Lyssna in världen

bokomslag

[141107] Jag har sedan ett antal år känslan av att tystnaden har blivit någonting farligt. Åtminstone verkar det så med tanke på att det är musik och ljud så gott som överallt och hela tiden numera; de flesta verkar ständigt ha lurar/öronproppar på sig, vare sig de går, joggar eller sitter på spårvagnen/bussen, och startar vi bilen går radion/stereon automatiskt på, i affärer och varuhus, i hissar, pubar och restauranger, också på våra gator och torg spelas musik (vilket jag i och för sig tycker är trevligt). Det är sällan tyst någonstans.

Och när man går på ett seriöst konsertställe som (jazzklubben) Nefertiti i Göteborg, min absoluta favorit när jag vill ha levande musik, låter det musik i högtalarna när man kommer dit nån timme innan konserten, och i pausen hinner musikerna knappt av scenen förrän det börjar igen. Sedan mal det på, visserligen lagom lågt i bakgrunden så där, till strax innan musikerna är tillbaka och greppar sina instrument för att köra sitt andra set. Vi får följaktligen ingen möjligheten att rensa våra öron och hjärnor i pausen, inte ens här får vi chans att uppleva kontrasterna mellan musiken och tystnaden, som är så viktig.

Musik och tystnad, vad som är musik och hur vi lyssnar på ljud och vår omgivning är några saker musikern och komponisten (det är så han valt att kalla sig) Leif Jordansson diskuterar i sin litterära debut, den vackra lilla volymen med den likaledes vackra titeln ”… och konsten att lyssna”, som nu kommer på ellerströms.

Jordansson är multiinstrumentalist och komponerar musik bland annat till film och teater, till dansföreställningar och medverkar gärna i diverse ljud- och musikinstallationer. Han har mängder av spännande och mer eller mindre udda och experimentella idéer kring musik, teater och gruppimprovisationer, både med och utan instrument. En gång var han med i Bad Liver & Hans Brustna Hjärtan och spelade Tom Waits på svenska tillsammans med bland andra Bebe Risenfors (som själv har spelat och turnerat med Waits).

Jordansson greppar över stora vidder, han talar om och ger exempel inom en rad områden; de flesta med någon form av koppling till musik/improvisation, eller om att medvetet lyssna in världen omkring oss.
Just det där med medvetenhet är betydelsefullt. Han menar att vi alla självklart lyssnar på vår omgivning hela tiden, och skriver att det handlar om att göra folk medvetna om att de lyssnar. Personligen har jag svårt att hålla med honom i det. Jag tror mer att vi ”hör” vad som händer och sker runt omkring oss, men kanske inte är så medvetna om vad hela tiden (för mig är det alltså stor skillnad mellan att höra och att lyssna). Hur som helst med det, det finns en hel del tankar om dylika teman i boken. Ibland tror man sig läsa en yoga- eller meditationsinstruktör, och många texter fungerar verkligen som sinnesöppnare.

Några exempel/erfarenheter är ren poesi. Jordansson läser om att det skall bli en ljudinstallation vid Mariatorget i Stockholm och beger sig dit full av förväntan. När han är i närheten börjar han leta efter högtalare i träden eller bakom murar, men utan att hitta några. Öronen är vidöppna och han hör diverse märkliga ljud som skulle kunna tillhöra installationen; ett konstnärligt gnisslande är två småfåglar som sjunger mot varandra, fontänen där borta låter den inte lite annorlunda, en man går omkring och talar för sig själv eller kanske i en mobil. Minut efter minut passerar och Leif Jordansson står och går och lyssnar intensivt efter ljud ”Ja, detta kanske var installationen, tänkte jag. Genom att tala om att något speciellt kommer att hända på en plats vid en viss tid så ställer man, som åskådare, in sig på att man ska få vara med om något speciellt. Genom att ”rama in” Mariatorget skapade jag ett konstverk som bestod av de befintliga ljuden på platsen.”
Senare får han reda på att installationen skjutits upp på grund av tekniska problem.

Det handlar naturligtvis också mycket om att komponera och spela musik, och jag uppfattar Jordansson som något av forskare i ljud och tonkonst och i att finna nya uttryck. Han vill ständigt utmana sig själv, han vill ifrån vanans makt i sitt komponerande såväl som i musicerandet. Så här skriver han i en av sina ”anteckningar” ”Slumpen är överlägsen den fria viljan i en konstnärlig valsituation. Sätt därför upp processer där slumpen styr istället för att göra fria val. Den fria viljan följer ofta invanda mönster, medan slumpen tvingar fram nya valmöjligheter.”

Jordansson har ett brett lyssnings- och exempelregister; Bach såväl som Pugh Rogefeldt, Béla Bartok, Nina Hagen och Bob Dylan. Jag undrar dock hur det funkar på yngre läsare. Jag är själv skapligt bevandrad inom diverse musikstilar och genrer, men tänker att jag och författaren är jämngamla (jag född 1957, Jordansson några år senare) och kanske därför också har en mer överensstämmande ”repertoar” än dagens tjugofem-trettioåringar. Har de hört talas om Erik Satie, som 1926 skrev ett pianostycke som tar två minuter att spela, men där han i en kommentar på partituret uppmanade pianisten att spela stycket 840 gånger. Gör man det tar det 24 timmar att spela. Eller känner de till John Cage som bland mycket annat skrivit stycket ASLSP (as slow as possible) som just nu spelas i en kyrka i Tyskland. Spelar man det enligt kompositörens anvisningar tar det 639 år att slutföra. Stycket inleds med en två år lång paus. Är man seriöst musikintresserad är det kanske ändå inte några problem om man inte känner till alla namn och titlar som dyker upp i texterna.

Inemellan texterna finns infogade fotografier, antagligen tagna av författaren själv, som både bryter av och närmast gestaltar en del av idéerna och stämningarna i boken. De är suggestiva otydligheter, speglingar och reflexer, dubbelexponeringar. De viskar om parallella världar.

… och konsten att lyssna är skriven i korta ”kapitel” à två till tre sidor, på ett rent och enkelt och klargörande språk, inte sällan lätt poetiskt. Några kapitel utgörs av ljudkartor över platser i Stockholm; som vid stadsbiblioteket ”Prassel från papper”, ”Stolar som dras längst golvet”, eller från byggarbetsplats ”Brunnslock”, ”Grävmaskin”, ”Metalliska slag”. Tanken är att flera kompositörer skall kunna arbeta tillsammans utifrån dessa partitur; man gör inspelningar av platserna i fråga och skriver sedan musik utifrån dem.
Leif Jordansson har ett antal liknande idéexperiment, och många av hans exempel och idéer fungerar på ett allmängiltigt plan. Men stundvis tycker jag det drar åt ”nördhållet” till, där det rimligen i första hand är musiker/kompositörer som får mest ut av texterna. Kanske är vissa delar rent av är tänkta för professionella utövare. Men är man öppen och nyfiken är det också för en amatör hela tiden fascinerande, spännande och kreativitetskittlande.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
Leif Jordansson
… och konsten att lyssna
En bok om musik och ljud

Ellerströms förlag 2014

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: