köret med full förlåtelsekör, det finns inga förpliktelser gentemot den förfasade massan, botgöra sig inför läsarna och tittarna, men det är bara… obehagligt.

För mig stör också det inkonsekventa berättargreppet, till exempel används ”han” ibland och ”honom” ibland. Att skriva ”jag sa till han” funkar om det är konsekvent, men inte när man gör det ibland och ibland inte. Antingen eller. Stick to ya gunz.

En annan sak, som petar stora vaglar i mina ögon, är ”nått”. Det känns ungefär lika fel som när en klasskompis till min lillebror stavade ”naughty” N-Å-T-I på engelskaglosförhöret i fjärde klass. Talspråk är jag helt för, men man säger inte ”nått”. ”Något”, eller ”nåt”, aldrig ”nått” som i ”nått målet”. Det tar udden av greppet.

Det skulle väl ut till slut, för det är ett liv värt att berättas om. En historia värd att berättas. En bra berättelse. Det har sagts om den att den ska bli den nya Zlatan-trenden: att kidsen plockar upp den och därefter gör det till en vana att börja läsa böcker. Man får hoppas att de tar till sig språket, och inte nödvändigtvis attityden.

▪ Arvid Svenske

BokomslagKen Ring/Klas Ekman
Livet
Bonniers 2014

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: