Fucking good

sektion film

[141029] Alexandra DahlströmDet är intressant att se, hur en enskild konstnär för språket vidare, hur Alexandra Dahlström som en av de unga två i legendariska Fucking Åmål (Lukas Moodysson 1998), lyckas åstadkomma samma intensiva närhet i skildringen av ett tjejband på raka spåret mot framtiden.

Före detta Those Dancing Days, nu Vulkano, består av Cissi Efraimsson, Lisa Pyk och Rebecka Rolfart och det är fascinerande att se hur de långsamt växer till scenpersonligheter, utvecklar var sin medvetna skönhet såväl på scenen som i vardagen och sedan delvis måste gå åt var sitt håll för att få leva de liv de känner åvilar dem. Fascinerande inte minst för en anmoder med rötter i Röda Bönor!

För fyrtio år sedan var Röda Bönor enda band med uteslutande kvinnliga musiker i Sverige. I dag är tjejband av den här typen det naturligaste i världen – det finns med andra ord en utveckling att tala om.

Därefter vill jag reflektera ett par föreställningar som på liknande sätt talar eller har talat ett öppet och levande språk till publiken. Föreställningen Parzival på Backa Teater är ingen lätt historia, men regisserad av uppfinningsrike Anders Paulin förvandlas den till ett stycke kosmos där ett ogenomskådligt myller av myter svirrar i luften utan att man behöver kartlägga dem per minut, men där människor ses mogna.

Sedan är det ett faktum, att på Backa Teater är det minst lika intressant att titta på publiken som på scenen. Således sitter jag oavbrutet och sneglar för att konstatera, hur alla unga ansikten förväntansfullt och uppmärksamt följer skeendet på scenen, inte visar tecken på ointresse. De befinner sig på ”sin” teater, punkt.

Därför glömmer man heller aldrig upplevelsen av en föreställning som Utopia 2012, som handlade om drogmissbruk – på grund av publiken. Det var i barnens ansikten dramat låg förankrat, i deras reaktioner avläste man den sanna innebörden av det som återgavs på scen.

Och ännu värre: föregående Krimradio – första delen av trilogin som sedan avslutades med Kicktorsken – bestod helt enkelt av tre kvinnors liv som beroende, återberättat i högtalarna samtidigt som dramats tre protagonister var sina egna livshistoriers primära publik! De lyssnade så gott som uttryckslöst till det de gått igenom på en teater, reflekterande rollerna de axlat i verkligheten och nu satt och lyssnade på, tillsammans med andra. Genom det sceniska skeendet iklädde de sig rollerna, samtidigt som de reagerade på dem, det var enastående.

Det är svårt att tänka sig en tydligare och mer närgången bild av förhållandet mellan scen och publik. Det steg en oavvislig poetiska kraft ur denna enkla scen, som svårligen kan återges med ord.

Mattias Andersson framstår med sina arbeten som extremt tidsmedveten och hans arbete med Kent Anderssons legendarium, Flotten, Hemmet och Sandlådan (recenserad av Britt Nordberg i alba.nu), talar också till oss som en personlig angelägenhet, hans sätt att bearbeta sitt förhållande till den egna konstarten, inte minst karaktären av dess publika tilltal. När skådespelarna från då dyker upp på filmduken bakom den enkla scenen är de som gudar i sitt helt egna Olympen, utan vilka vi hade vi fortfarande hade famlat i blindo. Genom att göra publika reaktioner från den gången till repliker som leder rakt in i teaterns eget drama får ”återgivningen” sin historiska dimension.

Och då skulle man kunna säga, att vid sidan av raden av framstående föreställningar som Andersson och andra har gjort på Backa, så har han på sin hemmascen åstadkommit ett fokus på publikarbetet som givit publiken en egen, gripande roll på teatern – en viktig orsak till att man så gärna söker sig dit.

Många illusioner har fötts och dött omkring hur konsten kan göras till en angelägenhet för fler än ett fåtal, glädja andra än de närmast sörjande. I en replokal i Stadsteaterns källare (där Åsa-Lena Hjelm och Eivin Dahlgren spelade Beckett för inte så länge sedan) höll skådespelaren Henric Holmberg ett minnesrikt föredrag om hur allt det växte fram som vi numera njuter frukterna av.

Det var värdefullt inte minst genom sättet att förankra berättelsen i mängden av realiteter av större tyngd än blott anekdoter. I förhållande till begreppet politisk teater påpekade han bland annat, att det blev som en legitimation för en tid, inte nödvändigtvis äkta, eftersom ”det inte låg något verkligt tänkande bakom”.

Ingen riktig frihet heller, skulle man kunna tillägga och det blir man väldigt uppmärksam på när David Rangborg framträder i Teatermannen förändrar världen, ett gästspel från Borås. Han har byggt den värld han resonerar med på egen hand och efter eget huvud, han gör det på ett uppsluppet sätt och med publiken på nära håll. Här kan omöjligt ställas några frågor om vad som är rätt eller fel, Hajen kör på Pippi Långstrump med bil och slänger henne i sjön, alla skrattar, hon hade, realiteterna tagna i beaktande, varit på tok för kaxig.

Rangborg träder in på scenen som ett oskrivet blad och redovisar sina utgångspunkter för det som komma skall. Det man tar med sig från en sådan föreställning är att man inte behöver ifrågasätta vare sig hans intentioner eller hans resultat, eftersom hans närvaro varit alltuppslukande. Just som Alexandra Dahlströms film.

Begreppen behöver detta tänkande, den sceniska närvaron även, men därtill en stark känsla för den omedelbara omgivningen, kunskap om vad man vill med den såväl för egen som för andras del.

▪ Kjerstin Norén

All we have is now
regi: Alexandra Dahlström
Sverige 2014

Parzival
av Lina Ekdahl
regi: Anders Paulin
Backa Teater oktober 2014

Teatermannen förändrar världen
av och med Erik Holmström och David Rangborg
Göteborgs Stadsteater, Studion 2014

Föredrag över ämnet politisk teater
av Henric Holmberg
Göteborgs Stadsteater, Källarscenen 2014

Krimradio
av Malin Holgersson och ensemblen (Shang Imam, Marie Kvarnfjärd, Pia Rydberg och Marie Sandberg)
regi: Malin Holgersson och Shang Imam
scenografi: Ulla Kassius
Backa Teater 2012

Utopia 2012
av Mattias Andersson
regi Mattias Andersson
Scenografi: Ulla Kassius
Backa Teater 2012

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: